Då säger han: Hörru du, din lilla snärta

Foto: Peter Wixtröm
KOLUMNISTER

Mina nyköpta kornblå mockastövlar skavde medan jag stressat trängde mig fram på den överfulla tunnelbaneperrongen. Jag borde ha gått in dom, tänkte jag och såg framför mig hur jag skulle halta omkring hela dagen. När jag slog mig ner på en bänk för att invänta nästa tåg och lossa på trycket från skorna en minut, märkte jag dessutom att prislappen fortfarande satt kvar på sulan. Jag slet bort den och insåg att det röda märket med 50 % tryckt i ett extra stort typsnitt måste lyst som en fyr medan jag sprungit i rulltrapporna.

Vagnen var full så jag blev stående med ansiktet tryckt mot rutan. Tåget rullade genom en tunnel och jag möttes av min egen spegelbild. Fan, jag skulle tagit de andra kläderna, och vad tänkte jag när jag valde den här väskan. Varför tackade jag ens ja till jobbet, jag är ju varken tillräckligt erfaren eller kompetent. Dessutom är jag ful också. -Tvivlets alla röster ekade i mitt huvud.

När jag klev av tunnelbanan ringde jag min bästa vän, för att bli övertalad om att inte vända på de nya stövlarna, springa raka vägen hem och gömma mig för vuxenvärlden under mitt Harry Potter-täcke. ”Det kommer gå jättebra, så där känner alla i början!”, sa min vän uppmuntrande. ”Sluta, du är inte alls ful! Var bara dig själv så kommer de gilla dig. Och stövlarna är skitsnygga!”. Allt det där som jag behövde höra, och som en stöttande kamrat säger i det läget, fick jag höra. Med nyvunnet självförtroende la jag på telefonen och stegade in på mitt nya jobb. Vad skulle kunna gå fel egentligen?

Förmiddagen flöt på bra och tvivlet, som tidigare överskuggat allt, var som bortblåst. Jag blev visad runt i lokalerna, fick mina första arbetsuppgifter och vågade mig på att mejla en jobbrelaterad fråga till en kollega när jag börjat känna mig varm i kläderna. Vid lunchtid värmde jag min mat-låda och slog mig ned vid samma bord som ett gäng kollegor. Jag försökte komma med något instick i diskussionen för att vara delaktig men innan jag ens har pratat klart vänder sig en manlig kollega till mig och säger:
”Hörru du, din lilla snärta. Innan du gör dig själv till offer kan du börja med att kolla upp fakta. Håll käften till dess, är du snäll.” Innan jag ens hann komma på tanken att svara fortsatte en av kvinnorna:

”Jag vill inte gnälla – men snälla! Säg inte de när det ska vara dem. Du låter ju helt efterbliven och allt du precis sa är helt omöjligt att tyda för att du talar så dålig svenska”, sen skrattade hon åt mig och kallade mig för hora.

”Vad ful du är!”, la sedan en tredje person till från ingenstans. Jag svarade ingen av dem. I stället gick jag in på toaletten, låste dörren snabbt och frågade min spegelbild varför jag tackat ja till det här jobbet. Jag fick inget svar. Efter en stund gick jag tillbaka till min dator och såg att jag fått svar från kollegan jag mejlat tidigare under dagen. Där fann jag inget svar på min fråga, bara ett utlåtande om att det var helt ofattbart att jag fått det här jobbet. Jag måste ha blivit inkvoterad, enbart för att jag är kvinna. Det är en skam för alla kollegor att jag jobbar på samma ställe som dem, eller ja, en skam för alla som jobbar över huvud taget. Hela jag är misslyckad och patetisk.

Jag stängde mejlet och ville ringa min vän igen för att berätta om hur sjuk den här dagen varit. Men innan jag fiskat upp telefonen stack en kollega jag inte träffat än in huvudet genom dörr-öppningen till mitt kontor, ropade bestämt nazistiska slagord, vevade sin arm och gick sedan glatt vidare. Nu var jag på riktigt chockad. Vad är det här för ställe!?

Jag bestämde mig för att stanna på mitt rum resten av arbetsdagen och försökte jobba på med mina uppgifter utan att tänka på allt som sagts. Jag ville fortfarande göra bra ifrån mig så jag försökte dyka ner i ett ärende och jobba på. När dagen var slut skyndade jag, nästan sprang, mot utgången. Men innan jag hunnit ut, till vad som kändes som min frihet, högg kollegan som tidigare visat mig runt, tag i min axel och sa lugnt och sakligt:

”Jag ville bara berätta att du är helt jävla värdelös. Jag hoppas att du dör. Och förresten, dom där stövlarna passar inte på dig alls. Skitfula faktiskt.”

Såhär var det att gå igenom de mejl jag fick från läsare efter min första dag på jobbet som kolumnist för Aftonbladet.