Kolumn

Johan Norberg

Vår gemensamma fiende: Alla som vill att vi ska hata varandra

Foto: Anna Tärnhuvud / AFTONBLADET
KOLUMNISTER

Vi visste att terrorn också skulle komma hit, vi visste bara inte hur vi skulle reagera. Men jag började förstå när mina ögon strax efter terrordådet föll på en Facebookstatus. Utan att ens informera mig hade min fru skrivit att vår dörr stod öppen för dem som inte kunde ta sig hem. Liksom tusentals andra dörrar öppnades.
Terrorn går ut på att skapa rädsla och konflikt. Men svenskarna svarade med att öppna hem, kontor och bilar för främlingar. Vi svarade på det nakna hatet med att älska varandra.

Det var rörande att se, men – beklagar kära stockholmare – detta beror inte på att vi är unikt solidariska människor. Det brukar bli så här. När olyckan eller ondskan slår till utförs räddningsoperationer av förbipasserande och drabbade delar fredligt på förnödenheter. Improviserade fältsjukhus och soppkök uppstår utan att någon egentligen organiserar det. Det doneras så mycket blod och resurser att det är svårt att ta hand om allt.

Vi tror att människor i nöd har nära till panik och plundring, för vi ser så mycket katastroffilm, men forskarna menar att olyckor tvärtom oftast stärker samhörigheten. Ju värre katastrof, desto vänligare är vi mot varandra, sammanfattade sociologen Enrico Quarantelli forskningen. Utmaningen är nu att dröja kvar i denna sinnesstämning.
Många gnäller över det lite kladdiga slagordet att vi ska möta terror med kärlek, och visst, om jag själv ska välja vapen mot ett akut hot tar jag hellre en automatkarbin än ett pappershjärta. Men hur floskulöst det än må låta undergräver vi långsiktigt terrorgrupper genom att vägra låta dem splittra oss.

Intervjuer med avhoppade medlemmar och avlyssning av deras kanaler visar att Islamiska Staten hoppades på Donald Trump i USA-valet. Förklaringen var enkel. Trumps retorik mot muslimer skapade motsättningar, vilket kunde göra det lättare att rekrytera terrorister. Som IS förklarar för sina rekryter är målet med terrorn att krossa ”gråzonen”, där muslimer lever fritt och sekulärt i västvärlden, respekterade av andra, och tipsar ordningsmakten om potentiella hot.

Terrorn är islamisternas försök att provocera fram en brutal polarisering där muslimer förföljs, så att de tvingas välja kalifatet. De främlingsfientliga som tror sig vara så tuffa mot islamisterna går i själva verket rakt i fällan och påminner snarast om IS i sitt hat mot den där fria, kosmopolitiska zonen där vi blandas, lever och låter leva. Det mest obehagliga på sociala medier just nu är de ”Sverigevänner” som närmast gottar sig åt att Sverige angrips, och bara visar genuin ilska när svenskar inte svarar med rasistiskt hat.
Första gången en terrorist försökte mörda på Drottninggatan var inte den mest uppmärksammade hashtaggen #openstockholm, utan #äntligen – twittrad av Jimmie Åkessons sekreterare.

En muslim som dödar oskyldiga passar perfekt i de främlingsfientligas tankemodell. Men deras världsbild klarar inte av att det råkar vara en muslim som efter dådet fyller sin taxi med så många strandsatta som möjligt och kör hem dem gratis. Eller när det är en muslimsk restaurangägare som bakar pizzor till de barn vars föräldrar inte kan ta sig hem. När vi ser sånt går det inte att tänka på dem som fienden. Då är de inte dom, utan en självklar del av vårt vi. Och vi förenas förvisso av en gemensam fiende: alla som vill att vi ska hata varandra.

Visste du?

En studie av statsvetaren Max Abrahms visar att bara 5 procent av alla terroristgrupper når sina mål, och det var bara de terrorister som hade territoriella krav mot ockupationsmakter. Grupper som primärt angrep civila förlorar alltid.