Alla jagar likes och vill vara stjärnor i Almedalen

Foto: Thinkstock
KOLUMNISTER

Ack denna fåfänga. Och jag befinner mig i dess svenska epicenter, i Visby, där jag besöker Almedalsveckan.

Almedalsveckan är ett fenomen som är föremål för kritik såväl som beundran. Är den ett under av demokrati, öppenhet och tillgänglighet, där alla har en möjlighet att göra sin röst hörd, eller bara ett tillfälle för en inre cirkel att mingla, dricka vin och växelvis beundra och beskvallra varandra?

Jag har varit här ganska många gånger och kan delvis instämma i båda beskrivningarna.

Men framför allt är detta en fåfängans marknad där varenda deltagare, på något sätt och i större eller mindre utsträckning, visar upp ett koncentrat av sitt jag inför en publik som paradoxalt nog inte bryr sig, samtidigt som den dömer stenhårt.

Alla som befinner sig här gör det av anledningar som har med deras livsval och personligheter att göra. De har dragits till branscher och sammanhang där det är viktigt att vinna andras respekt och presentera sig i en dager som inger förtroende eller väcker någon typ av känsla. Det gäller att vara snabb, smart, välklädd och välformulerad. Effektiv och fräsch på en och samma gång så att säga och ganska unik. Eftersom så många med liknande karaktärsdrag är här samtidigt, under relativt kort tid och på en väldigt liten yta har alla i snitt en tusendels sekund på sig att göra detta oförglömliga intryck på en omgivning som bara bryr sig om den tusendels sekund de själva är givna att göra sitt i gengäld. De proportioner som brukar råda mellan publik och stjärnor, som på en teater, råder inte här.  Alla vill vara stjärnor och agerar publik endast motvilligt, om de inte för stunden har ett annat val.

Vem syns jag med? Hur ser jag ut? Hur många likes får min status? Lät jag intelligent när jag tilltalade den där viktiga personen och vad kan det få för implikationer för mitt framtida yrkesliv/ego? Det är frågor som varenda människa som paraderar runt mellan seminarier, tal och mingel på kullerstenarna ställer sig hela sin vakna tid under denna vecka i Visby.

Är det bra eller dåligt? Jag vet inte. Jag har en tendens att ha en ganska förlåtande hållning mot mänskliga faiblesser eftersom jag bär på så många själv. Även jag lider ju av fåfänga. I likhet med alla andra hitresta har jag mina livsval och min personlighet att tacka (eller förbanna) för att jag befinner mig här. Jag har, precis som de andra, investerat massa tid och känslor i just mitt fem minuter långa framträdande på en av Almedalens hundratals scener. Jag vill ju så gärna att min uppdragsgivare ska tycka att jag är duktig. Att publiken ska le och applådera. Att klänningen sitter snyggt. Hur ska jag då kunna ha synpunkter på att mina syskonsjälar som denna vecka befolkar den här ön tänker och känner samma sak? Det kan jag inte, trots att de är i något slags konkurrens med mig om utrymmet. Jag väljer att se med kärleksfull blick på medlemmarna av denna lilla människosort som slåss med näbbar och klor för sin stund i solen. Som så gärna vill vara omtyckta och respekterade. Jag tittar på dem, dessa framgångsrika män och kvinnor, som aldrig skulle erkänna sina våndor öppet, men som jag vet våndas hela tiden, med stark ömhet och sympati. Vad fint att det finns sköra själar som vi som vill utsätta sig för detta elände, att bli bedömda och kanske bespottade. Att vi glömmer, borstar av oss förolämpningarna och marscherar vidare tillsammans med våra bräckliga egon. Vi vill visa att vi kan fast ingen kanske tittar.

Dessutom är vi skittrötta och ska ha semester snart. Vi ska bara överleva denna vecka så tar vi sommar allhopa. Själv tar jag sommar idag. Trevlig semester på er!