ÅSIKT

Ensamvargarna – det osynliga hotet

Mattias Gardell har kartlagt terroristerna som sprider skräck på egen hand: Taktik från amerikansk vitmaktkultur

Polisens tekniker på Drottninggatan där fyra människor dödades 7 april.
Polisens tekniker på Drottninggatan där fyra människor dödades 7 april.Foto: ANNA TÄRNHUVUD
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Vi vet ännu inte mycket om Rakhmat Akilov, men skulle han vara en ensam terrorist, är han ovanlig. De flesta terrorattacker begås av stater, organisationer och nätverk.

Det är knappast förvånande. Det är svårare att planera, finansiera och genomföra politiskt motiverade våldsdåd helt på egen hand. Uppstår tvekan måste den ensamagerande själv överkomma sina tvivel.

Vilken sorts övertygelse får en fyrabarnsfar att kapa en lastbil, svänga in på en gågata och köra ihjäl kvinnor och barn? Hur kan någon gå in i en kyrka eller moské och öppna eld mot bedjande människor? Var kommer idéerna ifrån? Varför hyllar vissa sådana handlingar som hjältemodiga?

Polisens bild av misstänkte attentatsmannen Rakhmat Akilov sändes ut efter lastbilsattacken.
Polisens bild av misstänkte attentatsmannen Rakhmat Akilov sändes ut efter lastbilsattacken.

Varför ökar denna typ av terrorattacker?

För att få svar på dessa och anslutande frågor samlade jag in data om de drygt 200 attentat som utförts av ”ensamvargar” i Europa och Nordamerika sedan millennieskiftet. Resultaten kommer att publiceras i Den ensamme terroristen, en studie av korrelationerna mellan organiserat och oorganiserat politiskt våld, skriven tillsammans med historiker Heléne Lööw och medieforskare Michael Dahlberg-Grundberg.


Med ”ensamvarg” avses ”en individ som ensam eller tillsammans med en eller två partners på egen hand och utan att ingå i eller motta order eller bistånd från en organisation, rörelse eller utomstående ledare, planerat och/eller genomfört ett våldsdåd mot människor, föreningslokaler, myndigheter eller samhällelig infrastruktur i syfte att främja eller avstyra en politisk utveckling”.

Det betyder inte att ensamvargar är isolerade individer utan sammanhang. Att de agerar på egen hand och att deras våldshandlingar ofta chockar grannar och arbetskamrater beror på att de anammat en taktik, lärt sig ett tillvägagångssätt.

Ensamvargar är inte ensamma, utan produkter av politiska miljöer som förordar metoden. För att den gör det svårt för polisen. För att den skapar fruktan hos en befolkning eller befolkningsgrupp. För att den får politiker att agera i panik.

Men också för att de politiska miljöer som hyllar metoden är för små och svaga för att kunna bygga upp arméer eller gerillarörelser som på allvar förmår utmana den politiska ordning de anser det nödvändigt att ta till vapen mot.


Ensamvargsterrorism har en lång historia. Dagens variant utvecklades i amerikansk vitmaktkultur för drygt 30 år sedan som det ”ledarlösa motståndets” taktik. Den bygger på en bodelning mellan ett politiskt ledarskap som sprider budskapet men lämnar det öppet för de väpnade aktivister som kan tänkas lyssna att själva genomföra våldsdåd utan direkta order.

Än i dag är de flesta amerikanska ensamvargsterrorister vita rasister som vill provocera fram det storskaliga raskrig de hoppas ska återge vita makten i USA. Enligt Department of homeland security utgör ”ensamvargar som omfamnar våldsbenägna högerextrema ideologier det farligaste inhemska terroristhotet i Förenta staterna”.

Efter Berlinmurens fall spred sig taktiken till Europa genom vitmaktlitteratur, raskrigshandböcker, internet och handlingens propaganda, som skrev fram ensamvargarna som den ”utsatta vita rasens” hjältar och martyrer. Det ledarlösa motståndets taktik hade då utvecklat två modeller: serieterrorism och kaosterrorism.

Den första handlar om lönnmord och attentat utspridda i tid och rum, vilket ger en stegrande skräckeffekt. Den andra om storskaliga attacker som får hela nationens omedelbara uppmärksamhet. Den ger större effekt, men är mer riskabel för gärningsmannen. I Norden kan modellerna exemplifieras med Peter Mangs respektive Anders Behring Breivik.


Under kriget mot terror plockade al-Qaida upp ensamvargstaktiken, som slog igenom då militärpsykologen Nidal Hasan bytte sida och massakrerade 13 personer på arméförläggningen Fort Hood den 5 november 2009.

I al-Qaida-anknuten media hyllades Hasan som en ”rollmodel”, det vill säga en förebild. I den engelskspråkiga tidskriften Inspire varvades praktiska råd och tips för ensamvargskrig med romantiska hyllningar till Nidal och andra ”stadsvargar” som anslutit sig till ”Ensamjihadistens ridderskap”. ”Du är riddaren som slår mot fiendens hjärta, penetrerar hans rustning, avslöjar hans sårbarhet. Du är David som besegrar Goliat”.


Med IS kom nästa kapitel. Till skillnad från al-Qaida är (eller var) IS också en (monokulturell) stat med egen valuta, myndigheter och lokalförvaltningar. Det handlade inte bara om brutala avrättningar och krig, utan också om energi, transport, skolor, sjukvård, vatten och avlopp.

Al-Qaida ägnade sig inte åt vatten och avlopp. Deras ideologer hade endast vaga uppfattningar om vilket slags samhälle de ville bygga när kriget mot ”korsfarare och sionister” väl var över.

IS utropade ett kalifat här och nu, den 1 juli 2014. Den islamiska staten var väsentligen en skapelse av Saddam-regimens avpolletterade underrättelsetjänster och militärofficerare, som sökt återta makten genom en allians med Baghdadis extrema salafiter. I början ville de inte locka muslimer i väst att slå till på hemmaplan, utan få dem att flytta ner. I dag är det annorlunda. IS har trängts tillbaka militärt. Läckta dokument visar en stat i förfall med inre strider och utbredd korruption.

I takt med motgångarna anammade IS strateger ensamvargskonceptet för att öppna en front bakom fiendens linjer. ”Det är mycket viktigt att attackerna sker i varje land som gått in i alliansen mot den islamiska staten”, deklarerade den (nu dödade) ideologen Abu Muhammad al-Adnani i ett tal som spreds via sociala medier hösten 2014. Be inte om råd, vänta inte på order.

”Det är viktigt att dödandet tillskrivs den islamiska staten. Planera och utför attacken i hemlighet. Ju färre som är inblandade och ju mindre saken diskuterats i förväg, desto större utsikt att [operationen] kan genomföras utan problem”.


När Rakhmat Akilov, enligt uppgift i medierna, säger att han agerat ”på order av IS”, är det förmodligen en order av just det här slaget: en order som riktar sig till alla anhängare, men inte en sådan formulerats direkt till Akilov.

Valet av taktik återspeglar det faktum att den islamiska staten har så marginellt stöd att de tvingas satsa på det fåtal de kan nå. I deras engelskspråkiga tidskrift Dabiq och dess (mindre påkostade) efterföljare Rumiyah fördömdes det Muslimska brödraskapet som förrädare tillsammans med den stora majoritet vanliga muslimer som ägnar sitt liv åt helt andra ting än den väpnade Kampen. Samtidigt hyllades de enskilda ensamvargar som genomfört ett attentat som ”riktiga män” och ”hjältar”. 

Som komplement till al-Qaidas manualer för ensamvargsoperationer, Lone mujahid pocketbook och Open source jihad producerade IS videomanualer och handböcker som How to survive in the west som ”ger dig alla kunskaper du behöver” som ”hemlig ensamjihadist”: hur man tillverkar bomber, startar bränder, lönnmördar och använder lastbilar som vapen.


Vilka är då ensamvargarna? En granskning av cirka 130 ensamvargar som verkat i Europa sedan millennieskiftet visar att en kvalificerad majoritet antingen var fascister/ultranationalister eller sympatisörer till al-Qaida/IS.

Fascistiska ensamvargsattentat har krävt mer än dubbelt så många liv som jihadistiska. Jämfört med de som ansluter till väpnade rörelser och terroristklassade organisationer var medelåldern för ensamvargar högre, skolskjutare undantagna. Ensamvargar hade en utbildningsnivå strax över befolkningsgenomsnittet och led, igen med undantag för skolskjutare, inte av psykisk ohälsa i högre grad än befolkningen i övrigt. Däremot var de politiskt övertygade och såg sig själva som hjältar, som offrade sig för att rädda sitt hotade ”folk”, och alla dehumaniserade sina offer.

Enligt de terrorhandböcker som cirkulerar bland fascister och jihadister ska den ensamagerande försöka smälta in bland befolkningen och undvika att öppet signalera sina politiska sympatier. Studien visar att få klarar att följa regelverket. De allra flesta läcker, till familj, vänner eller på sociala medier. 

Precis som Rakhmat Akilov, som laddat upp två propagandafilmer för IS, gillat en bild av blodiga offer efter Bostonmassakern och vars dator rymde minst 70 digitala bevis. Han fanns till och med i säkerhetspolisens underrättelseregister efter ett tips, som de dock inte kunde belägga.

Utredningen får visa om Akilov agerat ensam, men mycket tyder på det. Den ”order” från IS han hänvisat till har han i så fall sannolikt fångat upp på nätet.

Genom att mana för dem okända sympatisörer ”där ute” att slå till hoppas IS strateger provocera fram en antimuslimsk repression som blint ska drabba muslimer som inte haft med saken att göra, vilket i nästa led tänks driva fler muslimer i deras famn.


Både antimuslimska fascister och den islamiska staten hävdar att muslimer och ickemuslimer är väsensskilda sorter som inte bör leva tillsammans. Var sak ska vara på sin plats, och en muslim i väst är lika fel som en ickemuslim på den islamiska statens territorium. Båda läger avskyr mångfald och principen om alla människors likhet i värdighet och rättigheter och båda läger är beredda att ta till våld för att realisera sin monokulturella vision.

Hittills har ingen antimuslimsk fascist någonsin angripit IS och ingen IS-anhängare har angripit antimuslimska fascister. Deras våld har i stället riktat sig mot mångfalden.

Precis som Rakhmat Akilov gjorde då han slog till på Drottninggatan, en plats där mångfalden av olika slags svenskar vistas tillsammans. Att stockholmare av alla slag spontant reagerade med solidaritet och gemenskap då terrorn slog till i stadens mitt, visade att vi inte gick i den fälla IS gillrat.