Kolumn

Patrik Lundberg

Fotbojan sätter tonen för allt vi ska diskutera

KOLUMNISTER

På den andra dagen pratade vi inte om fotbojor.

Utbildnings­minister Gustav Fridolin (MP) öppnade förvisso för denna åtgärd mot vissa personer med avvisningsbeslut, men ville egentligen någonting annat.

Likadant var det när Kristdemokraternas Ebba Busch Thor nyligen talade i samma termer.

De ville att vi skulle prata om ingenting. Och det gjorde vi.

Fotbojan är den perfekta vattendelaren: en åtgärd som alla känner till, en åtgärd som vem som helst kan ställa sig för eller emot.

Som en stämgaffel, nästan. Skänklarna vibrerar och sätter tonen för allt vi ­ ska diskutera framöver.

Först säger någon att svenskarnas trygghet ­faktiskt går före potentiella terroristers integritet. ­ Sedan hävdar någon annan att rättssäkerheten kan sättas ur spel.

Och så påpekar en tredje att den ena terroristen vid kyrkoattacken i Normandie förra sommaren faktiskt bar fotboja, samt att den inte stoppade honom från att skära halsen av en präst.

Däremellan dras paralleller till Norges och Tysklands förslag om att ­införa fotboja. Troligen nämns också att höger­extremister borde omfattas, eftersom Anton Lundin Pettersson mördade tre personer i Trollhättan.

Vad resulterar det sam­talet i? Ingenting, förutom att två partiledare i sann ­Donald Trump-anda har lyckats köpa sig lite tid samt några fler eller färre röster.

Det påminner om slöjan. Eller nationalsången på skolavslutningen. Förbud eller inte?

Ja eller nej till en symbol som inte ens är toppen på det isberg som en religion eller en nationell identitet eller, för den delen, svensk terrorbekämpning består av.

En försynt gissning är att jihadisterna skrattar åt Sverige. Medan vi bråkar om ett gummiband runt ­ ankeln kan de i lugn och ro planera nästa attack.

Så vad skulle vi ha pratat om i stället? Något annat än viralkompatibla brandfacklor, möjligen.

Kanske något som inte handlar om ja eller nej, utan om grunden till alla konflikter; det som både utgör terroristernas motiv och mål; det som sliter oss isär och som alltid slutar i att ingenting förändras till det bättre.

På den tredje dagen kanske vi ska prata om polarisering.