”Tänk om vi levde på 80-talet – då kunde jag skina på riktigt”

Tom Cruise och Elisabeth Shue i 80-talsrullen Cocktail, där vissling var en del av dess framgång enligt Olivia Svenson.
Tom Cruise och Elisabeth Shue i 80-talsrullen Cocktail, där vissling var en del av dess framgång enligt Olivia Svenson. Foto: TOUCHSTONE
KOLUMNISTER

Detta att vara riktigt riktigt bra på något, alltså unikt skicklig, kan ge en hisnande känsla.

Tänk att JUST JAG fick en talang!

Synd i mitt fall att den är världens mest oanvändbara.

Det är nämligen så att jag visslar eventuellt bäst av alla nu levande människor (ibland får jag tårar i ögonen när jag gör det för att det låter så fint), men får exakt noll av värde tillbaka för min begåvning.

Ingenstans efterfrågas en grym visslare. Inga platsannonser skriker efter mig, inga band hör av sig för att få hjälp med en vacker slinga för att lyfta deras låtar till nya nivåer. Det finns inte ens karaokebarer som haft vett nog att specialisera sig. Dessutom bor vi i Sverige där vissling antingen anses vara en lätt oförskämd vana eller en pinsam relik från pilsnerfilmstider.

Surt är vad det är. Ett slöseri med kompetens, rent ut sagt.

Tänk om jag ändå fått förmågan att lösa matematiska gåtor som fick rymdfärjor att landa på nya ställen, laga mat som fick folk att vallfärda tusentals mil för en smakbit eller springa så fort att folk fick en chans att ösa sponsorkontrakt och guldmedaljer över mig. Egentligen vilken som helst förmåga som hade några som helst positiva effekter.

Och nu är det lätt att bli nostalgi-bitter, men visst måste det varit roligare att äga min typ av talang förr i tiden? Tänk på powerballad-eran i slutet av åttiotalet, när visselslingorna i Guns N' Roses ”Patience” och Scorpions ”Wind of change” dominerade radiofrekvenserna och introt till ”Don't worry be happy” kändes som en liten men naggande del av filmen ”Cocktails” framgång. Vi munkonstnärer hade momentum där ett tag, vill jag föreställa mig.

Holländaren Geert Chatrou har det i och för sig rätt okej. Han vann tävlingen ”Whistlers convention” 2004, 2005 och 2008 och dyker upp på både google och youtube under rubriker som ”Visselkungen”. Problemet är att ingen bryr sig. Det finns inga pengar i visselbranschen och det kommer aldrig att instiftas en melodifestival med visseltema. Det skrivs inga uppsatser om viktiga tekniker (att kunna blåsa både in och ut växelvis) eller om vilka låtar som är absolut roligast att framföra (mitt personliga favoritval är ”Dream a little dream of me”). Det coolaste vi kommer i visselväg är ett särskilt språk på ön La Gomera som ska ha vissa likheter med morsealfabetet och som skapades för att ”kunna kommunicera även över djupa dalar”.

Jag är bäst men helt i onödan. Också en hisnande känsla, faktiskt.