Hon kan inte må riktigt bra – hur annars skulle agerandet försvaras?

KOLUMNISTER

Ytterst sällan har jag funnit anledning att bekymra mig över folkpartistiska liberalers mentala hälsotillstånd. Men när den nya pretendenten på partiledarskapet i Liberalerna, Birgitta Ohlsson, framträdde som politisk tänkare på Svenska Dagbladets ledarsida (4 juni) framstod hon i mina ögon som spritt språngande.

Jag är väl medveten om det mycket speciella, och mindre eleganta, med ett sådant omdöme i politisk diskussion. Det förefaller otroligt att jag någonsin tidigare skulle ha uttryck mig så, jag hoppas det aldrig sker igen.


Att Birgitta Ohlsson inleder sina resonemang i SvD med att meddela att hon är mot nazism, kommunism och terrorism är fullt i sin ordning. Politiker tar ofta sats på det viset i tal och skrift när de inleder med tjusig galopp och fälld lans genom öppna dörrar. Politikertexter behöver man i regel inte börja läsa förrän ungefär en tredjedel ner, när de är klara med uppsjungningen till fredens och demokratins lov. Att hon sen vill dra ut i krig mot Daesh i Syrien och Irak ”eftersom Sverige inte kan stå bredvid och titta på när en totalitär islamistisk stat byggs” är förvisso en mer radikal ståndpunkt, dock inte helt obekant inom falangen av våldsbejakande liberaler.

Men sen efter den inledande floskel-paraden och krigstrumman kom ett politiskt ställningstagande som Birgitta Ohlsson måste vara absolut ensam om i Sverige, inte bara bland folkpartistiska liberaler.

Hon menar att den islamistiska terrorismen skulle vara politiskt kontroversiell i Sverige, att här rasar en strid för och emot. Det är ett uppseendeväckande påstående. Något så sensationellt som ett svenskspråkigt försvar för islamistisk terrorism har åtminstone inte jag observerat i vår politiska debatt.

Men det har tydligen Birgitta Ohlsson, eftersom hon med eftertryck slår fast att det nu är ”viktigt att det politiska Sverige kan enas mot den islamistiska terrorismen. Vi har inte råd att vara naiva.”

Vad Birgitta Ohlsson menar med det politiska Sverige är väl inte kristallklart. Men låt säga att det skulle betyda samtliga riksdagspartier och samtliga ledarsidor i den demokratiska, och till och med den högernationalistiska pressen.

Där är enigheten total i en enda fråga, nämligen islamistisk terrorism.

Likväl kräver nu partiledarpretendenten Ohlsson att vi alla fylkas under fanorna, i värsta fall också flaggan, för att eniga gå till storms mot fienden.


Men vem är då den okände för att inte säga osynlige fienden som försvarar islamistisk terrorism och som vi alla bör enas mot?

Birgitta Ohlsson avslöjar mysteriet genom att citera sin läromästare och ivrigaste förespråkare, förförrförre folkpartiledaren Per Ahlmark:

”Idékampen mot islamismen kan inte vinnas om babblande intellektuella i väst tillåts dominera debatten med sina ursäkter för förtrycket och perversa teorier om dess rimlighet.”

Fienden, som det politiska Sverige skall enas mot, är alltså intellektuella som ”tillåts” babbla alldeles för mycket.


Inte nog med att detta är en traditionellt fascistisk, eller numera sverige-demokratisk tankemodell. Det är också en närmast manisk konspirationsteori. ”De intellektuella”, babblande eller ej, eller rentav kulturmarxister, ”dominerar” alltså i hemlighet debatten i väst med sitt försvar för islamistisk terrorism och är dessutom perversa.

Och mot dessa babblande perversa intellektuella måste vi alla kraftsamla, menar partiledarpretendenten Ohlsson, i ”en ideologisk offensiv på samma sätt som anständiga demokratiska krafter alltid tagit avstånd från nazism och kommunism”.

De anständiga står mot perversa intellektuella som tagit sig rätten att dominera den politiska debatten på de anständigas bekostnad. Detta djupa förakt för intellektuella som hopbuntad grupp, blandat med konspirationsidén om undermänniskornas hemlighetsfullt utövade makt, är ingen känd liberal- ideologisk- position. Däremot var den typisk för just den nazism som Birgitta Ohlsson bedyrar att hon vill bekämpa. Och i dag är den typisk för vår tids extrema högernationalism.


Det är ett otäckt sammanträffande. Men ingenting vore mig mer främmande än att ens insinuera att den folkpartistiska liberalen Birgitta Ohlsson skulle ha en nymornad dragning åt denna den mest vedervärdiga formen av högerextremism.

Och därför fick jag för mig att hon måste vara allvarligt överspeedad och helt enkelt inte mår riktigt bra. För hur skulle man annars förklara hennes förlöpningar?


För övrigt anser jag att...

… det är något lurt med att ministrarna Mikael Damberg, Åsa Romson och Isabella Lövin kommit så lätt undan mediedrev när KU nu slagit fast att de ljög för svenska folket om försäljningen av Vattenfalls tyska brunkolshantering.

… ordet ”naiv” bör utvisas på minst sex månader från det politiska språket när det gäller terrorism. Och att idiotordet ”våldsbejakande”, utom när det gäller liberaler och fungerar som skämt, bör dömas till matchstraff.