Idrottspappor, snacka med era söner om mansnormer

SPORTBLADET
Foto: Carolina Byrmo

På sommaren är jag ofta tränare på handbollsläger för barn. Mitt under en av mina träningar rök två tioåriga killar ihop över vem som skulle ha den bästa bollen på strafftävlingen.

Tioåringen som blev stående i ledet med vad som ansågs vara den sämre bollen fick inse sig besegrad, men avslutande ändå med att fräsa till den andre att han minsann är ”en jävla bög”.

Hela gruppen hörde orden, några av de närmsta stannar upp, men de flesta reagerar inte alls. De har hört det sägas många gånger, de är vana.

Det har ju jag också, men väljer nu att säga ifrån, berättar att det inte är okej och att han kan titta på resten av träningen från läktaren medan han tänker över sitt beteende. 

Oeniga på så gott som varje punkt

På eftermiddagen ringer killens föräldrar och säger att de är missnöjda med mitt ledarskap, de har minsann betalat för att pojken ska få delta i aktiviteterna på lägret. Jag svarar att det har ju de andra barnens föräldrar också gjort, och de har inte väntat sig att deras barn ska bli elakt bemötta på träningarna.

De svarar att han bara är ett barn som inte kan ställas till svars för sina handlingar, och dessutom är det ju så killar är i den åldern. Vi var oeniga på så gott som varje punkt. Samtalet avslutades när de, trots allt, sa att jag gick för långt när jag tog honom av träningen. 

Nu undrar jag därför var gränsen går för att stå upp mot hbtq-hat och försöka fostra våra unga till att bli klokare och snällare? 

Hur förklarar jag vad konsekvenserna av ett sådant språkbruk blir i ett större perspektiv för en tioåring – eller för hans föräldrar? Vems ansvar är det att säga ifrån? Om barnet inte kan hållas till svars och bemötas i situationen, hur ska vi skydda de andra barnen?

I min mening är idrotten ett utmärkt rum att använda för att forma våra ungdomars värderingar. Men för att göra detta krävs både insikt och vilja, av ledare och föräldrar inom idrottsrörelsen.

Min önskan är att vi börjar med att öka medvetenheten om hur situationen ser ut för hbtq-personer i dag inom idrotten. Det är tyvärr svårt att ringa in just det, hur det ser ut, men det går att prata om och adressera problemen. Svårigheten består delvis i att det fortfarande inom många idrotter är väldigt svårt, eller kanske till och med omöjligt, att komma ut. Särskilt påfallande har detta varit på herrsidan, för rädslan att, så som tioåringen och hela machokulturen med honom uttryckte det, klassas som en jävla bög. 

Att det är extra svårt, att inom idrotten, vara en öppet homosexuell man tror jag beror på de uråldriga, dammiga föreställningarna vi har på hur en man förväntas vara. En tuff, stor, stark, kvinnokarl. Som att ens sexuella läggning automatiskt skulle stå i motsättning till annat än möjligtvis det sistnämnda.

Att bög fortfarande används med negativ laddning för att trycka ned någon annan, såväl i omklädningsrummen som av supportrar på läktare måste bemötas med ökad reflektion. Jag vill att vi frågar oss vad följderna blir av att använda det som en synonym till att någon är dålig och svag, och vad rädslan för att komma ut i en sådan miljö får för konsekvens för den enskilde.

Föregå med gott exempel

Den snäva mansrollen männen tvingats in i innebär inte enbart problem för hbtq-personer. En konsekvens av machokulturens bojor är att män inte törs visa eller tillåts vara hela sitt känslospektrum. De går inte alltid till sina manliga kamrater och söker stöd och råd, utan kan i stället gå själva med sina känslor, tankar och funderingar. Det här innebär att, även omringad av sitt killgäng eller sitt lag, känner sig många killar ensamma. 

Jag vill därför be er idrottspappor att komma till era söners undsättning, de behöver er. 

I stället för att lova er själva att ni ska börja träna efter sommaren, något som många av er förmodligen inte kommer hålla och som därmed inte förändrar någonting, lova att snacka med era söner om mansnormer. Tala om hur ni har upplevt grupptryck och förväntningar i olika sammanhang. 

Fundera på, och föregå med gott exempel, när det kommer till vilket språk ni själva använder. En tioåring som kallar någon för jävla bög har lärt sig av oss vuxna, så enkelt är det, annars skulle de inte använda det som nedlåtande.

Våra skämt spelar roll

Det är vi som cementerar gamla könsroller och värderingar genom att överföra dessa till nästa generation. Det innebär också att det är vi som har möjligheten att bryta mönstret. Bara vi. Det innebär ett ansvar för vad vi säger och för att vara medvetna om att våra ord och våra skämt spelar roll. 

Efter att ni har snackat lite med era söner om språkets påverkan kan ni väl berätta om någon situation där ni haft prestationsångest, varit ledsna eller rädda. Lär dem att hantera motgångar och att stötta sina vänner. Jag är övertygad om att dessa samtal blir stärkande för alla killar, oavsett ålder och sexuell läggning. 

Om ni pappor vågar möta era söner, öppna för samtal om det som känns svårt – både för er och för dem, så kan ni göra skillnad på riktigt. När ni har gjort detta kan ni lova er själva att börja träna. Igen.