Dylan på kanonhumör men tiger som muren

Så bra var hans andra spelning i Stockholm

1 av 2 | Foto: Läsarbild
Bob Dylan under söndagskvällens spelning på Stockholm Waterfront.
MUSIK

Några nya låtar men framför allt en Bob Dylan på kanonhumör ännu en kväll.

Vem kunde tro att den här artisten skulle ha en av sina kreativa toppar vid 75?

FAKTA

Bob Dylan


Plats: Waterfront, Stockholm. Publik: 2 900 (utsålt). Längd: 109 minuter. Bäst: ”Duquesne whistle” och ”Love sick”. Sämst: ”Melancholy mood” låter kanske lite bekväm. 

Vi såg en sällsynt inspirerad Bob Dylan redan i lördags på Waterfront och han är precis lika lekfull och engagerad i kväll.

Ett Dylan-set ligger i regel hyfsat fast från gig till gig men här byter han faktiskt ut hela fyra låtar, möjligen medveten om att en hel del fans ser båda helgens konserter.

Söndagspubliken får ”To Ramona”, en 53 år gammal vals som till skillnad från på albumet ”Another side of Bob Dylan” ges full bandbehandling i kväll. 

Artisten plockar även in ”Early Roman kings”, en Muddy Waters-tung gangsterblues från ”Tempest” som vi har hört ofta på senare år men rullar ut fet och fin med en excellerande Charlie Sexton på frän Les Paul-gitarr.
Vi bjuds ”Spirit on the water” från ”Modern times”, en annan livefavorit från Dylans senare era som i sin mjuka jazzlunk smälter in fint med showens Frank Sinatra-nummer.


Inte minst gör Dylan ”That old black magic” från höstens album ”Fallen angels”, en jazzig 40-talsstänkare som nästan känns lite fnissig, om ni kan föreställa er det med den här estradören.

Som för övrigt är väldigt underhållande när han i en rad nummer rockstjärneposar med mickstativet à la Elvis och tar så många danssteg att jag undrar om jag någonsin har sett honom ta fler.

Samtidigt säger han inte ett enda ord till oss i kväll heller. Men att mannen i den vita hatten fortfarande brinner, 55 år senare, behöver ingen tveka om.

Även om kvällens tema på många sätt är mörkt, med sentimentala Sinatra-sånger snyggt ihoptvinnade med egna låtar om tillvarons och kärlekens förgänglighet, har vi en artist på scen som alltjämt verkligen vill något, som sjunger bättre än på evigheter och omger sig med ett band som känner honom utan och innan och skapar en soft, sinnlig ståbasgroove med Donnie Herron på ständigt smakfull pedal steel och gitarristerna Charlie Sexton och Stu Kimball i perfekt samspel. 


Inget annat band låter så här, och de kastar sig sömlöst mellan smittande mellankrigssväng i ”Duquesne whistle” och omskakande 90-talssvärta i ”Love sick”.

Huvudpersonen själv, 76 om knappt två månader, tycks inte ha några planer på att sätta stopp för sin ”Never ending tour”.

Och varför skulle han? Så bra som i helgen har han ju väldigt sällan varit på scen.
Fotnot: Bob Dylan spelar på Sparbanken Skåne Arena i Lund 9 april.

FAKTA

Alla låtarna

Things have changed
To Ramona
Highway 61 revisited
Beyond here lies nothin'
Full moon and empty arms
Early Roman kings
Melancholy mood
Duquesne whistle
Love sick
Tangled up in blue
Pay in blood
Spirit on the water
Scarlet town
I could have told you
Desolation Row
Soon after midnight
That old black magic
Long and wasted years
Autumn leaves

Extranummer:
Blowin’ in the wind
Why try ro change me now