Kolumn

Katrine Marçal

ÅSIKT

Så var Obama med och skapade Trump

LEDARE

15 januari 2017

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Obamas eftermäle

Svaret på vad som ledde till att det amerikanska folket valde Donald Trump till president kan finnas i Obamas tid på posten.
Svaret på vad som ledde till att det amerikanska folket valde Donald Trump till president kan finnas i Obamas tid på posten.Foto: AFP

I tisdags höll Barack Obama sitt ­eleganta avskedstal, om hopp, ­tolerans och demokrati.

– Yes we can. Yes we did.

Dagen efter höll Donald Trump presskonferens:

– Yes I can. And yes we will build that wall.  

Det var rörigt, stöddigt, aggressivt och mest bara konstigt.

Kontrasten mellan Obama och Trump kunde inte ha varit större. Eller?

Obama och Trump är varandras motsats på nästan alla sätt. Den ene åkte till Kairo som ny president för att skapa ­

en bättre relation till den muslimska ­världen, den andre kampanjade på att ­förbjuda muslimer att resa till USA.

Den ena var prisbelönt författare ­innan han blev president, den andre ­säger sig inte ha tid att läsa böcker.

Den ene är nyanserad och vältalig, den andre aggressiv och vulgär. Den ene är feminist, den andre har skrutit om att sextrakassera kvinnor.

Samtidigt är Donald Trump onekligen Barack Obamas eftermäle. De hänger ihop. Det är det som är paradoxen. Ja, det är det republikanska partiet som bär ansvaret för att ha släppt fram ­Donald Trump men på något sätt växte de trumpska fröna i den obamska myllan. Och det är viktigt att diskutera hur.

Det finns i alla fall ett antal aspekter som är värda att fundera kring:

 Obama gjorde sig själv till en ­kändis bland andra kändisar.

De som förfasar sig över att doku­såpastjärnan Donald Trump blir president glömmer bort att det var Barack Obama som började. Obama har som ingen ­president tidigare brutit ner gränserna mellan politik och underhållning. Han har spexat i underhållningsprogram ­efter underhållnings­program, poserat med selfie-pinne, ­rappat med Jimmy Fallon och spelat in sketcher med vicepresident Joe Biden. Vi tror att vi känner honom.

Social media skapar en illusion av ­närhet. Gränsen mellan verklighet och bild bryts ner. Vi förväxlar det bekanta i kändisens ansikte med riktig auktoritet.

Folk har sett Donald Trump spela kompetent företagsledare på tv och ­

det räcker som merit. När Trump gick mot seger i presidentvalet stod Obama plötsligt där på en presskonferens och bönade om att ”man måste förstå att politik minsann inte är underhållning”.

Det var för sent.

 Obama byggde sitt eget ­varu­märke mer än sitt parti.

Barack Obama slutar med mycket ­höga förtroendesiffror men hans parti är ­mer eller mindre slaget i spillror. ­Under ­Obamas åtta år har Demokraterna gjort historiska förluster på i princip alla nivåer. I dag har man färre representanter i kongressen, bland guvernörer och på delstatsnivå än vad man hade­ 2001. Ja, det parti som kontrollerar Vita huset brukar förlora kongressval, men att få storstryk i bägge mellanårsvalen är anmärkningsvärt.

Ett av Barack Obamas största misslyckanden är onekligen hur hans administration lyckades sjabbla bort den historiska gräsrotsrörelse av miljoner aktivister som förde honom till makten 2008. Den organisationen och det ­engagemanget kom aldrig det demokratiska ­partiet till del på ett fungerande sätt. ­Obama fokuserade mer på sina politiska reformer än på partiet.

Det kan tyckas förståeligt men nu kan de flesta av ­Obamas framgångar gå upp i intet: allt från finansregleringarna ­

till sjukvårds­reformen, just eftersom Demokraterna är så svaga.

Varaktig förändring måste bäras av ­något större än bara en person.

 Obama bidrog till att Demokraterna glömde sina traditionella ­väljare.

Barack Obama skapade en ny väljar­koalition av unga, urbana och minoriteter. Spaltmeter skrevs om hur detta var framtiden. USA höll ju rent demografiskt på att förvandlas till ett land dominerat av dessa grupper. Denna analys var i hög grad korrekt men blev i vissa kretsar ­nästan en besvärjelse: En idé om att ­högern automatiskt gick mot sin egen död.

Detta var uppenbarligen inte fallet.

I presidentvalet lyckades Hillary Clinton inte hålla ihop koalitionen som Barack Obama hade definierat. De nya Obama-väljarna var dessutom alltför geografiskt koncentrerade till städer och ­kuster. Det är ett stort problem i det amerikanska valsystemet där du måste vinna i hela landet.

Berättelsen om hur USA via demografiska trender automatiskt vandrade mot en progressiv framtid gjorde att Demokraterna inte fokuserade tillräckligt på att behålla sin traditionella bas av vita ­arbetarklassväljare. I rostbältets USA ­hade jobben börjat flytta ut redan för ­40 år sedan, de nya jobben var osäkra och dåligt betalda. Ofta behövde man ha två eller tre för att överleva.

Barack Obama gjorde mycket för att minska klyftorna i USA överlag, men han gjorde inte tillräckligt för denna grupp. De uppfattade sig inte heller sedda eller förstådda av det demokratiska partiet längre.

Inget av allt detta minskar på något sätt den roll som rasism, sexism, otur och allt annat spelade i Donald Trumps väg till makten. Men i eftermälet av en president som Obama är det viktigt att även inkludera det som blev fel.

En politisk ledare bedöms trots allt ­utifrån vad som kommer efter henne eller ­honom.

Om Obama var det amerikanska hoppet och det amerikanska hoppet blev till Trump, ja, då måste vi försöka förstå ­varför.