Om Leif GW har rätt befinner vi oss i en politisk mardröm

KOLUMNISTER

Problemet är inte att yttrandefriheten omfattar även poliser i befälsställning. Men problem uppstår när sådana poliser gör främlingsfientliga utspel i medierna med yttranden som:

”Ingen vågar öppet säga att vi har ett utlänningsproblem i detta land. Vi som dagligen håller på med det praktiska polisarbetet ser i våra anhållningsjournaler att den verkligt organiserade brottsligheten sköts av utlänningar /…/ och kulturradikalerna utgör en fara för rättssamhället.”

Uttalandet ser bekant ut, eller hur? Men det var alltså inte den nya polisstjärnan på det sverigedemokratiska firmamentet Peter Springare som uttalade dessa visdomar. Det var polisintendent Otto Holm som citerades i Dagens Nyheter 14 oktober 1968.

Polisintendentens främlingsfientliga utspel väckte förstås uppseende. Men då, för 50 år sen, fanns varken internet eller sverigedemokrater. Visst stöd från likasinnade fick polisintendent Holm ändå i tryckta medier. Så påstod till exempel advokaten Olof Arvidsson följande dag i DN: ”Kvinnor och barn kan inte använda de vanliga kommunikationsmedlen av fruktan för gangsterterrorn i tunnelbanan osv.”

Det fanns alltså en tydlig främlingsfientlighet inom rättssamhället redan för 50 år sen. Innan det fanns främlingar, det var på den tiden man tilltalade folk med mörk hud på engelska. Utlänningsfaran som polisintendenten och advokaten tyckte sig se då, 1968, skulle i så fall ha bestått av politiska flyktingar från Grekland och Palestina efter militärkuppen i Aten och Sexdagarskriget 1967.

Det behövs alltså inga utlänningar för att skapa främlingsfientlighet och hat mot de ”kulturradikaler” som polisintendent Holm pekade ut som en fara för samhället, de människor som i dagens motsvarande hatkampanjer kallas journalister, vänsterextremister eller kulturmarxister.

Men i dag har vi gott om invandrare och flyktingar som till 99,9 procent befinner sig på fri fot som icke misstänkta. Men likväl, de finns. Vilket betyder att polisintendent Holms förutsättningar att bli trodd och hyllad sanningssägare vore betydligt större i dag än för 50 år sen.

Hans nutida efterföljare inspektör Peter Springare har som bekant grundligt bevisat den saken. Peter Springare har i polistjänsten stött på hela 2 procent av Örebros invandrarbefolkning, jämrat sig bitterligen över detta förhållande och snabbt blivit sanningshjälte på nätet. Det hade förstås aldrig funkat 1968.

Skillnaderna i de två främlingsfientliga polismännens förutsättningar är uppenbara. I dag finns en armé av utlänningshatare och islamofober på nätet, välorganiserade hatsajter och ett stort politiskt parti med främlingshat som huvudsak i sitt politiska program. Peter Springares sanning var inte sannare än Otto Holms, men dagens jordmån en helt annan. Och saken blev förstås inte bättre av att inspektör Springare bjöds till ett av SVT:s bättre underhållningsprogram, slapp varje tillstymmelse till kritiska frågor och klappades om av självaste Leif GW som därvid proklamerade att invandrares brottslighet måtte bli huvudfråga i nästa valrörelse. Jag får medge att det senare får mig att känna stark så kallad oro för Leif.

Men på Peter Springare växte förstås kammen. Och nästa sensationella politiska utspel från hans sida hade udden riktad mot journalister, precis som på Otto Holms tid. För ”att försöka göra Sverige bättre” förklarade nu Springare, ville han ”förinta alla de vänsterextrema journalister som förpestar debatten med sina abnorma agendor”.

Man måste fråga sig om Peter Springare inte har hört talas om Förintelsen. För annars menade han ju att förhatliga journalister borde massmördas med gas och därefter kremeras under industriella former. Han menade nog bara att vi bör dödas i största allmänhet. Frågan är bara var han sätter gränsen för ”vänsterextrem”, enligt normal sverigedemokratisk standard börjar väl vänsterextremismen i det här fallet på de liberala ledarsidorna.

Hans klart uttalade önskan att få död på journalister väckte kritik, så att han förtydligade sig. Han ville inte längre döda oss, bara få tyst på oss. Kul kille.

Polisintendent Otto Holm hade inte fått behålla jobbet 1968 om han sagt sig vilja förinta de ”kulturradikaler” han ansåg vara ett hot mot rättssamhället. Och hade han i sitt hemliga innersta ansett det hade han nog visligen hållit tyst om saken.

Problemet i vår tid är alltså inte att yttrandefriheten omfattar även Peter Springare. Hans önskemål om att förinta journalister är för övrigt inte brottsligt i sig, vare sig hets mot folkgrupp eller olaga hot. Problemet är at vi i Sverige har en polis med sådana politiska visioner. Och om Leif GW har rätt i sin bedömning att majoriteten av Sveriges poliser nu är dylika Sverigedemokrater så befinner vi oss i en politisk mardröm.

För övrigt anser jag att...

… Expressens redaktionschef Magnus Alselinds skämt på 1 april på sin höjd var halvroligt när han utnämnde den egna tidningens avslöjande om Ebbe Carlssons förehavanden till ”tidernas scoop”. Om det inte varit 1 april vore jag djupt kränkt.

…DN/Ipsos undersökning av den svenska ”oron” väckte för lite uppseende. De flesta svenskar anser att Sverige egentligen är tryggare än den bild som förekommer i medierna. Bara inom SD anser anhängarna att det förhåller sig tvärtom. Och den så kallade oron skulle vi andra behöva ta på allvar?