Kolumn

Kerstin Weigl

Med lätthet slängde jag människorna på soptippen

KOLUMNISTER

Jag slängde min pappas fotoalbum. Först bläddrade jag genom de styva arken, lyfte varje frasande silkespapper, studerade varje fotografi. De flesta var gruppbilder på skoltrappor, fabrikshallar, kaserngårdar: varje ansikte en suddig prick. I några fall hade fotografen gått närmare, ansiktsdragen gick att urskilja. Jag tittade på kvinnor och män vid middagsbord, på badklippor, i vardagsrum med kaffekoppar. Ingen skrattade, få log. På några få fotografier trodde jag mig känna igen en ung mans fräkniga ansikte, och en haka lik min egen.

Att lägga de tunga albumen i en sopsäck var inte lätt men inte heller fruktansvärt. För vad skulle jag göra. Jag visste inte vilka människorna var. Inte var skolorna och badsjöarna låg, vem som ägde bilen, inte ens vilket år de finklädda herrarna ställde upp sig vid en landsväg och stirrade sammanbitna in i kameran. Jag känner dem inte, behöver dem inte. 

Ändå drog en ångerångest genom kroppen när jag såg Gunnel Wåhlstrands gigantiska bilder av sin pappa. De ser vid första anblicken ut som förstorade familjefotografier men är målningar i tusch, ett ofattbart tålamodskrävande arbete. År efter år har hon utgått från ett fotoalbum, ett närmande till sin pappa som dog när hon var ett år. Det är fantastisk konst som griper mig.

Jag började tänka på albumen jag slängde. Jag fick för mig att de många människorna på fotografierna förbannade mig från sin himmel. Vem är jag som med en sådan lätthet slängde dem på soptippen?

Och frågan är vad det står för att jag förvarar mina egna fotografier i plastpåsar och intryckta högst upp i ett sällan öppnat skåp. Jag tror inte att det längre går att reda ut vad som avbildats. Alla dessa ponnyhästar, badstränder, julgranar, rödögda tonåringar omslingrade på fester.

Jag har inte satt dem i album med underförstådda krav på att de måste sparas för eftervärlden. Jag kan inte utsätta mina barn för det.

Själva växer de upp i ett evigt dokumenterande, bilderna i våra telefoner och Facebookflöden är för evigt, de vet med exakthet även vad deras mamma gjort och på sekunden när - och frågan är vad det gör med oss alla, att inte glömma, släppa taget om relationer, inte begrava en familjehistoria. Någonsin.