Rubrikerna från 1943 ekar bekant

1 av 8
KOLUMNISTER

Hatet mot flyktingen ekar genom historien. Men så är flyktingen också lätt att hata.

Tidigare i veckan publicerade forskaren Tobias Hübinette ett knippe olustiga bilder på nätet. Han hade gått till arkiven och fotograferat notiser i Folkets Dagblad, “1940-talets svar på Avpixlat vad gäller så kallad folklig (och vulgär) stil och tonalitet”, från flyktingkrisens år 1943.

Språkbruket är lite daterat men inte så att det skymmer den historiska förtöjningen mellan då och nu. Flyktingar ställs gång på gång mot svenskar i anekdotiskt förankrade rubriker och ingresser som bildar en löst sammanhängande berättelse om hotet utifrån och sveket inifrån.

Rubriken ”Rika judar får resa gratis på våra järnvägar” följs av underrubriken ”När får fattiga svenskar samma förmån?”

”Staden ockrar på fattiga svenskar, hjälper judar” följs av ingressen ”Danska flyktingar får 15 rum till byrå – svensk familj i kyffe”.

”Flyktingimporten stoppar handbollen!”, ”Mässhallen nu bostad för judar”.

Men samtidigt som juden kommer ovanifrån när det passar berättelsen om orättvisa kommer juden underifrån när det passar berättelsen om kaos och förfall.

Rubriken ”Danskt judeslödder” leder till underrubriken ”Lösdrivare och rånare får bo och äta på lyxrestaurangerna”.

Det är flyktingar som ”far fram som vandaler i Turistföreningens stugor” och flyktingar som tar svenskarnas jobb på Konsum.

Och under den kärnfulla rubriken ”JUDEINVASIONEN” finns en för samtiden bekant ringande upprördhet över den förändrade stadsbilden – ”det mörknar på gatorna – de allt fler orientalerna i vår huvudstad är på väg att helt förändra stadsbilden […] på gator, restauranger och kaféer rådbråkas en sorts underlig blandning av danska och jiddish” och sedan, som om det vore idag: ”Regeringen har, utan att fråga folket om lov, inbjudit dessa främlingar”.

Det är kusligt när historiens eko blottläggs på det här sättet. Samma ammunition, nya måltavlor.

Om det finns någonting att skratta åt är det väl den organiserade rasismens tidlösa och ogenerade spretighet. Hur flyktingarna är ”rika judar” när det klär en historia och ”lösdrivare” eller ”vandaler" när det klär en annan. Flyktingen kan alltid sorteras in i den hotfulla ”flyktinghopen”. Det spelar mindre roll om manustrådarna hänger ihop.

Den här obekymrade förvirringen kan väl något förenklat sammanfattas i två stridsrop.

De tar våra jobb!

De jobbar inte!

Det är väl också därför det ofta är poänglöst att ta debatten. Den som bestämt sig för att ”flyktinghopen” är en farsot kommer aldrig ha några större problem att driva sin linje. Den goda flyktingen finns ju inte.

Men det är alltid roligt att föreställa sig hur den goda flyktingen ser ut. Hon som teleporterar sig hit för att inte korsa några säkra länder på vägen och omedelbart efter ankomst bosätter sig i en osynlig kokong, spunnen av (medhavt) magiskt garn, och äter mygg (eller något annat vi har gott om men inte vill ha) och läser svenska på distans i tre år innan hon stiger ut ur kokongen som en lågmäld kristen folkdansare, fast besluten att jobba utan att ta något jobb och föda ett eller högst två barn som skrattar när man säger ”negerboll” och omfamnar svenska traditioner och går i Luciatåget fast inte som Lucia och om det inte redan framgått tydligt ska den goda flyktingen vara kvinna FÖR VAR ÄR ALLA KVINNOR OCH BARN men om det ändå är en man ska han inte försöka familjeåterförena hit några kvinnor och barn. Det är också viktigt att flyktingen kommer från ett riktigt helvete – ett som h-märkts av en enig helvetesutvärderingspanel – men inte vara traumatiserad på något krångligt sätt eller så rädd att skickas tillbaka till helvetet att hen ljuger om någonting. Den goda flyktingen ska också respektera kvinnor och bögar men såna krav får man väl inte ställa för ”PK-feminist-hororna” och ”böglobbyn” i det här landet!!!

Okej nu var det väl jag som tappade manustråden lite men förhoppningsvis landade någon sorts poäng innan det urartade. Den goda flyktingens svåraste utmaning är förstås att hålla reda på vad alla andra flyktingar gör, ingen får bryta den goda flyktingens mönster eftersom varje flykting är ambassadör för hopen. Även om de inte har någonting förutom flykten gemensamt.

När den tysk-amerikanska filosofen Hannah Arendt, som själv flydde Tyskland när nazisterna tog makten 1933, avkodade den fascistiska vokabulären i ”Totalitarismens ursprung” (1951) pekade hon på ett kritiskt missförstånd – hur liberaler ägnade sig åt faktagranskning av nazisternas anti-judiska propaganda, som om det var meningen att Der Stürmer-notiser om judiska sexualbrottslingar eller ritualmördare skulle värderas som fakta.

Nazisternas påståenden var inte konstateranden utan avsiktsförklaringar, menade Arendt. De beskrev inte vad som var sant utan vad som behövde vara sant för att motivera och berättiga nästa steg. (Lite som mobbaren jobbar i skolkorridoren, om man tar sig friheten att skala ner mekanismen till vardagsnivå.

Om du famlar efter orden ”brunsmetning” och ”alarmism” för att jag nämnt 1930-talets Tyskland vill jag understryka att ingen behöver planera koncentrationsläger på skånska slätten för att jämförelser ska vara relevanta, jag tror att det är ganska få människor i det här landet som fantiserar om utrotning av muslimer eller romer (om historien upprepar sig på det sättet sker det förmodligen i någon av de fascistiskt kantrande öststaterna).

Men det handlar nu som då om avsiktsförklaringar. Vad som behöver vara sant. Eller åtminstone upprepas tillräckligt många gånger för att det ska kännas sant.