Stau - ordet på allas läppar

Svenskar talar om vädret - tyskar om trafiken

MOTOR
Krönikören Sören K Bloom.
Krönikören Sören K Bloom.

Vädret var vackert, så vi bestämde oss för att ta bilen och åka över till Bryssel den där fredagseftermiddagen.

Från Köln i västra Tyskland, där vid bodde, är det bara sju mil till belgiska gränsen. Alltså ungefär som Stockholm–Uppsala, Helsingborg–Malmö eller Sundsvall–Hudiksvall.

Två mil väster om Köln ligger staden Kerpen. När vi nått den hade vi åkt i två timmar. Räkna ut snittfarten på det ni! Just det, 10 kilometer i timmen.

Varje folk har sitt samtalsämne. Svenskarna pratar om väder. Tyskarna pratar om Stau; hur lång den var, hur länge det varade.

Nej, nej, glöm alla ekivoka associationer. Stau är alltså kö, trafikstockning. När tre filer på motorvägen står sida vid sida, alldeles stilla.

Så när herr och fru Svensson kommer hem på eftermiddagen och frågar varandra hur det varit på jobbet, så frågar den hemmavarande frau Müller sin man om staun när han kommer hem.

Jag har också hört tyskar berätta semesterminnen: hotellet var bra, vädret fint. Sedan kommer en kvarts utläggning om alla stau de stått i. På vilken motorväg det var, hur många timmar det tog, vem de pratade med medan de väntade. Stau och bil är helt enkelt en del av den tyska vardagen.

Och inte bara vardagen, utan även de högtidligaste tillfällen. De gifter sig till och med i bilen. Tror jag i alla fall.

Sant är definitivt att i de mindre städerna – med upp till 100 000 invånare – är det tradition att brudparet och bröllopsgästerna efter vigselakten åker i bilkortege stan runt och TUTAR. Oupphörligt. Och alla som möter dem tutar tillbaka som lyckönskning. Det här infernot kan pågå i en halvtimme.

Hur det känns för den som på grund av hårt arbete eller nattvakna barn vill lägga sig och vila en stund på lördag eftermiddag vågar man knappt tänka på. Speciellt som det utanför husknuten kan vara en tre fyra bröllopsföljen på gång samtidigt.

Jag hamnade själv plötsligt och olustigt mitt i ett sånt där följe en lördag; det var en lastbilschaufför som gifte sig. Och alla hans kollegor slöt naturligtvis upp sina arbetsfordon av amerikansk truck-typ.

När en Ford Fiesta tutar låter det pip, från Volvon låter det tut. Men från en jättelastbil låter det BRÖÖÖÖL. Och mitt bland tjugotalet sådana satt jag fast. Bröööl, bröööl, bröööl – i tio minuter.

Och vi som i Sverige inte ens tutar vid omkörning längre. ”Tyst trafik” var bestämt begreppet när den reformen infördes på 60-talet.

Men här satt jag fast mitt bland tutande lastbilar och tänkte: må jag aldrig hamna i ett bröllopsfölje när en ambulansförare gifter sig.

Varför tillbringar då tysken så mycket tid i sin bil? Jag tror att det beror på att det är svårt att hitta parkeringsplats. Det bor ju 80 miljoner människor i Tyskland, och nog känns det som var och en av dem hade en egen bil. Och då är det ju klart att det är svårt att hitta parkeringsplats till alla samtidigt.

Men de verkar ha funnit en lösning. För när alla parkeringshus är fyllda så parkerar de på – trottoaren.

Jodå, gatorna är oftast så smala att det inte finns utrymme att parkera där. Så en liten snärt med ratten åt höger, bump-bump, och upp med åtminstone ett hjulpar på trottoaren.

Därmed skrämmer väl bilarna också iväg en del gångtrafikanter, som för att känna sig tryggare, väljer att ta bilen – som de sedan måste parkera, förmodligen på trottoaren.

Då skräms ytterligare några gångtrafikanter bort. Som i stället tar bilen. Som de måste parkera...

Läs mer om autobahn

Sören K Bloom (soren.bloom@aftonbladet.se)