Konsten att bygga en bil – av 8 andra!

Historien om Hilmer Svensson - världens klurigaste bilbyggare från Småland

1 av 11
MOTOR

Hilmers Svenssons recept: Grunda med en Chrysler Valiant, blanda i en smula Plymouth Barracuda och Pontiac. Stänk i lite Volvo P1800 och glöm inte att spetsa med Jaguar E-type.

Hilmer Svenssons bilverkstad låg i utkanten av Forserum, som i sin tur ligger ett par mil utanför Jönköping. Här arbetade Hilmer i decennier enligt valspråket ”de ordnar la säj”. Bilen du ser här på sidorna är ett exempel på hans inställning till problem.

Vagnen var en Chrysler Valiant som hamnat i diket och blivit så rejält bucklig att inte ens Hilmer ville reparera den. Men eftersom bilen bara var fyra år gammal, med både chassi och mekanik i prima skick, köpte han fordonet och kapade bort all skrynklig plåt.

Därefter gick han ut på den bilskrotsliknande gården och hämtade nya delar. Motorhuven plockades från en Jaguar E-Type, men överhänget framför framhjulen blev dock i längsta laget. Därför kapades fronten någon decimeter samtidigt som kylargrillen från en Hudson passades in.

För att bilens linjer skulle harmoniera med Jaggahuven hämtades vindrutan från en Pontiac, bakrutan från en Plymouth Barracuda och bakskärmarnas övre delar modifierades med hjälp av Volvo P1800-flyglar som pryddes med bakljus från Chevrolet Impala.

Dörrarna svetsades ihop

Under arbetets gång började Hilmer snegla på en Opel Rekord och upptäckte att taket passade exakt på bygget, fast på tvären! Som pricken över i försågs Opeltaket med en stor taklucka.

Valiantens bakre sidodörrar kunde inte användas eftersom den stora bakrutan också fungerade som bakre sidorutor. Därför svetsades främre delen av framdörren ihop med bakre delen av bakdörren. De svängda glasytorna kom från en P1800 vars vindruta delats på mitten. Resultatet blev rutor som inte kunde vevas ner. I?stället sköts främre delen i sidled. Även inredningen togs till största delen från P1800:an, utom instrumentbrädans överdel som plockades från samma Pontiac som vindrutan.

Valiantens baklyktor försvann vid skärmmodifieringen bak men

visade sig vara utmärkta att montera på Jaguarfronten. Baklyktans röda glas byttes mot vitt och blev därmed en perfekt blinkerslampa.

Allt var inte helt lyckat

Bygget var nu i stort sett färdigt, karossen lackades röd med svart tak och listen runt de stora dörrutorna skars ut i aluminium. Inte heller Bilprovningen blev något problem. Ty detta hände 1968, då alla lagar och paragrafer fortfarande var generösa gentemot ombyggda bilar. Eftersom allt under skalet var i originalskick fick vagnen även i fortsättningen heta Chrysler Valiant.

Hilmer upptäckte efterhand att alla hans konstruktionslösningar inte var riktigt lyckade. Efter fyra års flitigt bruk blev det därför dags för en uppdatering. Punkt ett var motorhuven, som inte gick att fälla upp särskilt högt. Hilmer svetsade därför fast hela den, sågade upp ett stort hål över motorn och använde det bortsågade som motorhuv. Samtidigt borrades hål för påfyllning av olja och kylarvatten direkt genom huven.

Dörrarnas rutor var ett annat problem. Vid högre hastigheter blåste det från fönstren och vid regn sipprade vatten in. Hilmer skrotade hela sin fiffiga konstruktion. I stället fick plexiglasrutor täcka hela öppningen och på förarsidan fick fönsterhissen åter träda i tjänst. Men den stora rutan kunde bara vevas ner halvvägs, då den bottnade i dörren.

Det är svårt att veta var Hilmer fick all sin inspiration från. När det gäller de uppfällbara extraljusen

påverkades han dock av Lamborghini Miuras strålkastare som ser ut att lysa rakt upp i himlen. Men när ljuset kopplas på vinklas de framåt och ser ut som grodögon. Hilmers variant blev ännu extremare med lampor på tre decimeter långa stag. De uppfällda strålkastarna hamnade på så sätt en halv meter ovanför karossen. Själva lyftanordningen ordnades med en startmotor samt planetväxeln från en utombordare.

Orkade i mer än 20 000 mil

Även när det gällde avgassystemet gick Hilmer sin egen väg och tillverkade rör med tre långa förkromade avgaspipor. För att de skulle synas skar han upp ett hål i skärmen och svetsade i stället dit ett kraftigt galler. Inredningen fick samtidigt lite fler grejer från P1800:an, en vakuummätare av egen konstruktion, armstöd och handskfack från Renault 16 samt en spoiler mellan bakskärmarna. Därmed hade bilen fått det utseende som den har än idag.

Hilmer använde vagnen dagligen under hela sjuttiotalet, sammanlagt mer än 20 000 mil. Det var under de här åren han började få problem med hälsan. När det blev dags för renovering av Valianten fanns ingen ork kvar och bilen ställdes undan.

Besiktnings-chock

Tretton år senare köpte Janne Möllerström i Nässjö kärran. Efter en hel del pyssel med bromsar, rost och allt annat som händer med en åldrande bil åkte han till Bilprovningen – där besiktningsgubbarna fick en chock! Enligt dagens paragrafer är bilen inte längre en Chrysler Valiant och Janne har fastnat i ett moment 22-dilemma. Ty den som i dag modifierar en kaross så här kraftigt får bara göra det för eget bruk och därefter registrera den som ombyggt fordon. Men det är omöjligt att registrera en bil som byggts av någon annan. Att köpa en modifierad vagn som byggaren har registrerat går däremot bra.

För Jannes del återstår nu att övertyga Bilprovningen om att de själva accepterade vagnen som en Chrysler Valiant under hela 1970-talet, trots ständigt nya regler. Jag hoppas han lyckas, så detta obeskrivliga fordon ännu en gång får bli ett glatt utropstecken bland alla tråkiga plåtlådor.

FAKTA Hilmer Svensson

Bosse Bildoktorn