En dag på racerbanan

På Gotland Ring blir Robert Collin som barn på nytt

1 av 8 | Foto: Tony Welam
MOTOR

Audin väljer att ta vänsterkurvan över krönet riktigt brett, eller kanske var det jag som gasade på lite väl entusiastiskt? I varje fall skrapar det till i kom-radion och instruktören Ted Kottulinsky ropar:

– Dynamisk körning! Inte så snabbt och effektivt kanske, men du ser ut att ha roligt.

Jag tolkar det positivt, för varför är vi på gubbdagis om inte för att ha roligt?

Audi har hyrt Gotland Ring ett par veckor för att bjuda in kunder på kurs i avancerad körning. På bussen från Visby flygplats säger en av mina kolleger, i ett helt annat sammanhang, ”vi är väl inte barn”. Jag tänker: Vänta bara.

Och när vi står där på den nya fina racerbanan är vi nog svåra att skilja från en dagisgrupp på ett nöjesfält där smågrabbarna just fått syn på radiobilarna.

Fast på vårt dagis är bilarna nya Audi TT med V6:a på 250 hk, RS4 med V8 på 420 hk, S6 med V10 på 435 hk och lyxlimo-racern S8 med V10:an trimmad till 450 hk. Alla med fyrhjulsdrift, och antisladdsystem som vi noga ombeds att inte koppla ur...

Instruktörer är familjen Kottulinsky, pappa Freddy, sonen Ted och dottern Suzanne med maken Jerry Åhlin.

Övar undanmanöver

Först är det riktigt seriöst och tysk ordning. Vi övar broms i sista stund, med undanmanöver för att bromssträckan inte räcker till. Vi tar oss genom en kurva på mest effektiva sätt. Vi kör slalom och undanmanöver.

– Du kör för aggressivt, för latinskt, ropar pappa Kottulinsky när jag med nöd och näppe klarar mig kvar på asfalten, men förlorar mycket tid i utgången av den tvära högerkurvan.

– Du måste vara mjukare på ratten så att du inte understyr, manar han i kom-radion och jag gör om. Och om. Men utan att göra för mycket avkall på det latinska.

Männen skiljs från pojkarna

– Bra, där fick du en perfekt linje.

Och det känns direkt. Bromsa i tid, lite långsammare in i kurvan och gasa på för fullt i utgången. Och ut på nästa raka med betydligt högre fart än tidigare.

Redan före lunch börjar en del av småpojkarna må illa. Efter alla gotländska specialiteter i det provisoriska tältet faller fler ifrån. Men desto mer tid och plats för oss andra nu när vi ska köra hela varvet och männen skiljas från pojkarna.

Vi hinner inte ut på banan förrän det är bistert allvar. Och inte det allra minsta trist. Men hur vi än gasar så har vi inte en chans mot familjeföretaget Kottulinsky. Dom kör ju helt enkelt mycket bättre än vi.

Alla får köra ett varv direkt bakom instruktören, för att kunna följa idealspåret, men sen är det som i viskleken, ju längre från originalet, desto större blir avvikelserna, och varvtiderna ökar.

Efter 16 varv bakom ratten, och lika många i passagerarstolen, börjar jag lära mig hur banan ska köras på mest effektiva sätt. Då är det roliga slut.

– Dags att åka hem, säger dagisfröken Kottulinsky. Men först får vi diplom. Sen sover vi sött i bussen tillbaka till Visby och i det lilla propellerplanet som för oss vidare mot Bromma.

Och på väg hem från Bromma påminner en laserkontroll om att allmän väg inte är rätt plats för vidareutbildning i avancerad körning.

Robert Collin