Med bilen över Anderna

Robert Collin kör i Che Guevaras hjulspår till Chile

1 av 8 | Foto: Robert collin
Robert Collin vänder Aconcagua, Andernas högsta berg, ryggen.
MOTOR

Che Guevara var mer ambitiös när han gjorde sin Sydamerikanska Resa, från Cordoba i centrala Argentina, över Anderna till Chiles huvudstad Santiago där motorcykeln ”Poderosa” totalhavererade. Och sen vidare norr ut med båt, med buss, till fots eller liftande för att utforska kontinenten.

Jag själv väljer bilen. Det är bekvämare. Och risken att den ska haverera i Santiago är minimal.

Först försöker jag komma över en Citroën Xsara Picasso med det speciella argentinska ”Safari-kittet”, stora svarta plastsjok runt om och diffbroms mellan framhjulen, för framkomligheten. Men det blir en beskedligare version med ett annat stylingkit, ”Spirit”, som också tagits fram för den argentinska smaken.

En handfull Volvo-bilar

Citroën är ett riktigt prestigemärke i Argentina. Med grundmurat rykte som tillförlitlig, komfortabel och dyr. Och en smula egensinnig förstås. Något helt annat än massbilstillverkaren Volkswagen vars lilleputt ”Gol” är Argentinas vanligaste bil.

Det är Gol som har satt storleksstandarden i Argentina. Bilarna är små. Picasso är en jätte. Och större bilar än så finns knappt.

På fyra veckor ser jag en handfull Volvo och lika många Saab. A-klass är den vanligaste modellen från Mercedes och BMW och Audi för en tynande tillvaro.

Första stoppet på min resa blir Alta Gracia, staden strax söder om Cordoba dit Che Guevaras föräldrar flyttade för att den torra luften var bra för Ernestos svåra astma.

Familjens villa har just blivit museum och besöktes av Fidel förra året.

Som en paradox, ligger jesuiternas estancia alldeles intill. Jesuiterna kom med de spanska erövrarna och byggde snabbt upp en stat i staten med allt mer magnifika skrytbyggen.

Känd för sin nitiska polis

När prästerna hotade den spanske kungens makt blev de utslängda ur landet, men estanciorna står kvar som ett minne från erövrarnas tid.

Sen blir det en lång transportstäcka över Pampas där korna på betesfälten är vanligare än bilarna på vägen.

Trafikrytmen är lugn och ingen hetsar eller försöker sig på farliga omkörningar.

Byn Colonel Baigorria är känd i hela Argentina för sin nitiska polis. Alla, verkligen alla, som kör någon kilometer över fartgränsen får böter, pengar som går in i byns lokala skattkista, fast när vi passerar har polisen fikapaus. Synd, eftersom jag har god marginal till fartgränsen.

De flesta större vägarna är avgiftsbelagda, och då och då betalar jag en argentinsk peso, cirka 2,30 kronor, till en alldeles levande vägvakt. Arbetskraften är billig i Argentina.

Trafiken glesnar över Anderna

När Andernas siluett tornar upp sig vid horisonten närmar vi oss Mendoza, Argentinas största vindistrikt med över 2 000 vingårdar.

Vinet är oftast rött och den typiska druvan heter Malbec. Efter två dagars provsmakning börjar den spännande passagen över Anderna. Trafiken glesnar ännu mer, består mest av långtradare med livsmedel och andra varor som ska till Chile. De går tungt uppför, men desto snabbare tillbaka igen när de flesta saknar last.

Scania och Volvo dominerar, i alla årgångar från 1970-tal till alldeles skinnande nytt. Men bränslet håller låg kvalitet med rykande svarta avgasmoln.

Vi tankar fullt på sista macken före gränsen. Dieseln har två priser. 1,6 pesos (3,70 kronor litern) för argentinare och tre för chilenare, alltså ungefär samma pris som chilenarna får betala hemma.

Macken ligger i en sliten skidort som är stängd för säsongen men i Punta del Inca, Inkabron, strax efter är det full kommers när indianerna säljer tröjor och mössor stickade i ull från bergsgetter och lamadjur.

På andra sidan om den svavelosande älven, och dit man kommer via bron som är en naturlig bergsformation, ligger resterna av en kurort. Hotellet försvann i en lavin för tjugo år sen med gäster och allt.

Nästan 7000 meter

In i Picasson igen, en kilometer till och sen av norr ut på en grusväg som blivit hårt åtgången av de senaste dagarnas regn. Men bilen kämpar tappert uppför till vägs ände och en makalös utsikt över Aconcagua, Andernas högsta topp och det högsta berget utanför Himalaya. Vi är på drygt 3 000 meters höjd, men toppen där borta är 6 959 meter. Mäktigt.

Formaliteterna vid gränsen är omfattande, men stämpel- och pappersvana sydamerikaner tar det drygt timmeslånga stoppet med ro.

Jag går från lucka till lucka och visar upp mina papper och får nya stämplar av misstänksamma tulltjänstemän och ingen nämner något om ”brödrafolk”.

Grymma serpentinkurvor

Nerfarten på den chilenska sidan börjar med ett tjugotal serpentinkurvor vars like jag aldrig sett någon annan stans.

Långtradarna kör på ettans växel både uppför och nerför och hastigheten ligger runt snabb promenadtakt.

Min Picasso är en raket och gör ett större antal riktigt grymma omkörningar och snart kommer de första fingrarna, tutningarna och helljusblinkningarna.

De tar inte slut. Även i stunder när jag gör allting rätt tutas och blinkas det. Märkligt. Jag har kört två veckor i Argentina utan att reta någon, här blir alla upprörda bara jag visar mig.

En resa fylld av glåpord

Ta det inte personligt, säger en argentinare till mig. Det är dina argentinska nummerskyltar de tutar på. Chilenare tycker inte om argentinare.

Följd av glåpord fortsätter resan neråt till slättlandet som bildar en smal korridor mellan Anderna och Stilla havet.

Det odlas överallt, vin och grönsaker och nu är det säsong för ”palt”. Jo, det står palta på handmålade skyltar vid stånden längs vägen, till och med längs motorvägarna. Och palt förstår jag efter ett tag, är avocado. Synd. Man blev sugen.

Santiago passeras snabbt, målet är Evert Taubes mytiska Valparaiso som också är en rätt sliten stad. Rostiga oceanångare ligger på redden och längs kajerna. Vi undviker de första tre, fyra hotellen, eftersom de är platsen för snabba möten mellan stans flickor och kärlekstörstande sjömän.

Men vi tar en promenad längs stranden, doppar fötterna i saltvattnet och dagen efter äter vi en rejäl skaldjurstallrik innan resan tillbaka tar vid.

Robert Collin