145:an – en fantastisk familjebil

Magnus Persson minns sin gamla trotjänare

Foto: Volvo
MOTOR

Jag minns att vi tittade på lekstugor på Toys’R’us. De var storslagna, men kostade flera tusen. Vi hade inte råd.

Min då treårige son och ettåriga dotter fick alltså aldrig nån lekstuga, utan en Volvo 145:a kombi i?stället.

Den där volvon var banne mig outplånlig. Jag köpte den några år tidigare – för en summa lägre än för en lekstuga – och tänkte först att den håller väl till sommarstället och tillbaka. Stämde bra. Packningen mellan automatlådan och motorn gick nånstans i Motalatrakten och oljan läckte våldsamt. Men vi tog oss till stugan i Karlsby i ett blått moln och jag skaffade ny packningssats.

Väl där kördes framvagnen upp på en grästuva i en skogsbacke, jag ålade under, fick loss växellådan med hjälp av min svåger och bytte.

Med en så gammal motor är det lotteri om en ny packning ska hålla eller ej, vibrationerna från slitna lager kan stöta bort den, men den höll. Hur länge som helst, verkade det som. Jag körde den där bilen tills vi inte stod ut med den längre. Den var ful som stryk, rostig, hade hemsk klädsel, ingen lack och blev aldrig ren när man tvättade den, men den gick obegripligt igenom besiktningen varenda gång.

Den kämpade som en luggsliten liten åsna, trogen, tapper och med nedslagen blick, och jag skämdes varje gång jag baktalade den.

Vi skaffade en annan bil så småningom, men kunde inte överge kombin. Den hade ju tjänat oss så väl, och det var inget tekniskt fel på den.

Den fick stå på uppfarten och blev så småningom redskapsbod, fylld med krattor och blomlådor i det generösa bagaget. Därefter städades den ur och barnen fick ta över den och fyllde den med leksaker. Sonen var den ende på dagis som var bilägare. Han stod där bakom ratten i ett hav av nallar, smörgåsar och plasttraktorer och torrkörde.

Och varje gång han skulle klippas – han hatade det och var livrädd för frisörer – så startades bilen upp och han fick stå i mitt knä och styra medan jag krypkörde fram och tillbaka på uppfarten, allt medan jag klippte hans hår så gott det gick. Han var så upptagen med att styra att han inte märkte nåt.

Så småningom blev det väl skroten, förstås, men det var med fuktiga ögon, vilken otrolig nyttig familjebil den hade varit. Vilken bil.

FAKTA

Magnus Persson är redaktör för Aftonbladets TV-bilaga, bilälskare och då och då kolumnist i Bil-bilagan.

Magnus Persson