Brist på vägsalt i Europa

Även dyrare alternativ på väg att ta slut

MOTOR

Isiga trottoarer och hala vägar har gett Europa en ny bristvara: Vägsaltet.

– Det finns inget extra i dag, säger Karl Schneider, inköpsansvarig på Svevia, störst i branschen i Sverige.

Vartenda saltkorn är i princip intecknat. Trafikverket, kommunerna och andra storkunder har stående beställningar och bör kunna få vad de behöver, om inte läget blir ännu värre.

Men för den som snabbt behöver en storleverans för att hålla fabriksområdet isfritt eller rensa trottoarerna i ett bostadsområde är det svårare.

"Fulsaltet", det vanliga vägsaltet från gruvor eller saltsjöar, räcker inte nu. Man får välja dyrare alternativ, till exempel magnesiumklorid eller kalciumklorid. Det är lyxalternativ i det här sammanhanget.

Kostar ett ton vanligt vägsalt 500–600 kronor inklusive logistik och annat krävande, så kan "finsaltet" kosta 2 000–3 000 kronor.

– Det börjar bli svårt att få tag även i magnesiumklorid, konstaterar Lars Roos, inköpsansvarig för vägservice på NCC.

FAKTA

Vägsalt

Mycket av vårt vägsalt kommer från tyska saltgruvor, eller anläggningar i Italien. Man utvinner också vägsalt från sjöar i till exempel Tunisien.

Saltet gör det möjligt att smälta is ner till minus 18 grader. Trafikverkets gräns för salt går dock vid minus sex grader.

Vägsalt innehåller minst 97 procent ren natriumklorid. Resten är främst fukt och kalk.

Användandet av vägsalt har minskat av miljöskäl. Bilister klagar också över att saltet kan ge rostskador på bilarna.

Källa: Trafikverket (TT)

TT