Expedition Norråker

Dags för årets stora utmaning - vintertestet

1/33
MOTOR

Vargavintern har hållit Sverige i ett järngrepp.

Men det har inte varit kallt nog för oss. I stället åkte vi 70 mil norrut för att hitta det mest vintriga landskapet – och

testa gränserna för såväl bil som människa.

Välkommen till 2011 års upplaga av Expedition Norråker.

Norråker, 19 januari: BMW-jeepen sladdar ut perfekt i första kurvan. Jag har en känsla av kontroll, något slags fartblint lyckorus. Jag går in i nästa kurva, ger mer gas. Tredje kurvan … Den är snävare. Jag vrider desperat på ratten. Men det går för fort. Jag panikbromsar.

I drygt 60 km/tim tappar jag helt kontrollen över jeepen.

Allt blir vitt.

Två dygn tidigare: Statoilmacken i Knivsta, strax norr om Stockholm. Klockan är 09:00. Testbil efter testbil rullar in på macken.

– Välkomna till årets vinterbilstest, säger Robert.

För mig är det första gången och jag lyssnar noggrant till genomgången av körregler:

– Ingen ska köra över sin förmåga. Vill man inte köra om timmerbilen ligger man kvar. Ingen blir frånåkt.

Framför oss ligger 73 mil vinterväg. Slutmålet är Norråker, en liten by i norra Ångermanland precis vid gränsen till Jämtland och Lappland.

– Då kör vi.

Jag och Benjamin hamnar i BMW:n. Det blåser rejält, termometern ligger kring noll. Det kränger lite i den höga bilen.

Första bilbytet vid Dragon Gate. BMW byts mot Saab. Sedan följer Volvo, Audi, Subaru …

I Sundsvall väntar lunch. Åtta skrovmål på Big Boy – en norrländsk hamburgerrestaurang som finns från Sundvall till Piteå. Varje vintertest är man lunch här. Ägaren kommer ut och tar i hand.

– Robert, säger han varmt. Roligt att se dig.

Medan vi äter kommer skymningen. Det är nu det riktiga vintertestet börjar. 35 mil vinterväg. Salt? Finns inte. Ljus? Efter bara någon mil är det beckmörkt.

Men strax före åtta på kvällen kör vi in i Norråker.

– Rekordtidigt, säger Jonas förvånat.

Under middagen berättas skrönor. Lasse, fotografen, har jobbat med Robert sedan 1984 och underhåller med de värsta krascherna.

– Robert är den enda som försökt ta kurvan efter flygrakan på Anderstorp med full gas, säger han glatt.

Jag bestämmer mig ännu en gång att ta det lugnt nästa dag.

Föresatsen håller i ungefär sju minuter.

Sedan kör jag i diket första gången.

Så här går det till: På morgonen ska jag köra Saaben från lägenheten ovanpå byns lanthandel (som drivs av Roberts son Johannes), där jag och hälften av gänget bor – bort till Roberts hus några kilometer utanför byn där den andra hälften av testlaget bor.

Huset ligger vackert på en liten höjd med fri utsikt över Tåsjön. Det är ett fantastiskt läge – men med en brant uppfart från vägen. Jag tar sats, men backen är inte bara brant, den är smal också. Långsamt glider Saaben av vägen, ned i diket.

Martin lutar sig in genom sidofönstret:

– Du är inte den första …

Med BMW-jeepen bogserar vi upp den.

– Vi låter bogseringsöglan sitta kvar, säger Jonas flinande och nickar mot Saaben. Det är ju vintertest.

Norråker är en liten by ungefär 150 bofasta invånare. Ett vinterbilstest med sex splitternya bilar går inte obemärkt förbi.

Den förste som stannar till är Axel, 89. Han genar över vägen med sin spark när han ser oss stå och tanka alla bilarna hos Åke på Preem.

Han nickar mot bilparken.

– Man blir avundsjuk när man ser dem,

säger han.

Men själv tycker han att han är för gammal för att köra bil. Han håller sig till sparken.

Vi tankar fullt och ger oss ut på vinter-

vägarna. För att köra, trodde jag som rookie.

Helt fel.

Fotografen har tagit plats i Johannes gigantiska Range Rover, som fungerar som fotografbil, och börjar dela ut order över kom-

radion.

– Subarun, håll avståndet! skrapar det. Kör närmare!

Vi kör på rad bakom Range Rovern och jag försöker köra så jämnt som möjligt.

Sedan nya order från Lasse.

– Dubbla avståndet!

Vi kör förbi honom på den smala skogsvägen. Backar 300 meter. Väntar. Gör om det en gång till. Väntar.

Det blir kallt i bilen. Klimatanläggningen står på 17 grader. Vi har fått stränga förmaningar från Lasse att hålla bilarna kalla så att de blir snöiga. Det gör sig på bild.

Sedan kör vi äntligen ned till Gåraträsksjön.

Sjön är testets höjdpunkt. Den är en stor men grund myrsjö, vilket gör att den i princip bottenfryser. En perfekt isbana helt enkelt.

Johannes åker ut med Range Rovern. Efter tio minuter kommer han tillbaka.

– Sjön är för blöt. Vi kan inte köra idag. Har vi tur blir det kallt i natt och då blir den perfekt i morgon.

Istället blir det mer fotografering.

– Vänd! kommenderar Lasse.

Jag sitter i Mercedesen på en smal skogsväg. Johannes i Saaben.

Vi kör tillbaka. Börjar om.

– V-ä-n-s-t-e-r! skriker Lasse så att radion knastrar.

Det gör han varje gång han fotograferar, skriker alltså. Ger order. Suckar. Stönar. Ända tills han fått bilarna där han vill ha dem. På centimetern.

Lunch. Det blir varma mackor och köttbullar i lanthandelns fikahörna. Grönsaksfritt. Så när som en tomat på mackan. Men den syns inte.

Det är ju en bilredaktion i Norrland.

Efter lunchen bestäms att vi ska köra den långa slingan över Harrsjön. Det låter bra, men vi kommer bara någon mil innan turen avbryts av renar som korsar vägen. Renar, det betyder fotografering. Och sedan är

dagen slut.

Det är då belöningen kommer: En extratur för de som vill.

Det är mörkt sedan timmar, men vad

spelar det för roll. Att dra på för fullt på av avskild skogsväg utan annan trafik. Bromsa. Växla ned. In i kurvan. Ge gas, styra ut på nästa raka.

Det finns bara fyra ord som beskriver detta: Fy fan, vad roligt!

Nästa morgon vaknar vi i 20 minusgrader. Äntligen: Isbanan på Gåraträsksjön!

Först ett lugnt varv för att kolla banan. Martin i BMW:n, jag tvåa i Subarun.

I sista kurvan kör Martin över ett parti nyfrusen is. Det syns inte men isen har redan spruckit.

När jag kör brister den. Subarun plogar ned i nästan två decimeter djupt vatten. Ett kort ögonblick tror jag att den ska fortsätta ned i sjön. Det slår i underredet av isen, sprutar vatten och så plötsligt står jag still. Subarun klarar sig med en trasig hasplåt men isbanan blir plötsligt en återvändsgränd.

Vi kör fram och tillbaka medan Lasse plåtar.

Det är nu det blir dags för turen med BMW:n. Benjamin sitter bredvid. Efter de första lyckade kurvorna säger Benjamin

förvånat:

– Wow, du kör ju bra …

I nästa sekund tappar jag kontrollen.

Det sprutar snö åt alla håll, allt blir vitt och sedan overkligt tyst.

Jag försöker backa. Ingenting händer. Jag tar upp radion och ber generat om hjälp.

– 13,5 meter! säger Lasse. Det var ingen dålig avåkning.

Senare samma kväll gör jag min tredje avåkning. Med Mercedesen glider jag långsamt av en smal isbro över några djupa vattensamlingar på väg hem från banan. Robert kommer snabbt fram till bilen.

– Hur många bilar ska du förstöra, säger han retfullt och knuffar mig i sidan.

– Jag skäms, säger jag och känner mig som en idiot.

– Ja, vilken rookietur du har! fortsätter

Robert glatt. Det är ju helt otroligt!

Då fattar jag. Det är detta vinterbilstestet handlar om: att testa bilarnas gränser utan att riskera sig själv eller andra trafikanter.

För Norråker ligger inte bara på gränsen mellan Jämtland, Ångermanland och Lappland – här på myrsjöarna hittar jag också gränsen för mig själv som bilförare. Och när vi nästa dag kör söderut igen känns det tryggare bakom ratten. Att tappa kontrollen över en bil är inte så dumt trots allt.