Brittsommar

Robert Collin testar Aston Martin Rapide

1/10
MOTOR

Sugen på att köra runt ett par dagar i Wales? Med en Aston Martin Rapide?

Det var jag också. Men lyd ett gott råd: Öva vänstertrafik i en mindre hyrbil först. Och ta en helförsäkring utan självrisk.

Redan efter en dag med ratten, växelspaken och allt annat på fel sida, är vägarna inte lika smala längre. Stenmurarna är inte lika nära och sikten inte lika skymd. Och Aston Martin Rapide inte lika stor. Det går fort att vänja om hjärnan, även om ryggmärgsreflexerna stretar emot.

Jag trycker in startklumpen i sitt hål på instrumentbrädan och håller den intryckt en dryg sekund, som känns längre än så, innan motorn startar med ett dån. Ögonblicket efter sjunker varvtalet ner på tomgång och varvräknarnålen, som går åt fel hål, lägger sig under tusen varv.

”Sagan om ringen-språk”

I med drive-läget med ett knapptryck på instrumentbrädan och i väg. Mot sydväst, bort från den nya fabriken i Gaydon strax intill Stratford. Efter en timme bär det över gränsen till Wales och ortnamnen stavas nu med massor av konsonanter men ofta utan vokaler. De som sett Sagan om ringen-filmerna tio gånger kanske kan uttala dem, annars är det övermänskligt svårt.

Rapide fanns som modellnamn hos Aston Martin som fyradörrars ”Lagonda Rapide” under 1960-talet – blott 55 exemplar tillverkades. Och man byggde fyradörrarsbilar med modellnamnet Lagonda även under 1970- och 80-talen, men den nya modellen är den första fyrdörrars och fyrsitsiga bilen från Aston Martin på 30 år. Och den är utan tvivel betydligt bättre än sina föregångare.

Två ton som inte märks

Bilen väger nära två ton, men det är inget som V12:an bryr sig om. 477 hk och 600 Newtonmeter i vridmoment räcker och blir över.

Strax före Brecon vid det sägenomspunna Black Mountain kommer jag ikapp en Smart Cab. Ett par klick med vänster rattpaddel, automatlådan växlar blixtsnabbt ner till trean och jag drar förbi med ett rytande från motorn.

Fem minuter senare blir jag stående vid ett rödljus inne i byn och Smart-föraren kommer ikapp, kliver ur bilen, rusar fram och knackar på rutan. Det är en äldre gentleman, klädd i tweed i höstgula färger.

– Vilken underbar bil! Men jag känner igen nummerskylten. Jag har sett den förut. I någon tidning, kanske? Är bilen din?

Det slår om till grönt, och rött igen. Mannen vill veta allt. Om bilen och om mig. Vem är jag som kan få låna en Rapide? Bara så där? ”You have to be someone very special” och vi förbrödras ytterligare när han får veta att jag var med och fixade ESP till hans bil.

”Excercise the car”

När det slår om till grönt nästa gång tappar någon längre bak i kön tålamodet. Ett ilsket tutande, som snart blir en hel tut-kör, och vi skiljs åt i korsningen. Men strax är jag vilse. Stannar och frågar en ortsbo.

”Upper Chapel? Well, ta höger och sen genast vänster. And if you really want to excercise the car I would propose B4358 from Beulah passing Pentre-Ilwyn-Ilwyd and Llanafan-Fawr. Där är det smalt, kurvigt och vackert. And, it is a beautieful car indeed. And that number plate, I have seen it before…”

”Excercise the car”, öva bilen. Engelskan är ett härligt språk.

Och som den får öva. Mina fingrar jobbar med paddlarna samtidigt som händerna håller ratten i ett stadigt grepp. Stor och tung? Det märks inte. Smala vägar? Inte alls. Bilen känns betydligt mindre än de två ton, drygt fem meter i längd och nära två meter i bredd som det står om i tekniska faktabladet.

Ljud filtreras effektivt bort

Motorn råmar, ryter, skriker, dånar, eller mellan varven, bara sköter sitt jobb. I normala hastigheter är Rapide påfallande komfortabel. Motorn hörs dovt i bakgrunden, men däckljud, eller ljud från andra bilar filtreras bort exemplariskt. Fjädringen, med elektroniskt styrda stötdämpare har två lägen, komfort och sport och komfortläget klarar det mesta. Bilen kränger inte, lutar inte, blir aldrig sen in i en kurva. Sportläget är lite styvare, asfalten känns genom de sköna stolarna, men är det bättre? Jag undrar.

Det finns en knapp till som ger snabbare gasrespons och som programmerar om automatlådan. Det är inte dumt när man vill köra lite mer aktivt, men fjädringen ställer jag snabbt tillbaka till komfortläget.

I Aston Martin får man göra det mesta själv. Där finns inga mugghållare, ingen regnsensor, ingen farthållare. Den elektriska handbromsen lossnar inte av sig själv när man kör iväg och börjar man växla med paddlarna så förblir växellådan manuell tills man trycker in drive-knappen igen. Även om färden är superkomfortabel så är Aston Martin en bil att köra, inte åka.

Efter te-paus i Rhayader blir det mera bilprat. Tre herrar, som verkar inne på sina andra eller tredje pint öl utanför puben Bear’s Head, stoppar oss på väg tillbaka till bilen.

– Ursäkta, vi var bara tvungna att gå iväg och titta på er bil. It is a beauty, a real delight. Jag gissar att den kostar 200 000 pund, men nummerskylten måste vara värd minst 100 000.

Alltid denna nummerskylt.

1 AML. Är den så märkvärdig?

Befriat från fartkameror

Elan är ett bergsområde intill Rhayader med gigantiska dammar som förser Birmingham, inte

Wales(!), med dricksvatten.

Vi är nästan ensamma på vägen, bortsett från hundratals betande får, solen är på väg ner och det är bedövande vacker bilkörning. Utan en enda fartkamera i närheten. Storbritannien håller för övrigt på att montera ner sina tusentals kameror, de är för dyra att hålla i drift.

Vi stannar över natten i Crossgate på Guidfa House, ett prydlig gästhem utan allt för puttinuttiga överdrifter. Puben Gwestry, som betyder hotell, en dryg mile bort serverar god husmanskost, vi väljer kryddstark currygryta och en pint Rev James. Och sen en till.

Vindlande vägar

Nästa dag bär det av upp längs kusten mot norra Wales på fantastiska vindlande vägar, ofta med havet på ena sidan och berget på andra. Förbi Aberystwyth och Aberdovey, in i Snowdonia National Park och stannar som alla andra på utsiktspunkten där man kan se de högsta topparna.

Men Mount Snowdon själv är dold i dimman. Vi rundar bergsmassivet och vandrar en halvtimme till Llyn Idvall för att titta på Glydder, massivets näst högsta topp, Llyn uttalas ”klinn” och betyder sjö, och det var där Walter Williams stod somrarna 1861 och 62 och målade den tavla som jag ärvde av mormor för 35 år sedan.

Jo, berget är sig likt, även om konstnären tagit sig en del friheter och flyttat in några stenar vid stranden och en bäck på fjällsidan så att de fick plats på målningen.

Vi fortsätter vandringen ett par timmar till och slås över likheterna med de svenska fjällen, det är samma ödslighet, samma höstfärger, även om topparna är lite brantare.

Hotell Swallow Falls ser grymt ut på bilderna men är rätt slitet och de obligatoriska heltäckningsmattorna borde ha kastats ut för många år sedan. Men vi får till slut hotellets bästa rum (nummer 32) med lite utsikt och dånet från fallen när vi öppnar fönstren.

Maten i puben är god och ölen från lokala byggeriet i Conwy klimatvänligt så det förslår, det saknar nästan helt CO2. Hur bartendern än jobbar blir det bara en millimeter skum.

Grannbyn Betws-y- Coed, uttalas ungefär Beto’s-ööö-ko’ed, vilket betyder ”Det lilla säkra kapellet i skogen” är fullt av småhotell och folk som är där för att vandra i fjällen. Vi stannar ett par dagar och gör utflykter till kusten och går runt i Bodnant Garden ett par timmar. Den jättelika parkanläggningen ägs av familjen McLaren, som inte är närmare släkt med racerbilarna. Men praktfullt är det, även om våren är bästa tid att titta på alla blommor.

Borgar och ruiner står överallt, här har det krigats under årtusenden. Llanfair-Pwllgwynyll, det är kortversionen av namnet på byn med Storbritanniens längsta namn, ligger här. Alla fotograferar skylten på järnvägsstationen med byns kompletta namn. Fish and chips är alltid lika gott och blåmusslorna från Conwy tillagas faktiskt bättre än de i Belgien.

Men säg den glädje som är för alltid. Bilen ska lämnas tillbaka och verkligheten tränger på. Vi styr österut, tillbaka mot England, men en mil från Betws-y-Coed, i Pentrefoelas, svänger jag av mot nordost och in på väg A543 som jag kört förr, och som flera gånger varit specialsträcka i RAC-rallyt.

Den bär rätt upp på heden med milsvid sikt åt alla håll. Vägen är smal med böljande svängar och perfekt för lite mer ”car exercise”. Här är det ingen som bryr sig, inte ens de betande fåren tittar upp när motorn får jobba lite extra och bilen rusar förbi. Fåren verkar vana med att det någon gång då och då kommer en bil som kör lite fortare än de andra.

Prins Charles bord

Puben som ligger alldeles ensam mitt ute på heden, precis före korsningen med väg B4501, är stängd. Det är den alltid. Men jag försöker ändå få en kopp kaffe. Och misslyckas.

Det blir fika vid dammanläggningen Llyn Brenig och sen lunch på the Aqueduct Inn, i Froncysyllte sista byn före Englands-gränsen. Prins Charles satt vid vårt bord förra året (åt han också Sunday Steak?) när han var här och kollade läget. Jodå, han gillade byn och Froncysyllte blev ”Årets by 2009”.

Sen är det transportsträcka tillbaka till Gaydon. Bilarna ligger tätt, kamerorna övervakar oss och allt går lugnt till. Men även nu är Rapide rätt bil. Jag är helt säker, ja, hundra procent säker, på att de runt omkring i sina Vauxhall Astra, Ford Focus eller till och med BMW eller Audi har det riktigt trist i sina bilar. Medan vi bara njuter.

Och eftersom engelsmännen inte är så anfrätta av Jantelagen som vi, vrider alla, absolut alla på huvudet och ler när vi kommer ut på flerfiliga vägar och det blir lite omkörningar.

En Aston Martin gör varje engelsman stolt.

FAKTA

Wales: Vänligt och vackert

Wales är ett perfekt utflyktsmål, även om färdmedlet bara är en hyrbil av normalt snitt.

Vägarna är fantastiska, trafiken minimal och landskapet extremt omväxlande. Här finns kust, öde eller översållad med turister och hotell, berg, hedar, trädgårdar och odlat landskap. Åk inte hit för maten, men däremot för den vänliga tonen, det trivsamma bemötandet och ett par dagars upplevelserik avkoppling.

Shopping görs med fördel på Outlet i Ellesmere Port, Fish and chips är alltid gott, välj bort McDonalds. Pengarna heter pund och pass är obligatoriskt.

Foto: ROBERT COLLIN

Aston Martin Rapide

Pris: 190 250 euro inkl svensk moms, dvd i baksätet kostar ca 35 000 kr, sen är utrustningen komplett.

Motor: 12 cyl, 6 liter, 477 hk vid 6 000 varv/minut, vridmoment 600 Nm vid 5 000 varv/minut.

Acceleration: 0–100 km/tim på 5,3 s.

Toppfart: 296 km/tim.

Bränsleförbrukning: 1,49 liter/mil (bl.)

CO2: 335 g/km.

Längd/bredd/höjd: 502/193/136 cm.

Tjänstevikt: 1 990 kg.

BETYG

Äga
2 miljoner kronor, servicen är INTE gratis, eller soppan. Men andrahandsvärdet står sig bra.

Köra
Rena drömmen. Drygt två dm längre än DB9, som den delar bottenplatta med vilket gör den lite lugnare, men fortfarande är det en riktig sportbil. Fin känsla i ratten, perfekt kontroll. Men mittarmstödet sitter aningen i vägen.

Komfort
Fjädring och ljudkomfort får fem plus, svårigheten att ta sig in i baksätet drar ner.

Utrymme
Massor av plats fram, och faktiskt även bak, när man väl sitter där. Men bagageutrymmet är litet.

Säkerhet
Full kontroll över körningen, antisladd som kan ställas om till sportigare körning och superfina bromsar. Men vad Euro Ncap anser vet vi inte än.

Känsla
Ibland måste det finnas sex plus. Formgivningen ute och inne är elegant men extremt lågmäld. Bilen skriker inte pengar. Körupplevelsen är total. Det är ju en sån jag vill ha!

TOTALT: 24

HELHET
Jag ska inte hyckla, det här är ingen praktisk familjebil trots sina fyra dörrar och fyra sittplatser. Men som familjens andrabil, kanske?