Väst-Sahara – muta och kör

Globetrottern och äventyraren Christer Gerlach körde ensam genom Sahara

1 av 9
Foto: Fredrik Larsson, Christer Gerlach
MOTOR

Häng med Christer Gerlach i en Saab 9-3X i rallyspåret till Dakar.

Han reser genom Saharas eget Hollywood och blir huvudperson i sin egen roadmovie.

Döden är rostig i Sahara. Intill vägen finns en rödrostig plåtskylt med en dödskalle och knotor – som hämtat från en gammal sjörövarflagga. Och texten där under: ”Varning!! Minor!!”

Det är inte på låtsas – det är dödligt allvar.

Döden står på vakt här nere i Sahara i det som en gång var en spansk koloni och hette Rio Oro – Guldfloden.

I dag är Guldfloden en del av Marocko efter ett lågintensivt krig med urinvånarna som helst vill bilda en egen självständig stat.

Under kriget la både Marocko och befrielsefronten ut tusentals minor. Många ligger kvar på ömse sidor om vägen och omdömeslösa turister har kört på dem och dödats eller lemlästats.

Den där rostiga skylten med dödskallen menar allvar: Stanna på vägen.

När man lämnar Väst-Sahara – det vill säga Marocko – förvandlas den smala men hyggliga vägen till en testbana för stridsvagnar. Det är ingen risk att man kör fast. Men det är risk för att bilen skramlar sönder.

Vägen går genom ingenmanslandet mellan Marocko och Mauretanien och är tortyrbana för chassi och däck. Rekommenderad hastighet är ungefär lika långsamt som en skalbagge kryper.

Här ute i ingenmansland ligger bilvrak som rensats på allt från motorer till clipsen som håller fast dörrpanelerna. Allt går ju att återanvända.

Sedan kommer Mauretanien med slängiga tullpoliser. Mutor är en självklarhet. Folk från trakten råkar värst ut. Sällsynta västerlänningar gnäller mest men slipper lindrigare undan.

Sedan Dakar-rallyt flyttat till Syd-Amerika är det ganska lugnt vid gränsen.

Jag körde in i Mauretanien efter lite tjafs med tullarna om mutor men passkillarna var okej. Av en kille som hade kontor i ett skjul av wellpapp köpte jag en lokal trafikförsäkring. I en annan ruin köpte jag det konstigaste av allt: ett parkeringstillstånd för byn Boulenouar. Kostade sju kronor.

– Jag ska inte parkera i Boulenouar. Jag ska inte ens köra in i Boulenouar. Jag ska köra till Nouakchott.

– Hjälps inte. Betala eller åk tillbaka till Marocko.

En kommunal tjänsteman tjänar kanske 700 kronor i månaden – om han ens får någon lön. Det är klart att de försöker hitta på alla möjliga tricks för att få ihop lite pengar av utlänningar. Jag betalade och fick – tro mig – ett kvitto.

Det är ordning på mutorna i Mauretanien.

Mauretanien är ett av världens fattigaste länder. Öken, sanddyner, kameler, snoriga ungar i trasiga t-tröjor, kvinnor klädda som tält med ett risknippe till matlagningselden på ryggen, den där vresiga vinden som aldrig mojnar, ökendamm, Peugeot 405:or med berg av bagage på taken och rätt många BMW X5 och Volkswagen Touareg. I Mauretanien är smuggling industri.

Men allt är inte elände. Nu går det en asfaltväg – betald av Kuwait och EU och byggd av egyptier – från gränsen till huvudstaden.

Men det har redan blivit några hål stora som badkar i vägen. Det blir fler, var så säkra.

Den här vägen – eller snarare vad som hänt på den – är ett skäl till att Dakar-rallyt flyttat till Syd-Amerika. Här har inträffat flera mord och kidnappningar. Mauretaniens regering är hypernervös för att det ska hända igen. Rallyt och turisterna har försvunnit och därmed massor av pengar.

Militärens vägspärrar står tätt som svenska fartkameror:

– Varifrån, vart, när, namn, passnummer, bilnummer… Ge mig en present. Eller din tröja. Eller tio euro.

Det går att säga nej efter lite tjat.

Det är femtio mil från gränsen till huvudstaden.

Förr tog det tre eller fyra dagar för en personbil genom öknen. Eller två dagar för en Landcruiser eller en BMW X5.

Jag har kört sträckan på en dag från mörk morgon till mörk natt i en Volkswagen Touareg med en lokal guide som hette Ahmed och hade glasögon tjocka som ölflaskebottnar. Ahmed var inte till för att hitta till målet utan för att lotsa mig förbi nya sanddyner, gamla grushål och ändlösa och tillfälliga sjöar som var tre centimeter grunda men med botten skör som maräng.

Ahmed var en mänsklig GPS och han björnkoll på varenda sanddyn och kamelskit i västra Sahara.

Nu på nya vägen gick det på sex timmar i behaglig lunk med Saab:ens dieselmummel i öronen, sandrök över vägen, dynlandskap och slätter med enstaka tamarisk-träd i fjärran och en nedsliten Total-mack med ett skitigt kafé och en platt-TV med fransk ligafotboll via satellit.

Huvudstaden Nouakchott är ett gyttrigt, bullrigt grustag med trasiga trafikljus och en miljon buckliga Mercedes 190 som rullar som taxi och som tutar sig hesa.

Det har faktiskt blivit bättre med några hyggliga gator utan sanddyner eller grushål men fortfarande sköts rätt mycket av renhållningen av lösa getter som äter allt från telefonkort till svarta plastpåsar och yoghurtkartonger.

Även inne i butikerna finns sanddyner och hönspluttar. De säljer flaskvatten, sardiner på dammiga burkar och fransk mjukost med en skrattande ko på paketet.

Men där finns numera också internet och ett par bankomater där man får ut packar av lokala sedlar i världens mest svårstavade valuta – ouguiya.

Där finns också en färsk medelklass som kör modeller från Hyundai och Geely som vi aldrig hört talas om i Sverige och en överklass som jobbar för FN, EU och Röda Korset och som brakar omkring i Toyota Landcruisers med allt extra.

Allt är alltså inte elände.

Och folk tycker det är kul att man kommit ända från Sverige för att besöka Mauretanien. En polis var rätt väl underrättad:

– Sverige. Mycket kallt och Ibrahimovic. Fin spelare. Kan jag få din t-tröja?

– Det är min sista. Dina kompisar har fått de andra.

– Ha, ha! Nästa gång ta med flera t-tröjor så att det räcker till mig också, min vän.

En annan polis tittade på Saaben och sa:

– Saab? Är det en Volkswagen eller en Mercedes?

– Bara Saab, ett alldeles eget märke.

– Det går inte. Kanske är det en Renault eller en Citroën.

– Inte…

– Fiat eller Audi eller Chevrolet?

Han gav sig inte så jag drog till med det som hamnade närmast:

– Opel.

– Det var väl det jag tänkte, sa polisen. Har du en t-tröja?

Jag fortsatte mot söder och Dakar och fick sällskap med två tyskar i en gammal Mitsubishi Pajero. De hade aldrig varit i Afrika och kunde inte ett ord arabiska eller franska och hade jätteproblem eftersom ingen förstod vad de sa. De frågade om de fick haka på – och det fick de.

Någonstans norr om Senegal-floden tog vi en genväg rakt ut i ökensanden. Här finns ett spår bland sanddynerna som en kinesisk firma plogat upp.

Den här delen av Sahara ser inte ut som i filmerna – gula sanddyner och gröna palmer. Här är det gråsvart som av industriavfall, stora slätter av torkad flodbotten som Senegalfloden lämnat efter sig, vresiga buskar, vårtsvin som springer omkring med svansarna rakt upp som radioantenner. Hannarna har betar som ispikar och är så modiga att de till och med anfaller leoparder.

Vinden rev upp damm som drev som dimslöjor över marken.

En bit norr om byn Keur Massène med hyddor med stråttak och sopor i drivor satt en maläten Fiat 127 skåpbil fast i ett sandhål. Två killar grävde med händerna och såg trötta ut.

– Har ni en cric-cric, sa de.

Cric-cric är det bästa ord som finns på domkraft. Det är ju så en del låter när man jackar upp dem – krick, krick.

– Ja, sa jag. Men vi har något är bättre.

– Vad då?

– Fyra starka karlar som kan lyfta bort den där leksaksbilen i nafs.

Sedan gjorde vi det.

Hålet såg djupt ut. Jag rensade med min spade. Fyllde ut håligheterna så gott det gick innan det blev vår tur att ta oss över. Jag tog fart med Saaben. Markfrigången på en 9-3x är rätt klen. 

Jag tog lite extra fart. Det skrapade och rasslade om underredet och någonstans i slutet av hålet så tog vi ett skutt och körde nosen i sanden och glaset på vänster dimljus som sitter långt ned slogs sönder.

Vid nästa sandhål tog jag en promenad ut i terrängen och hittade en liten omväg. Och så där höll jag på innan jag kom till gränsen mellan Mauretanien och Senegal och tullaren sa:

– Har du en t-tröja?

Tullchefen på Senegalsidan ville ha 380 euro för att släppa in tyskarnas bil eftersom den var äldre än fem år. Men efter diverse förhandlingar på ord från fyra språk fick vi ner budet till 250 euro.

Tullchefen stoppade sedelbunten i fickan och frågade om tyskarna hade en t-tröja.

Sedan var det två dagar till platsen där Dakar-rallyt brukade gå i mål. Det gamla målområdet ligger vid en sjö som är salt och rosa eftersom den är full av bakterier som bajsar järn-oxid. Naturligtvis heter den Rosa Sjön.

Där var tyst och stilla. En man som sålde ko-kranier och ko-horn låg och sov i solen. Han hade vit nattsärk och svart stickad luva. Det var nog 40 grader i solen.

På ett gammalt däck stod det Paris-Dakar.

Stickade luvan vaknade och jag frågade var turisterna var.

– I Syd-Amerika, sa han. De har åkt med rallyt till Syd-Amerika.

– Hur går affärerna? sa jag.

– Katastrof, sa toppluvan. Får det lov att vara en ko-skalle?

– Nä, men du kan få en t-tröja om jag får fotografera din butik.

– Jag tar hellre en euro, sa toppluvan.

Jag fotograferade bilen vid resterna av den ramp där man brukade hålla segerceremonin för rallyt.

Sedan antecknade jag i körjournalen: Trollhättan – Dakar 1096 mil och 7 kilometer.

Och så var det bara att vända mot norr och köra hem igen. Utan t-tröjor…

Hur är det med flaskan då? I förra avsnittet av reseäventyret till Dakar berättade jag att jag grävde ned en flaska Saint Emilion i öknen eftersom man inte får ta in alkohol i Mauretanien. Nu undrar ni förstås vad som hände med flaskan.

Jag grävde upp den på hemvägen. Vissa saker glömmer man inte. Temperaturen var alldeles utmärkt. 

Text Christer Gerlach
Foto Fredrik Larsson och Christer Gerlach