När VW avfärdade XC90

 "Inte en chans, sa tyskarna i kör. Det är ingen idé att du ens försöker."

1 av 3
Volvon hade inga problem, men vad hände med ”den riktiga” terrängbilen Touareg, med sina lågväxlar, diffbromsar och sitt höjbara chassi? Jo, den körde fast. Foto: LASSE ALLARD
MOTOR

Konceptbilen var en överraskning när jag såg den på bilsalongen i Detroit i januari 2001.

Den riktiga bilen var bättre när jag såg den på samma ställe ett år senare. Och i maj 2002 skulle Volvo visa att XC90 är en säker bil, inte som de amerikanska stadsjeeparna som välter om man är för snabb på ratten. Och om man ändå välter skulle taket inte tryckas ihop, som på de amerikanska jeeparna.

Bilen skickades i väg sidledes på en släde i 55 km/tim på testbanan på Torslandafabriken i Göteborg, så fick den rulla vidare, och rullade tre varv innan den la sig till rätta. Taket, med takstolpar i dyrt men höghållfast borstål, hade inte tappat formen, och alla dörrar gick att öppna utan större våld. ”Den är säkrast i sin klass”, sa Volvo-chefen Hans-Olov Olsson. Och det var den nog.

Den 11 augusti 2002 var det äntligen dags att få provköra underverket. På alpvägar i Schweiz. Och jag skriver: ”Volvos nya jeep har allt som behövs för en succé i USA. Rätt utseende, plats för sju trots kompakta mått, mycket bra köregenskaper och utmärkt komfort. Och hemma i Sverige blir XC90 helt säkert marknadsledare bland de stora stadsjeeparna trots att priserna börjar nära 400 000 kronor.”

Jo, så blev det. Trots kollegernas ”för sent”, ”för mesig” eller ”för lik en mpv” (familjebuss).

Men riktigt spännande blev det ändå inte förrän vi tog med XC90 till Basecamp Norråker på vårt stora vintertest i december 2003, sju jeepar i olika storlek och prisklass. XC90 gick i närkamp med VW Touareg. Volvon var betydligt snålare och mer komfortabel på landsväg, men skulle väl ändå få stryk i djupsnön. Trodde vi.

Vi letade upp en brant backe, och så körde vi. Om och om igen, alltid i nya spår.

Volvon hade inga problem, men vad hände med ”den riktiga” terrängbilen Touareg, med sina lågväxlar, diffbromsar och sitt höjbara chassi? Jo, den körde fast. Hjulen grävde ner sig, medan Volvons Haldexsystem såg till att aldrig någonsin låta något enda hjul gräva ner sig i snön.

Det blev lite oroligt hos Volkswagen i Wolfsburg, press-avdelningen hörde av sig, ”ni måste ha testat på fel sätt”.

Det slutade med omtest, tillsammans med Volkswagens tekniker. Vid en brant backe höll en av teknikerna på en evighet med att försöka få upp sin Touareg. till slut gick det med hjälp av kollegerna som vinkade än lite höger, än lite vänster.

När bilen var uppe sa jag: Då går jag ner och kör upp Volvon!

 Inte en chans, sa tyskarna i kör. Det är ingen idé att du ens försöker.

– Men den är ju bättre, sa jag, det är ju därför vi är här, för att visa att vi inte gjort något fel.

Så gick jag ner och körde upp Volvon utan minsta hjulspinn.

Och sen åkte tyskarna hem och byggde om sin storrutskjortiga terrängbil. Nu kommer den också upp för backarna. Men fler än fem får fortfarande inte rum.

I dag lever XC90 på övertid. Den hänger med, men visst känns det att den börjar bli gammal. Tyvärr har den förstörts med ett obligatoriskt R-designpaket som innebär maximalt breda däck, 235 cm på 20-tumsfälgar och hårdare chassi. Så det där med ”utmärkt komfort” som jag skrev när jag körde bilen första gången för tio år sedan, det gäller inte längre. Nu bullrar det och stöter och hoppar. Det är kanske det som kallas utveckling.

FAKTA

Fick flera priser och troféer

Bilsalongen i Detroit inleds alltid med en liten ceremoni där ”Årets bil i Nordamerika” tillkännages. I januari 2003 var Hummer H2 förhandstippad som ”Truck of the Year” och GM-bossen Bob Lutz satt längst fram nedanför podiet tillsammans med bilens projektgrupp och bara väntade på att kliva upp och ta emot priset.

När ordföranden i juryn i stället gav priset till hög-oddsaren Volvo XC90 reste sig Lutz med sitt entourage och stegade ut med bistra miner, medan Volvo-folket, som stod klädsamt längst bak i salongen, gick fram för att ta emot utmärkelsen.

Sedan ramlade priserna och utmärkelserna in. XC90 slog Hummer H2 gång på gång i olika lervällingstävlingar i USA, inte minst i klassiska Mud Fest i Texas när H2 körde fast och XC90 mosade vidare. Sen blev det priser för allt annat som XC90 var bra på. Säkerhet, snålhet, bästa kvinnobil och så vidare, det delades ut priser i alla möjliga och omöjliga länder. Men i omröstningen till Årets Bil i Europa gick det inget vidare, XC90 tog sig inte ens till en finalplats bland de tio främsta det året.

”För sent”, tyckte journalisterna, men kanske var det för tidigt. För XC90 var en Crossover innan uttrycket ens var myntat.