Reportage: Vi åker på klassiska Highway 1

1 av 26
MOTOR

Burgare, bensin och vidunderlig utsikt över Stilla Havet.

Highway one mellan Los Angeles och San Francisco är en av världens vackraste vägar.

Häng med till landet super size där det liksom krävs en V8:a under huven.

Den gigantiska stranden ligger fortfarande närmast öde. Några tappra morgonmotionärer kämpar sig fram i sanden samtidigt som en gul livräddarbil långsamt kör längs vattenbrynet. Vi befinner oss i Venice Beach, söder om oss ligger Los Angeles och norrut Santa Monica, där David Hasslehof och Pamela Anderson räddade liv i tv-serien Baywatch. Hotellets rostade toasts med jordnötssmör, färgglada flingor och saftjuice utgör en perfekt frukost full av energi. Och lika snabbt som blodsockret skjuts i höjden fylls strandpromenaden av skateboardåkare, cyklister, turister och lycksökande dagdrivare. De små butikerna rullar upp jalusierna och styrketränarna vid det stora utegymmet är redan barbröstade. Här går det att strosa, titta och shoppa längs Abbot Kinney Boulevard i flera dagar. Men vi har viktigare saker som väntar. Framför oss ligger 75 mil klassisk vägsträcka – Highway 1.

Stor bil, stor motor

Förväntningarna är på topp när den 5,3 liter stora V8:an drar igång. Vår Chevrolet Tahoe innebär stor bil och stor motor helt enligt amerikansk norm, men det faktum att vi bara är tre stycken verkar inte beröra någon. Härligt med utrymme och en bekväm bil, hälsar hotellets receptionist när vi lastar in våra väskor och baxar ut bilen ur det trånga garaget. Köerna ringlar långa ner mot stranden vi nyss besökte. Men trots att vi ska åt motsatt håll kunde resan ha startat bättre. Innan vi äntrar Highway 1 måste vi först se Hollywood-skylten, enligt en enträgen medresenär. Problemet är bara att Los Angeles är en gigantisk stad med nära tretton miljoner invånare som alla tycks köra bil konstant.

Knappt tio mil och fyra timmar senare längs de oändliga motorvägarna och eviga köerna har vi fått se de nio vita bokstäverna på kilometerlångt avstånd och kan äntligen starta den riktiga resan.

Kylig dimma

Malibu. Denna stadsdel fullproppad av skådespelare, stränder och dyra bilar, men de maffiga husen ser vi bara taknockarna av. Det här var inte vad vi föreställt oss. Är vi verkligen på ettan, frågas det från baksätet. Jo då, bekräftar kartansvarige. Inte blir det bättre när landsvägen plötsligt förvandlas till tvåfilig motorväg. En av världens vackraste vägsträckor? Just nu känns E18 väster om Örebro mer spännande. Vi passerar militärbaser och småstäder om vartannat, men havet som enligt kartan ligger till vänster om oss ser vi knappt skymten av. Till sist når vi Santa Barbara knappt 15 mil från där vi började. Värmen från Los Angeles är ersatt av kylig dimma, men skaldjurspastan på restaurang Bucatini, som den skotske motellägaren tipsade om, höjer åter humöret. Natten tillbringas i ett härligt slitet motellrum med vår Tahoe tryggt parkerad knappt två meter från huvudkudden. Här sover vi gott.

Drar 1,6 liter per mil

Ny morgon betyder ny frukost. Till det genomskinliga kaffet bjuds det i dag på den amerikanska motsvarigheten till en Wasa-sandwich. En vakuumförpackad paj med ost- och syltfyllning. Smarrigt. Vi väcker de åtta cylindrarna och oljemogulerna gnuggar händerna på nytt. Med en medelförbrukning på drygt 1,6 liter per mil går det åt en hel del soppa. Tur att bensintanken är stor.

Motorvägen fortsätter ytterligare ett par mil innan ettan äntligen viker av längs en mindre landsväg. Skulle vi fortsatt på den större 101:an likt majoriteten av turisterna hade vi snart nått danskkolonin Solvang, som har en kopia av den lilla sjöjungfrun, vars original finns Köpenhamn. Vi får i stället vila ögonen på böljande betesmarker, fruktodlingar och berg. Ett kompakt molntäcke vägrar låta solstrålarna nå oss soltörstande svennar. Tankmätaren sjunker snabbt i takt med milen som passerar. Lyckligtvis är det aldrig långt till en bensinmack i Kalifornien och trots sin ringa storlek bjuder den sömniga orten Lompoc på ett digert utbud. Bensin till Tahoe, läsk och chips till oss. Det gäller att ta seden dit man kommer, så att säga. Med Americas Ventura Highway i stereon passerar asfalten under oss snabbt och lätt. Tahoe må vara dålig på mycket, men äta mil gör den utan problem. Lagom till lunch når vi Pismo Beach och Rock & Roll Diner som är inhyst i en tågvagn av äldre modell. Soffor klädda i rött galon, jukebox i hörnet och Surf n’ Turf på tallriken – två ordentliga biffar, friterade räkor och pommes frites. Avnjutes med fördel tillsammans med en gigantisk läsk.

Strax utanför Pismo Beach ligger Oceano Dunes som är den enda allmänna stranden i Kalifornien där bilkörning är tillåten. Vi betalar parkvakten fem dollar och kopplar in fyrhjulsdriften innan vi glider ner på stranden. Trots att det är mulet kryllar stranden av aktivitet. Här samsas bilar, hästryttare, högljudda fyrhjulingar och soldyrkare i en salig blandning. Varför gå till stranden när man kan köra bil, frågar vi oss. Det här är ju perfekt om man vill åt strandens sand utan uppoffringar, speciellt med en surf n’ turf i magen.

Något av en besvikelse

Sandstranden till trots har High­way 1 i ärlighetens namn hittills varit lite av en besvikelse. Av de drygt 30 milen som passerat har majoriteten varit på motorvägar lika inspirerande som en svensk 2+1-väg. Att passera E4:an längs Vättern under solnedgång är en större stämningshöjare, men så når vi till slut Morro Bay, staden som är känd för sin gigantiska stenklump till ö precis utanför kusten. Den blir startskottet för vad som kommer att bli vägen vi minns med glädje. Äntligen breder de omtalade vyerna ut sig. Bergen blir höga, havet blått och utsikten förstummande.

Strax norr om det motell-belägrade samhället Cambria svänger vi höger mot Hearst Castle. Ett extremt bygge som 1900-talets mediemogul William Randolph Hearst lät uppföra som sommarhus. Området är i dag en nationalpark i staten Kaliforniens ägo som för 25 dollar per person (165 kr) skyfflar upp turister för guidade turer. Och det är värt varenda dollar. Vår humoristiske guide Larry i stråhatt lotsar oss genom matsalar, via sällskapsrum och förbi pooler. På väggarna hänger tusenåriga mattor, värmen kommer från lika gamla europeiska eldstäder som fraktats över jordklotet och poolområdet liknar något från antikens Grekland. Jag inte släppa tanken på att mitt lägenhetshus i Stockholm är ungefär lika gammalt, men det är fyrkantigt till skillnad från detta katedralliknande palats. Har man ingen egen historia är det bara att importera någon annans, ansåg uppenbarligen herr Hearst.

När vi åter startat virveln i tanken på Tahoe och glider norrut ser vi något i periferin som får oss att stanna. En zebra! Mitt i kohagen?! Vi vänder. Och se på tusan. Där står en randig zebra och betar tillsammans med de maffiga köttdjuren. Det är en kvarleva från Hearsts zoo som han hade på sina marker. Här vandrade både giraffer, kängurus och allehanda exotiska djur som tillsammans skapade Nordamerikas största privata zoo. De flesta djur har flyttats för länge sedan, men några enstaka zebror har lyckats föröka sig i det vilda.

Strax norr om zebran når vi en annan djurkoloni vid Piedras Blancas. Här samlas varje år tusentals sjölejon för några månaders avkopplande strandhäng. Sämre liv går ju att ha, även om oljudet är påtagligt när alfahannarna tvunget ska slåss om att ha sin fena överst.

Natten och jakten på hotellrum inleds, men något desperat sökande är det aldrig tal om. Hotellen duggar tätt och bara ett par mil norr om Hearst Castle hittar vi Ragged Point Inn som erbjuder trevliga motellrum för en vettig peng. Hotellet ligger på en klippavsats 100 meter över havet med en, vad vi antar, hejdundrande utsikt från rummet. Tyvärr inte så. Men den mjölkvita dimman förstör vyn. Den lätt överprisade restaurangen serverar utsöka musslor och kompenserar matpriset med billigt kaliforniskt vin. Under våra fyra dagar längs Highway 1 bokade vi aldrig hotell i förväg utan svängde bara in på vad som såg bra ut. Ofta kan man bo fyra personer i samma rum vilket sänker kostnaden till riktigt behagliga nivåer.

Fjärrkontrollerad värme

När vi vaknar har dimman gjort luften fuktigt rå. Lyckligtvis kan vi genom fjärrkontrollen starta motorn på vår Tahoe medan vi fortfarande ligger under täcket. Uppvärmd kupé redan från start, amerikanarna kan verkligen det här med komfort. Och dessutom lyckas solen efter bara några mil pressa undan den kyliga dimman och blotta en magisk vy. Den smala landsvägen slingrar sig längs bergssidorna och efter varje krök hörs ett nytt ”wow” från bilen. Medelhastigheten är låg och vägarbetena täta. De många jordskreden gör sitt bästa för att underminera vägarna och kräver ett minutiöst underhåll till de amerikanska skattebetalarnas förtret. Att de bofasta längs vägen har tröttnat på de lusande turisterna är tydligt. Titt som tätt accelererar en pickup upp tätt bakom och drar sig inte för att använda vare sig tuta eller helljus för att signalera sin brådska. För vi är inte ensamma längs vägen. Överallt kryllar det av turister, oftast kör de någon av alla oräkneliga Ford Mustanger.

Måste hinna till Santa Cruz

Vi passerar de djupa skogarna i Big Sur väl snabbt och missar alla vandringslederna som området erbjuder. I Monterey missar vi dessutom 17 mile drive som går längs kusten och bjuder på ännu mer makalösa vyer längs vatten och golfbanor. Vi måste hinna till Santa Cruz innan mörkret faller. Morgondagen är resans sista och vi har lovat oss själva att byta ut Tahoe mot surfingbrädor innan vi lämnar Kalifornien. Problemet är bara att vi aldrig tidigare har stått på en surfbräda och att Stilla Havet inte direkt är känt för sin värme.

– Ni har tur. Förra veckan var det hopplösa förhållanden, men nu har temperaturen stigit till tretton grader och vågorna är perfekta för nybörjare som er, säger vår instruktör Richard Schmitt när han lastar ut brädorna ur sin rostiga Dodge-van. Akta er så ni inte får brädan över er när ni trillar, skydda huvudet med armarna och häng på mig så går det bra, fortsätter han när vi trippar ner mot det iskalla vattnet. Om det är våtdräkterna som värmer eller kroppsdelarna som domnar är oklart, men snart är vattnet inte lika kallt och vi lyckas faktiskt stå på brädan både en och två gånger under de två följande timmarna.

Vägen upp från Santa Cruz till San Francisco kantas av maffiga sandstränder och sanddyner som gör sitt bästa för att begrava vägen. Säkert ett himmelrike under de varmare sommardagarna, men vi har fått nog av saltvatten för denna resa. Det går snabbt att nå San Franciscos utkanter, men innan vi vänder siktet mot flygplatsen blir det ännu ett besök på hamburgerkedjan In n’ out, guds gåva till oss hamburgerberoende. Till efterrätt drar vi en drive through på donut-haket precis bredvid. Är inte detta frihet så säg, men det blir nog att bada i vassen även Beach 2013.

FAKTA

Highway one

Highway One heter egentligen California State Route 1 och sträcker sig 100 mil från Dana Point söder om Los Angeles till staden Leggett 35 mil norr om San Francisco.

Att hyra en Chevrolet Tahoe med sju sittplatser kostar cirka 2 500 kronor i veckan.

 Att köra sträckan på fyra dagar som vi gjorde blir lätt forcerat. Ta god tid på er och boka in bilfria dagar.

 Bensinen kostar cirka 7 kronor/litern. Ett hotellrum för fyra personer mellan 800 och 1 500 kronor beroende på plats och standard.

 Varje amerikan äter i snitt tre hamburgare i veckan. Totalt blir det nästan 50 miljarder per år. Vi åt fler än genomsnittet under vårt besök.

Ladda ner guiden!

Ladda ner resguide till Highway 1

Ladda ner resguiden Bila i USA

Fler resguider till USA

Erik Gustafsson