Välkommen till vinterkriget

Aftonbladet vintertestar bästa kombibilarna

1 av 4 | Foto: Lasse Allard/Robin Lorentz-Allard
I oktober 2007 utsågs nya Volvo V70 till testvinnare. Frågan är om V70 tål snö lika bra.
MOTOR

Sex stora kombibilar möts för andra gången.

Efter den tuffa vinterronden korar vi vinnaren.

Vi byter bilar vid Stor-tjärnberget. Klockan är bara lite efter fyra, men det är becksvart trots all snö. Tunga moln skymmer måne och stjärnor som skulle kunna lysa upp landskapet.

Jonas Bladh byter till sig Passaten, plockar upp webb-fotografen Fredrik Johansson, som filmat bilbytet, och kommer iväg sist.

Det är smalt, krokigt, backigt, riktigt vinterföre, vitt på träden och snövallar, som kunde vara lite större.

Efter ett par kilometer böjer vägen av neråt, mot Svansele där Sjougdälven gör en skarp krök. Bron över älven är så smal att man kanske kan möta en tant på spark, men knappast en storvuxen ren med horn.

Sen fortsätter vägen tre, fyra mil in i fjällvärlden. Längs Stor-Sjougden, förbi det lilla lappkapellet som både gud och prästen glömt, förbi getfarmen där getter och bondmora kan andas ut så länge björnen ligger i ide.

Förbi avtaget mot Blomhöjden som är ett statligt fjällhemman och vidare mot Härbergsdalen som är det andra kronohemmanet här uppe. De byggdes med statliga pengar för att ”civilisationen” skulle ha en chans att tränga ända in i den karga fjällmiljön.

Men hundra år senare har inte ens Telia teckning med sitt GSM-nät.

El finns så länge det inte blåser. Och vägen är bäst på vintern. Då är den slät som ett salsgolv.

I Trångmon inser Jonas att han kört vilse. Det här är INTE den slinga som leder tillbaka till Base Camp Norråker.

Det lyser i husen i byn som består av två gårdar. Snöskotrar står parkerade utanför.

Fredrik knackar på för att fråga efter vägen. Men ingen öppnar.

”Nu hämtar han geväret” tänker Fredrik, som är sörlänning, och drar sig tillbaka till bilen.

Fredrik var med oss på vintertestet förra året också. Då visste han inte att man måste ha varma kläder på vintern. Det vet han nu.

Men han vet inte att här uppe knackar man, och sen går man in. Antingen det är hos en nybyggare eller hoa lapparna.

Jonas vänder bilen och börjar köra tillbaka.

Vi andra har hunnit byta bil en gång till, utan att någon saknat Jonas och Fredrik, eller ens bilen!

Och det är inte förrän i Korselbränna, sista bilbytet bara en mil från Norråker som vi undrar över Passaten.

Vi vänder tillbaka. Stannar och rådslår vid Hansselnäset och trots att det liknar rena vildmarken hinner det passera en snöskoter, på vägen, och en gråhund som skällt på oss en stund går fram och pinkar på ledarbilens vänstra framhjul.

Innan vi hinner sätta oss och köra vidare lyser grantopparna upp av strålkastarskenet från en bil.

Jonas har drygt en timme efter oss andra hittat in på den lilla vägen alldeles vid bron, vägen utan annan vägvisning än skylten ”Här upphör allmän väg”.

Och han är inte glad.

”Du som alltid predikar om att en bil ska stå kvar i korsningen tills sista bil hittar rätt? Var det inte du som körde sist? Varför stod du inte kvar då?”, frågar han mig med anklagande ton.

Mig? Varför tittar han på mig?

Det tar ett tag innan jag inser att det faktiskt var jag som inte väntade...

Det är sånt som en biltestare aldrig glömmer. Och när vi sitter inne i värmen ett par timmar senare och äter renskav med potatismos, en smörklick och lite lingonsylt dammas det ena minnet av efter det andra.

”Minns ni när vi glömde en XC90 vid ett bilbyte före Ramsele? Ingen förstod hur det gått till, men när vi kom tillbaka efter nästan två timmar stod den där på en p-ficka vid vägen, och puttrade på tomgång med halvljuset på...”

”Och hur nära var det att det gick riktigt illa förra året. När först Benjamin körde av med BMW:n och nästan välte ner i en bäck. Och sen när Dino körde av med Santan och nästan välte ner i en ravin.”

Det är inte förrän dagen efter, när den lite mer seriösa testkörningen på Gåraträsksjön övergått i ”Herrarnas fria” som det behövs bilbärgning.

Men det är ju det som är så fint med en testbana ute på sjöisen, vallarna är mjuka och utanför banan finns varken diken, storstenar eller träd att ha sönder bilen mot.

Gåraträsksjön är unik för att den är så grund, aldrig mer än två meter djup trots att den är nästan en mil lång.

Därför fryser den först av tänkbara testisar, och smälter sist.

Man svänger av vid Saxåmon och kör upp mot ”Nyboern”, Norråkers nya fäbodar. Fast särskilt nya är de ju inte längre. Sen tar man av över myren och ut på sjön.

Ute på testbanan ser man Tåsjöberget med sin tv-mast, Midsommarfjället och den mäktiga Bastunäsklumpen. Men inte ett hus, inte en sommarstuga. Bara oändlig natur.

Alla testbilar utom BMW:n är framhjulsdrivna.

Men trots framhjulsdriften har bilarna olika kynnen.

En del är supertrygga, nästan truliga, som Audin och Passaten.

Saaben som fick så mycket stryk när vi testade i höstas växer på vintervägarna och på isen. Det märks att den utvecklats för svensk vinter.

Men nya Ford Mondeo som fått så myckt beröm för sina köregenskaper är giftig och kräver mer än ett bra antisladdsystem för att hålla rätt kurs på isen.

Mondeo är ju en familjebil, men uppför sig så illa på vintervägen att vi blir förskräckta.

”Vill man släppa iväg en trebarnsmamma i den här bilen?” undrar Benjamin och formulerar i en enda mening vad vi andra känner.

BMW 5-serie ramlade ur vårt test i höstas, för att den nya lilla diesel-motorn dröjde. Men nu är den med och överraskar med riktigt lugna köregenskaper även på halaste isföre.

Nya Volvo V70 som vann överlägset när vi testade på barmark imponerar igen.

Som Plusmedlem kan du läsa hela testet!