Tragedi är kanske ett starkt ord. Men sorgligt är det i varje fall, att konkursförvaltaren helt osentimentalt tänker skingra bilarna i Saabmuseets unika samling.

Hur mycket pengar kan han få in på försäljningen?

Tio miljoner kronor? Kanske. Ett spott i havet när resterna av Saab ska styckas upp och slumpas ut. Fordringsägarna lär inte märka någon skillnad.

Men som ett tidsdokument är samlingen ovärderlig om den får vara kvar. Här skulle kommande generationer kunna få se vad den lilla biltillverkaren byggde under ett halvt decennium. Under den period när industrialismen växte och byggde välståndet i Sverige.

Här skulle minnet av Saab kunna leva kvar.

Varför ska samlingen då säljas? För att konkurslagstiftningen kräver det?

Kanske.

Men jag får en obehaglig känsla av att regeringen, som ju velat lägga ner Saab ända sedan finanskrisen slog till mot bilindustrin 2009, ligger bakom försäljningen.

Regeringen Reinfeldt, med arkitekten Borg, vill utplåna Saab. Radera ut allt som kan påminna om tillverkaren. Om Saabs tekniska innovationer. Som turbon. Och halvkombin.

Och om rallyframgångarna som satte både Saab och Sverige på kartan under 1960-talet.

Det börjar likna Mao, Khadaffi och Kim Jong Il. Det är inte Norge som är den sista Staliniststaten.

Det är Sverige.

Det är kanske ingen tragedi. Men det är sorgligt.