Nej, jag är inte köpt av Volvo

MOTOR

Går det att lita på en biljournalist? Oftast, och i det stora hela tror jag det. Själv försöker jag i alla fall leva upp till kraven på kritisk granskning och opartiskhet.

Det gör att jag ibland är rätt oense med en del importörer, som ju inte kan förstå att jag kritiserar deras bilar.

Men det gör framför allt att jag ofta får ilskna e-brev från er läsare. Och det är inte när jag skriver kritiskt jag får breven, utan när jag skriver positivt!

Och det är egentligen bara vid ett speciellt tillfälle breven kommer. Högvis med brev. Det är när jag skrivit positivt om Volvo.

Att skriva positivt om Volvo är som ett rött skynke för ett helt gäng läsare, oftast Saab-ägare, tror jag.

Jag har sällan skrivit något positivt om Volvos holländska mellanklasserie S40 och V40. Något som grämer Volvos pressavdelning.

Däremot är jag stormförtjust i de stora bilarna, nu senast var det XC90 som jag berömde i Detroit. Och på sidorna 20–24 i den här bilagan skriver jag lika uppskattande om S60 med det nya Haldexsystemet.

Men jag är inte stormförtjust i Volvo för att jag är köpt, vilket ofta påstås i läsarmejlen, utan för att jag granskat modellerna kritiskt. Konstigt?

Om jag gör en kritisk granskning och kommer fram till att Volvo tillverkar några av världens bästa bilar just nu, ska jag inte skriva det då?

Ska jag falla in i raden av Jantar och som en del av mina kolleger skriva att Volvo är för sent ute, att modellerna inte är tillräckligt bra, eller rent av helt fel?

Varför är det fult att tycka om Volvo? Varför är en vanlig kommentar bland Svensson: Volvo, nej aldrig i livet!

Om Volvo inte får fem stjärnor i Euro Ncap är det botten. Trots att alla egentligen vet, innerst inne, att Volvos bilar är de allra säkraste i världen (tillsammans med Saab!).

Att kasta sig över Volvo är politiskt korrekt. Försvarar jag Volvo är jag köpt.

Om Volvo S80 inte når upp till de högt ställda försäljningsmålen beror det på att ”bilen är ett fiasko, ett till misslyckande i raden”.

Det enda som är fiasko i det sammanhanget är ju att försäljningsmålet var på tok för optimistiskt! Det är inget fel på S80 men att i första försöket slå sig in bland Mercedes och BMW är inte lätt. Det borde Volvos marknadsstrateger ha förstått.

Nya mjukisjeepen XC90 skiljer sig från S80 på flera sätt. Även här ger sig Volvo in i ett nytt segment men den här gången är prognoserna mer försiktiga och dessutom är jeeparna en bilklass som växer.

Det bör inte vara svårt för Volvo att lyckas.

Men olyckskorparna här hemma kraxar som vanligt!

Nu senast skrev en kollega att Volvos korta tid i lyxbilsklassen närmar sig sitt slut! Nye Fordchefen, unge Bill Ford, ska ha sagt att Volvo inte får konkurrera med Jaguar.

Jaha, Volvo är slut. Nu ska Hisingetraktorerna förvandlas till slätstrukna Ford-derivat, enligt kollegan.

Men nog är det att tolka Ford som när fan läser Bibeln.

Volvo ska inte tillverka större bilar än S80, det är i alla fall vad jag tror att unge Ford menar. Det har funnits sådana planer, men personligen förstod jag aldrig varför.

Nu är det bestämt att Volvo inte ska växa i storlek.

Men det betyder inte att Volvo ska bli dekaltrimmade Fordar.

Om man försöker att kritiskt granska bilindustrin kommer man snabbt fram till att Volvo är ett av de få märken som går med vinst. Det beror i första hand på att modellerna är bra, och lättsålda till ett pris som ger rejält klirr i kassan.

Volvo har 21 000 anställda, de flesta jobbar i Sverige. Dessutom jobbar minst lika många hos svenska underleverantörer.

Det är människor av kött och blod och de måste bli jävligt less på alla biljournalistbesserwissrar som självpåtaget tolkar jantelagen för att försöka sänka den svenska succén.

Robert Collin