Ett kärt ämne: tjejer och bilkörning

MOTOR

Kvinnor börjar ta för sig och nöjer sig inte längre med att bara få bestämma färgen när familjen skaffar ny bil. Den tillverkare som släpper fram kvinnliga konstruktörer har sin framtid säkrad.

Jo då, visst finns det män som kör som kärringar. Och tjejer som kör bättre än höns, ja, till och med som en hel karl...

Kvinnor och bilkörning är ett kärt ämne, för oss grabbar. Det är alltid lika aktuellt och passar lika bra på logementet som vid styrelsemiddagen.

När jag var barn körde min mamma bättre än min pappa. Ändå var det liksom självklart att pappa skulle köra in på campingen och backa in husvagnen på plats.

Trots att det ofta blev hysteriskt.

Mamma var bilkårist, övade halkkörning och körde lastbil. Men det var pappa som skulle köra när det gällde, helst med bilhandskarna på.

Och hustrun brukar berätta när hon tagit bilen in till stan om karlar hon kört om på motorvägen. Det tar högst tio sekunder innan hon är omkörd igen, av en kränkt man som sen saktar ner igen hundra meter längre fram.

Grannpojken köpte en superförnuftig småbil att pendla med till jobbet. Ny och fin och bränslesnål, men inte direkt macho. Inte förrän den försetts med lågprofildäck på breda fälgar och en hel rad med blåa extraljus.

Och en kollega på jobbet kom förra veckan med sin stora mage och sa att hon och sambon skulle byta till en större bil. Mannen hade föreslagit en VW Passat kombi, men för att den skulle vara riktigt säker, säker för den lilla nyfödda alltså, ville han att bilen skulle ha fyrhjulsdrift för säkerhet i halka, V8 för säkra omkörningar och läderklädsel så att man skulle kunna torka upp om den lilla nyfödda skulle kladda ner.

Bilen, mannens sista bastion. Men det gäller ju att hitta på en bra historia så att hustrun tror att nya bilen är mer än bara en leksak.

På väg till tidningen på morgonen börjar jag med att köra förbi två skolor. Där står mammorna med sina gamla slitna bilar, ofta rätt små dessutom, och ur kliver det ena barnet efter det andra.

Sen på motorvägen ser jag papporna i sina stora, nya och fina bilar. (Närmare stan brukar de köra om i bussfilen, killarna alltså, aldrig några tjejer.)

Bilen är ofta den största utgiftsposten i hushållet, större än boendet. Bilen är nästan alltid onödigt stor och har oftast en överdimensionerad motor. Fyrhjulsdrift, gärna det, och kombin måste ta takrelingar. Ingen har någonsin förstått nyttan men de får den praktiska och alltså något kvinnliga bilen att se mer manlig ut.

Bilen har alltid förmedlat styrka och kraft. Formgivningen har lånat från science fiction, rymdraketer och racerbilar.

Inte förrän på senare år har en del tillverkare satsat på rundare, mjukare, mer kvinnliga och framför allt mer praktiska former. Varför är den lilla familjebussen Renault Scénic en av 1990-talets största succéer? Jo, för att den inte är det minsta macho!

Kvinnorna börjar ta för sig och nöjer sig inte längre med att bara få bestämma bilens färg!

De vill ha en bil som är lätt att kliva in i, som har plats för ungarna och deras prylar, som man sitter högt i och har en bra körställning med bra sikt.

De vill ha en stereo som man begriper, de vill kunna fylla i spolarvätska utan ingenjörsexamen (det var kvinnliga referensgruppen på Volvo, läs mer om den på sidorna 22-23, som krävde tydliga markeringar på locken till spolarvätskan, kylarvätskan och motoroljan) . Och trots alla dessa praktiska synpunkter vill kvinnorna kunna göra säkra omkörningar och de vill ha gott om plats i bilen.

Det är hög tid för biltillverkarna att släppa fram kvinnorna på utvecklingsavdelningen. I dag har Volvo och Saab kvinnliga designers inom området ”colour and trim”, det heter så på engelska för att ingen ska förstå att det handlar om så kvinnliga områden som färger och textilier!

Men koppla in tjejerna så fort som möjligt på fundamentala saker som exteriör design, köregenskaper och motorutveckling. De tillverkare som förstår att kvinnorna också har blivit bilköpare har framtiden säkrad.

Robert Collin