Spionbilderna som är guld värda

MOTOR

Både läsare och biljournalister är fascinerade av bilder på hemliga bilar. Och ibland vill även bilföretag prångla ut dem.

Det började med ett samtal till redaktionen. "Jag har bilder på nya Volvon. Vill ni köpa?"

Fotografen, som definitivt inte kommit över bilderna på ärligt vis, hade en del förbehåll. Bilderna skulle överlämnas i Göteborg, på plats som skulle avtalas senare. Vi skulle ha pengarna med oss och köpesumman var inte förhandlingsbar.

Jag satte mig på första plan. På väg ner i parkeringsgaraget på Landvetter ringde den okände spionfotografen med instruktioner. "Kör in mot Göteborg, jag ringer igen." Sen la han på. Inget nummer i displayen.

Det ringde igen i höjd med Liseberg. "Kör ut mot Hisingen." Klick.

Jag som inte ville bli nerslagen och rånad på pengarna, en god månadslön före skatt, höll redaktionen underrättad så gott det gick.

Efter varje ny instruktion från fotografen ett snabbt samtal till kollegerna hemma i Stockholm.

"Kör förbi Volvo Torslanda-verken, fortsätt till en rondell och stanna utanför affären."

Nytt samtal till redaktionen och nu rapporterade jag om alla möjliga spionfotografbilar. Färg, modell, regnummer och signalement på föraren. Det kom fyra, fem bilar, ingen stämde, men så kom det en motorcykel. Inget nummer fram. Jag rapporterade om förare av normal längd, troligen man, overall, handskar, mörkt visir!

Killen svängde runt och tecknade åt mig att följa efter. Då upptäckte jag: Ingen nummerskylt bak heller. Den här killen hade sett minst en amerikansk polisfilm och lämnade ingenting åt slumpen.

Jag rapporterade även detta faktum och motorcykelns fabrikat och modell innan killen tecknade åt mig att lägga bort telefonen. Den hamnade i knät, men fortfarande påslagen.

Och jag fortsatte mina rapporter: Vi kör in på ett industriområde med en massa containrar. Vi fortsätter in åt höger. Det är containrar staplade fyra, fem på varandra på båda sidor. Vi stannar nu. Killen kommer mot bilen. Jag lägger på. Ring mig om en halvtimme. Om jag inte svarar så ring polisen.

Jag la på och avskar mig därmed från omvärlden. Den väl maskerade mc-föraren tecknade åt mig att sitta kvar i bilen och klev in och satte sig i passagerarsätet.

Utan att dra upp visiret, utan att ta av handskarna och utan vidare krusiduller frågade han om jag hade pengarna med. "Får jag se!"

Jag visade den okände som med sin maskering varken avslöjade sitt ansikte eller sin riktiga röst och bläddrade genom sedelbunten.

Nu tog han fram korten. Tre suddiga polaroidbilder på den nya Volvomodellen som ingen utomstående sett tidigare.

En bild från sidan, en interiör och en motorbild. Lika suddiga alla tre. De är för dåliga, sa jag. Jag kan inte betala det du begärt. Och så var vi på väg in i en förhandling, trots allt.

"Era konkurrenter är också intresserade."

Bra, sa jag, sälj till dem då.

Så höll vi på ett tag och till slut sa han: "Hur mycket vill du betala då?"

Hälften.

OK, jag tar det.

Grabben fick halva sedelpacken, jag mina tre Volvobilder och vi skildes lika snabbt som vi råkats.

Spionbilder på nya bilmodeller har alltid fascinerat både läsarna och oss som skriver om bilar.

Den allra första bilden på en ny bil kan vara guld värd.

Det vanliga är att den hamnar hos en av de stora bilspioncentralerna i Tyskland och sen distribueras den vidare till biltidningar runt om i världen.

Ibland blir tillverkarna riktigt upprörda, som när Saab skulle stämma Teknikens Värld för industrispionage och en överambitiös åklagare tänkte begära husrannsakan på redaktionen för att konfiskera bilderna.

Och på Volvo blev man väl inte direkt överförtjust när Aftonbladet för snart fyra år sedan avslöjade hela nya modellprogrammet med perfekta bilder på nya V70, V70 Cross Country och S60.

Men för det mesta är spionbilderna bra reklam. Ibland kan man till och med undra om en del spionbilder är planterade av tillverkaren för att få upp extra uppmärksamhet kring företaget och en kommande modell.

Robert Collin