Här är bilisten kung på vägen

MOTOR

Fotgängare får skylla sig själva om de uppehåller sig framför bilen. Där sitter två fram och fyra bak. Plus föraren. Ingen har bälte

En vit Toyota Corolla kör genom korsningen och saktar in vid trafikpolisen som står med sin skärmmössa och sina silvergaloner mitt i gatan. Bilföraren sticker ut sin arm som till en hälsning, men samtidigt byter en sliten gulgrå sedel ägare. Så stannar bilen vid den röd-vit-målade trottoarkanten.

Ur kliver en marockan i grön fez och stilig ljust gul kaftan. Bilen står säkert parkerad på stoppförbudet mitt i korsningen så länge ägaren är inne i Lobnan-moskén för sin fredagsbön.

El-Ayachi och jag sitter som vanligt på Café Metropole inne i centrala Agadir och tar vårt mintté.

- Såg du, frågar jag.

El-Ayachi tittar till förvånat.

- Sedeln, säger jag.

- Jaså, bara det. Maskineriet måste ju smörjas, förklarar El-Ayachi lugnt.

För oss charterturistande svenskar är Marocko en annan värld. Där finns de påträngande försäljarna, det eviga prutandet, tekannan och de små glasen som dyker upp inför en affärsöverenskommelse, om det så bara gäller ett par tior.

Där finns sandstränderna, couscous och tagine, kvinnoföraktet och låga löner som leder till korruption.

När jag berättar för El-Ayachi att jag betalade böter, alldeles riktiga mot kvitto, förra gången jag var här tror han knappt sina öron.

- Du hade inte ens behövt betala hälften, och polismannen hade haft lite extra pengar med sig hem till familjen...

El-Ayachis äldsta son Ali dödades av ett rattfyllo för ett par år sedan.

Sonen som var 25 år var på väg hem från jobbet. När han korsade Avenue Hassan II krossades han av en lastbil. Föraren var berusad och saknade körkort.

- Men dom släppte honom efter två veckor, säger El-Ayachi bittert. Han fortsatte att köra som om ingenting hänt och efter ett par månader körde han ihjäl en person till.

Ali lämnade efter sig hustru och en nyfödd baby.

Lastbilsföraren blev till slut av med jobbet och lever i dag som tiggare och utslagen alkoholist.

Trots att islam förbjuder alkohol dricker enligt vissa uppskattningar över hälften av marockanerna sprit, andra tror att närmare 95 procent dricker öl, vin eller starksprit mer eller mindre regelbundet. Självklart gäller siffrorna bara den manliga delen av befolkningen.

När El-Ayachi pratar om rattfylleriet i Marocko är han märkbart berörd. Hela trafiksäkerhetssituationen är bekymmersam.

- De unga kör som om de vore ensamma på vägen, 110, 120, 130 kilometer i timmen på smala vägar. När jag kör tar jag det lugnt. 80, 90, fönstren nervevade. Musik i radion och en flaska vin som jag tar en klunk ur då och då.

- Hellre en kvart för sent än inte alls, säger han.

En marockansk bilist är kung på vägen. Det spelar

ingen roll att bilen är en sliten Fiat Uno eller en rostig japansk pickup. Fotgängarna får skylla sig själva om de uppehåller sig framför bilen.

Övergångsställen har ingen betydelse.

Bilen först.

Eftersom privatbilismen fortfarande är rätt begränsad handlar biltrafiken mest om taxibilar och olika typer av transportfordon.

På landsbygden är taxibilarna lite större,

ofta gamla kompaktmersor, och de rymmer sex passagerare. Två fram och fyra bak. Plus föraren. Ingen har bälte.

I stan är det mindre bilar. Just i Agadir mest Fiat Uno och Peugeot 205 som trots tvivelaktigt kvalitetsrykte i Sverige rullar på år efter år som om ingenting hänt.

Visst är de slitna. Ofta är fönstervevarna borta,

dörrarna går bara att öppna utifrån - eller inifrån.

Instrumenteringen bara delvis intakt.

Bak är bilbältena bortskruvade utan undantag, fram finns de kvar i någon enstaka bil. Huvudsaken är att de inte ska användas.

Trevar man som sjåpig svensk efter bältet får man en utskällning av föraren: Tror du inte att jag kan köra? Och sen bär det i väg som i Monacos grand prix för formel 1-bilar.

Enligt den officiella statistiken dödades 3 000 personer i trafiken i Marocko 1998 (nyare siffror finns inte).

Jag tror på den statistiken lika mycket som på att muslimer inte dricker alkohol.

Robert Collin