Alla är ansvariga för sig och sina handlingar

MOTOR

Trodde han att jag var en övervintrad it-miljonär ute på nöjestur?

Min respekt för snörök sitter i. Men respekten för yrkesförarna får sig fler och fler törnar. Som vanligt är de flesta bra, till och med tålmodiga föredömen när vi personbilsförare stressar förbi. Men där finns alltför många cowboys som glömt bort den gamla fina åkar-devisen ”Vi samsas i trafiken”.

Klockan hade inte slagit sex när jag satte mig i bilen i Luleå för att köra de sista 55 milen till Ivalo i finska Lappland. Vid halv två skulle jag träffa fotografen Lasse Allard och de finska däcktestarkollegerna för att äta lunch på Kultahippo mitt i det lilla lappsamhället och tiden var knappt utmätt.

Det hade snöat under natten och snöade fortfarande ymnigt. Lätt lössnö som virvlade upp bakom de enstaka bilarna på E4.

Jag var glad åt det nya vajerräcket som ett skydd för mötesolyckor i den dåliga sikten.

Efter Råneå kom jag ikapp en flisbil och insåg att det skulle bli svårt att köra om... Inte bara nu, utan hela resan.

Han fortsatte på E4 norr ut när jag svängde in på E10 mot nordväst.

Men körningen var harmonisk och trygg ända till avfarten mot Överkalix. Det var där det började stöka till sig.

En timmerbil på väg mot hygget för att hämta ett nytt lass till kusten svängde av precis före mig.

Han släpper nog förbi mig direkt efter avfarten, på bron över Kalixälven, tänkte jag. Han har ju ändå ingen fart efter korsningen och rätt visset ax jämfört med min Porsche Cayenne.

Men inte. Timmerbilsföraren från byn Sangis nere vid kusten tryckte gasen i botten i Scanian. V8:an fick fart på det tomma ekipaget och snöröken yrde så att alla omkörningsmöjligheter var borta.

I rondellen efter Överkalix då? Där hade han tappat farten till noll igen och jag kunde vara förbi på ett par ögonblick om han bara valde att släppa förbi mig. Jag svängde ut och blinkade till lite med helljuset. Och fick ett par blinkningar med timmerbilens backljus som svar samtidigt som vägens cowboy tryckte gasen i botten.

”Vi samsas i trafiken”? Nej. Nu gäller nya tider och nya devisen ”Vi jävlas så mycket vi kan”.Vi passerade polcirkeln efter ett par mil. Timmerbilen före, jag resignerat efter.

Det var meningslöst att fundera på att köra om när snöröken gjorde det livsfarligt att ens närma sig timmerbilen.

Jag hoppades att vägmarodören skulle fortsätta rakt fram mot Tärendö men tyvärr, precis som jag skulle han ta höger på väg 392 mot Pajala.

Fast då, direkt efter korsningen och när timmerbilen var nere i noll fart och inga möten syntes till och det var en rätt kraftig uppförsbacke lyckades jag pressa mig förbi i nysnön.

Då hade jag legat bakom honom i allt mellan 70 och 90 kilometer i timmen på 110-vägen i 40 kilometer!

Var det min dyra bil som retade upp timmerbilsföraren? Trodde han att jag var en övervint-rad it-miljonär ute på nöjestur? Kanske till och med en skattesmitare? Och om det varit så, vad angick det honom?

Det tog inte mer än tio minuter så var jag ikapp cowboyens timmerbilskompis.

Jag la mig på behörigt avstånd bakom utan några ambitioner att försöka köra om eller förhoppningar om att han ens skulle fundera på att försöka hjälpa mig förbi.

Jag har respekt för att en lastbil inte kan sänka farten ute på vägen för att släppa förbi personbilar stup i ett. Men kanske ändå när trafiken är så lågintensiv att det bara handlar om en enda bil som vill om. Och framförallt när lastbilen ändå har tappat all fart.

Världen har blivit hårdare och grymmare. En galen president som tror att han är kallad av gud startar ett krig mot ett oskyldigt folk i ett fjärran arabland. Med det perspektivet är det väl en struntsak om man jävlas med sina medtrafikanter på en öde landsväg i Norrbotten? Nej, alla är ansvariga för sig och sina handlingar. Stora som små.Tänk om jag till slut gjort ett försök att köra om trots snöröken?

Tänk om det kommit ett möte just då? Tänk på det nästa gång du får lust att jävlas med någon, cowboy!

Robert Collin