Så förvandlades jag till Jan Guillou

MOTOR

Det är ett svårt trauma som jag får försöka jobba med

Brukar du stanna och hjälpa till när någon fått fel på bilen? Nej, jag trodde väl det. Man vill ju inte vill bli inblandad, inte skita ner händerna, inte bli försenad. Tja, dom kanske till och med är kriminella, dom där som står vid kanten...

Man vet ju aldrig vilken skit man dras in i om man stannar.

Nä, dom får säkert hjälp av någon annan. Dom pratade ju redan i mobilen, det kommer nog någon snart...

Och så kör man vidare med dövat samvete, luftkonditioneringen sprider en behaglig svalka, motorn spinner och tidsplanen ser ut att hålla.

Jag har lagt märke till att när det är någon invandrare som fått fel på bilen så står det nästan alltid en bil till där vid vägkanten, även den tillhör en invandrarfamilj.

Först trodde jag att invandrare kanske alltid åker två och två, de har ju ofta lite äldre bilar och ofta är det stora familjer också.

Senare har jag börjat misstänka att invandrarna kanske bara försöker hjälpa varandra, vara allmänt

hyggliga. De kanske inte alls är lika rädda som vi svenskar att sträcka ut en hjälpande hand, trots allt det innebär med att bli indragen i något, smutsa ner sig, komma lite försent.

Kanske är det min utländska gen (tack i så fall, mormor!) som gör att jag gärna stannar till om jag kan göra något. Det kan ju räcka med ”första hjälpen”, i värsta fall bara att putta undan bilen en bit och säga några lugnande ord. Man förbinder sig ju inte att reparera motorn eller fixa punkan.

Det tar fem minuter, och sen känns det rätt bra. Dagens goda gärning.

En kvinna satt mitt i Hjulstakorsningen på E18 med sin stendöda Mitsubishi i somras. Jo, den var lika stendöd när jag vred om nyckeln, så vi hjälptes åt att putta bilen åt sidan.

Innan jag kom hade flera hundra medtrafikanter låtsats som ingenting när de trängde sig förbi.

En ung tjej hade tappat kanoten från takräcket på vajervägen norr om Gävle. Takräcket låg i småbitar

bakom bilen, bilen till höger och

kanoten till vänster. Men nog hade massor av hemvändande stockholmare lyckats pressa sig mellan kanot och bil, förbi flickstackaren i skymningen och i det tilltagande snövädret som överraskade alla vid första maj.

Med gemensamma krafter byggde vi ihop takräcket, fick upp kanoten igen och en kvart senare fortsatte vi söderut.

En annan gång satt en pensionär olycklig i bilen som börjat låta så illa att han tvärstannat vid vägkanten.

Det tog bara två minuter att konstatera att avgasröret gått av på mitten. Det hängde ner i asfalten så oljudet kom både från motorn och från skrapet i backen. Men han

kunde fortsätta resan bara han tog det lugnt och försiktigt.

En gång för ett par år sen bogserade jag en kvinna av motorvägen till en verkstad. Ett par dagar senare fick jag en blomsterbukett!

För det mesta ger man en hjälpande hand, får ett tack, skiljs och hör aldrig av varandra mer. Det ingår. Och det är helt ok. En blomma är ren bonus. Och förra veckan fick jag ett tack i tidningen, efter nära trettio år. Trodde jag...

Det var en mörk och regnig höstnatt någon gång 1975 eller 1976. Jag var på väg hem till byn i Roslagen i Amazonen när jag ser en kvinna med två tunga kassar strävande fram i regn och rusk. Jag bromsar in, erbjuder skjuts och kör henne den sista kilometern och upp längs en grusväg till villan.

Ett par år senare, som reporter på Norrtelje Tidning, åker jag hem till författarinnan Heidi von Born för

att göra ett reportage. Det var hon, kvinnan i regnet. Vi pratar om händelsen och hon är fortfarande full av tacksamhet.

Så i förra veckan, ett nytt hemma-hos hos Heidi von Born i Norrtelje Tidning, och jag blir nästan tårögd när jag läser:

”Jag minns en regnig höstnatt för några år sedan. Jag hade gått av nattbussen från Stockholm i Rö och var på väg hemåt med många påsar i händerna. Då gled en bil upp bakom mig.

Jag blev lite rädd, men såg snart att det var Jan Guillou. Han erbjöd sig att skjutsa hem mig.”

Det var ett svårt trauma som jag får försöka jobba med. Samtidigt känns det skönt att det finns fler som stannar och försöker hjälpa till. Visst?!

Robert Collin