Cancern som knappt någon bryr sig om

MOTOR

Polisen borde arbeta med de dolda, smygande farorna i trafiken. Men de står där med sin laser utanför skolor och ute på motorvägar.

Ryggmärgen har programmerats så att jag aldrig missar tretti på väg väster ut, men skulle jag råka köra åt andra hållet på dagtid har det hänt flera gånger att jag kör för fort, en liten bit, sen kopplas hjärnan in med förskräckelse.

För en tid sen körde jag "åt fel håll" på tidiga eftermiddagen.

Framför mig låg en bekant. Var han hade tankarna vet jag inte och jag hade själv inte en tanke på 30-begränsningen. Förrän jag tittade rakt in i en polislaser!

Det tog en bråkdel av en sekund innan jag ställde mig på bromsen och ett par meter senare stod jag helt still med chockpuls mitt på gatan

Frånsett polisuppbådet hundra meter fram var det som om en neutronbomb slagit ut allt liv runt trettisträckan.

Inte en människa i bostadsområdet på höger sida och i skolan till vänster pågick lektionerna, inte en unge var ute.

Men polisen var där och klev ut i gatan mitt framför min bekant.

Min bekant är ingen fortkörartyp. Det är en försiktig karl i medelåldern, hantverkare och egen

företagare som har en liten skåpbil med alla prylar i.

Polislasern visade att han kört i 50 km/tim. En enda kilometer från körkortsindragning!

Det är nu jag undrar: Om han kört aningen fortare på den stora breda genomfarten där ingenting skvallrar om att det är 30, mer än skylten, vem hade då tjänat på att en hederlig hantverkare inte

kunnat sköta sitt jobb i två

månader?

Hade ungarna i skolan klarat sig undan trafikdöden? Hade hantverkaren blivit en bättre människa? Hade Nollvisionen tagit ett steg mot noll döda?

Nej, naturligtvis inte.

Polisen däremot hade fixat lite bättre statistik åt sig själv. En fortkörare utanför en skola ger guldstjärna i marginalen, tårta till kaffet och en notis i Norrtelje Tidning.

Nu diskuteras närpolisreformen. Vi fick fler synliga poliser på gatorna men ännu färre brott klaras upp. Vi fick trygghet men förlorade i säkerhet.

Samma sak genomsyrar trafikpolisens arbete.

Det vi uppnår när polisen står utanför skolan med sin laser är trygghet, men ingen ska försöka lura mig att det handlar om säkerhet. Trafiktrygghet på bekostnad av trafiksäkerhet, alltså.

Mammor och pappor känner sig trygga.

Ta en titt i Vägverkets olycksstatistik. Där finns inga olyckor på 30-sträckor! Och det trots otaliga mätningar som visar att många kör för fort.

Men det är inte alltid det som syns som är farligt. Det är det osynliga, det smygande och dolda, det som vi inte ser, och inte vill se, det är det som är farligt. Det är det som polisen borde koncentrera sitt arbete på.

Det ena är rattfylleriet, det andra vårdslösheten. Ibland handlar det om uppsåtlig vårdslöshet, det som också kallas risktagning. Men oftast är det ouppsåtligt, det som jag kallar slarv. Uppsåtlig vårdslöshet är när man chansar, kör om i en skymd kurva, på ett backkrön eller kör om trots möte.

Uppsåtlig vårdslöshet är en cancer i trafiken som borde kunna bekämpas, men som knappt någon bryr sig om. Polisen bryr sig inte, för att åklagarna alltid lägger ner, och för att domstolarna, de få gånger åklagaren trots allt engagerar sig, alltid frikänner.

Vårdslösheten sprider sin dödliga cancer i trafiken för att tjänstemännen på Vägverket och forskarna på VTI ( Väg- och transportforskningsinstitutet) är hastighetstalibaner utan förmåga att analysera några andra risker än hastigheten.

Och slarvet sprider sitt dödliga gift för att vi bilister är så självgoda och så trygga bakom ratten att vi tror att vi kan pyssla med allting annat än själva bilkörningen.

Och rattfylleriet sprider sig från den lilla gruppen etablerade alkoholister till ungdomar som totalt tappat respekten.

Under tiden står polisen med sin laser utanför skolan och ute på motorvägen.

SIGNALER

Collin vet när det slår om

Robert Collin