Sluta jaga fortkörare – låt väckarklockan göra jobbet

Ingen säger ju: Jag somnade

MOTOR

ar ni hört den där gamla skämthistorien om mannen som letar efter sina borttappade nycklar i skenet från en gatlykta. Så kommer en annan man och frågar: Är du säker på att du tappade dom just här? Nej, jag tappade dem där borta, men där är det så mörkt. Därför letar jag här.

Jag var väl tio år när jag läste historien i någon serietidning, och sen tog det säkert tio år till innan jag förstod den.

Visst är den grymt bra. Så bra att Vägverket jobbar enligt just den principen, Vägverket i bästa samförstånd med politiker och polis.

Varför händer det bilolyckor? Vet inte, svaret finns där borta i mörkret någonstans. Så svårt att hitta. Så vi letar i ljusets sken, stoppar Svensson som kör för fort, bötfäller och drar körkort.

Det är förbjudet att köra för fort, och lätt att kolla. Om sen fortkörningen orsakar några olyckor spelar ingen roll.

Det är också förbjudet att somna bakom ratten. Men extremt svårt att kolla. Ingen säger ju: Jag somnade.

Därför fortsätter Vägverket, politikerna och polisen att leta i gatlyktans sken.

På sidorna 28 till 30 testar jag ett unikt system som Volvo utvecklat för att väcka förare som slumrat till bakom ratten.

Det systemet kommer att förhindra långt fler olyckor än Vägverkets alla 700 kameraskåp och polisens alla laserpistoler tillsammans. Det kommer att minska antalet svårt skadade och dödade i trafiken långt mer än hotet om fortkörningsböter och indraget körkort.

Första gången jag somnade bakom ratten var jag 21 år. Jag hade varit med med min Folkabubbla i södra Frankrike och var på väg hem igen. I Helsingborg hade jag varit vaken snart 24 timmar. Nu var det midnatt och jag var svintrött, men skulle absolut fortsätta norr ut.

Strax före Örkelljunga hörde jag ett märkligt ljud, kollade runt lite och upptäckte att jag hade en långtradare brevid mig. Hastighetsmätaren visade 50 fast jag var mitt på E4 och långtradaren höll på att köra om. Jag måste först ha halvsovit, sen slumrat in ordentligt, men höll fortfarande bilen på vägen.

Det var en ruggig väckarklocka.

Ett par år senare, när jag var gift och hade barn, frågade hustrun: Varför har du stannat?

För att det är rött, sa jag, som stannat mitt på motorvägen i Belgien för att jag förväxlat den gula belysningen med ett ljus som höll på att slå om till rött.

Och många år senare var jag på väg hem till Norrtälje från en 24-timmarstävling med Teknikens Värld. En mil hemifrån vaknade jag till av det frasande ljudet när högerhjulen skar ner utanför asfaltkanten.

Andra gånger har jag nickat till, bara en bråkdel av en sekund.

Och alla gångerna visste jag att jag var trött, och att jag inte var en bra bilförare, och att jag borde ha stannat för länge sen. Men varje gång trodde jag att det skulle gå att hålla sig vaken.

Och ingen gång hade jag tänkt erkänna att jag somnat om jag kört av vägen eller krockat. Om jag överlevt, alltså.

Jag stannade till vid en bryggarbil som låg totalhavererad i diket på E4 strax söder om Sundsvall. Jo, föraren hade svängt ut på vägrenen för att släppa förbi en bil och kommit för långt ut så att bilen skar ner i diket...

Säkert. Olyckan hände klockan tre på natten!

Men man säger inte att man somnar om det innebär böter, indraget körkort och problem med försäkringsbolaget.

Volvos väckarklocka är ett av de allra viktigaste säkerhetssystem som uppfunnits. Det är större än låsningsfria bromsar och antisladdsystem, som är de viktigast aktiva säkerhetsystemen hittills.

Väckarklockan kanske räddar lika många liv som de passiva systemen krockkuddar och säkerhetsbälten.

När Volvos väckarklocka kombineras med Smart-Eyes metod (se sidan 30) som varnar för ouppmärksamhet kan kameraskåpen monteras ner och trafikpolisen pyssla med viktigare saker än laserjakt på fortkörare. För då är vi så nära nollvisionen vi kan komma.

Dubblöst är värdelöst när blixthalkan kommer

Körde på dubblösa vinterdäck för ett par år sedan, det var både tyst och bra. Tills det en morgon var blixthalka. Riktig blixthalka, du vet med ett tunt islager och vatten ovanpå.

Robert Collin