Ett märkligt möte med en luggsliten byracka

MOTOR

Det är sen kväll i den medeltida staden Gubbio, inte långt från Florens och vi har just ätit middag i en gammal källare intill rådhuset. Vi är här för att köra en ny Alfa Romeo, journalister från Sverige och ett par andra länder.

Hotellet är ett ombyggt kapucinerkloster på en bergsida en kilometer utanför stan. Mina kolleger åkte tillbaka till hotellet i minibussar, jag valde att ta en promenad och smälta maten.

Tass, tass, tass. Jag går mitt i gatan. Tassandet kommer från trottoaren, själva föremålet skyms av bilarna.

Huvudgatan sluttar neråt. På ett litet torg viker jag av till höger, in i en gränd mot en av portarna i ringmuren.

Tass, tass, tass. Nu ser jag att mitt sällskap är en luggsliten byracka. En strävhårig jycke av svårbestämd art. Han går strax bakom mig. Och vi ska åt samma håll. Genom öppningen i stadsmuren är han ett par meter före.

Utanför muren löper Gubbios kringfartsled, en smal gata som också verkar medeltida och nu är den helt tom på bilar. Gubbio ligger öde. Bara två nattvandrare spräcker tystnaden. Hunden och jag.

Till vänster utanför muren. Och sen till höger på vägen mot bergen i norr, Via Tifernate.

Tass, tass, tass. Jo då, hunden ska åt samma håll. Nu ligger han tio meter före. Jag blir nästan besviken när han tar av till vänster in bland några villor med stängda fönsterluckor.

Fortfarande inte en bil, inte en människa. Bara dofter av damm och några buskar med stora blommor.

Tass, tass, tass. Lite snabbare än vanligt. Hunden är strax ikapp och snart före igen.

Han tittar inte åt mig när han styrker förbi. Vill inte bli kliad, inte hälsa.

Så viker vägen upp mot hotellet av åt höger. Jycken är redan tjugo meter före på väg hem, vad vet jag. In genom portarna och sen uppförsbacke kanske hundra meter till det ståtliga klostret med sin klosterträdgård och bergsidan som reser sig brant bakom.

Tass, tass, tass. Nej, hunden är inte på väg hem. Han bor tydligen också på mitt hotell. En jycke med smak.

En röd matta leder in genom hotellentrén. Jycken lägger sig utan åthävor på mattan. Ingen tvekan. Inget snurra runt och lukta. Rätt ner bara.

Mina kolleger är redan i baren. Jag plockar åt mig ett par chokladbitar, fast barkillen säger att hundar inte gillar choklad.

Jycken ligger kvar. Han tittar inte ens åt chokladbiten som jag lägger framför hans nos.

En kort natts sömn, tidig väckning och mer bilkörning.

”Din kompis väntar där ute”, säger mina kolleger, som är mer morgonpigga och redan har varit ute och fått lite luft.

Jodå. Han ligger kvar på samma ställe på den röda mattan. Har inte rört sig ur fläcken. När jag kommer ut tittar han på mig med ett öga, det andra sover

vidare. Varmare kärleksbetygelser blir det inte.

Efter frukost ett par timmars bilkörning. Sen lunch på hotellet. Jycken kvar på samma ställe.

Efter lunchen står det fyra, fem turistbussar på

parkeringen framför hotellet. Ett femtiotal journalister från fem, sex länder ska bussas tillbaka till flygplatsen. Det myllrar av folk och väskor och alla ska in i den ena eller andra bussen.

Jycken ligger där, mitt i allt stök. Rör sig inte ur fläcken där på röda mattan just utanför entrén.

Så kommer jag. Låtsar inte om hunden som jag nästan snubblar på och går med några kolleger mot vår buss.

Tass, tass, tass. Jycken är steget efter.

När jag kliver upp på bussen står han utanför och viftar med sin lilla svansstump. Den skitiga korthåriga raggen är gulbrun. Mest brun. Nu tittar han på mig med båda ögonen.

Jag får en klump i magen och den sitter kvar fort-farande efter mer än tio år.

Vad var det för märklig kontakt vi fick den där septembernatten på väg från krogen intill rådhusplatsen i Gubbio. Och hur gick det sen?

Tass, tass, tass.