Bilen ger semestern den totala friheten

MOTOR

Miljörörelsen försöker göra bilresor till något fult.

Själv tycker jag att bilresor är det bästa som finns.

Jag kommer aldrig tröttna. Aldrig sluta.

Ska jag vara riktigt ärlig – så kommer jag knappast att sluta köra fullfart på tyska Autobahn heller.

Full fart på Autobahn. Och sen lugna mil på smala landsvägar.

Resan ska man göra med bil. För att bilen ger den totala friheten.

Ibland reser vi på charter. Som andra människor. Eller reguljärt. Flyget gör att man kommer långt på kort tid. Och chartern är oöverräffat billig.

Men vad vore en charterresa utan hyrbil? Sitta fast på samma ställe i en eller två veckor? Aldrig!

Här är ett litet axplock:

Tunisien. Vi flög till en av charterorterna vid Medelhavet och hyrde en liten Peugeot. Och efter ett par dagar på stranden började äventyret. Vi körde rakt söder ut till Sahara. Bodde på lopphotel (jo, yngsta dottern var verkligen rödprickig av loppbett nästa dag). Körde på vägar som inte fanns.

Det var speciellt en väg som lockade. Den stod inritad som ”piste”, stig eller spår, på kartan.

Poliser jag frågade avrådde, men lokalbefolkningen sa ja. En kille på hotellet avgjorde frågan – jag bor där borta. Vi kör alltid den vägen...

Fast, visade det sig. Knappast varje dag. Knappt varje vecka heller.

Sträckan var inte ens tre mil lång, men resan tog hela dagen. Vi stannade hela tiden, för att kolla stenar, flytta på stenar, och sen hitta bäst vägen förbi.

Vi såg en enda bil, en trasig vid vägkanten. Och en man på en åsna.

Men vi gav inte upp. Och senare, på ett annat liknande spår, mötte vi en husbil intill ett vadställe. En fyrhjulsdriven Unimog.

För att klara svåra lutningar kunde hela husdelen sänkas under färd – och där inne fanns all kommunikationsutrustning, som sattellittelefon, och vattenreningsanläggning och ett mindre fältsjukhus.

Ägare var ett tyskt par i medelåldern. Med gott om pengar.

Vi fortsatte i vår hyr-Peugeot, och hade lika roligt.

I Marocko har vi hyrt bil flera gånger. Det är spännande.

Mest kanske för deras speciella chicken-rejs. För vägarna är bara afalterade i mitten, för en bil.

Tanken är att mötande bilar svänger ut i gruset med höger hjulpar.

Men marockanerna känner igen en hyrbil på flera kilometer – och stannar på asfalten.

Ha! Bara de första gångerna. Till slut blev jag så arg att det var jag som tvingade ut marockanerna i deras förlängda Mercedes-taxibilar ut i gruset – med alla fyra hjulen. Även lastbilschaufförer har viss självbevarelsedrift. De kastar om ratten i sista stund för att slippa en frontalkrock.

De få privatbilisterna är jag snällare med. Då kör vi enligt rättevisemärkningen.

Men huvudregeln är – ingen vill dö. Ingen vill krocka.

Hittills har det fungerat. (Även om svärsonen på senaste resan suckade tungt flera gånger när det var nära ögat.)

USA är billandet nummer ett. Vägarna är bra och alla pratar engelska.

Hur många gångar har jag stoppats av polisen? Minns inte. Hur många gånger var förseelsen så grov att det blev rättegång? En (jag ombads i kallelsen till tinget i Needles att ha propra kläder, inte shorts, inte t-tröja).

Roligaste polisingripandet var en gång i Arizona när hustrun och jag stannade till i en liten by vid motor-vägen och fortsatte ut på prärien ett par hundra meter från motorvägen.

En gränspolis såg oss och hade snabbt läget klart för sig. Han hade sett tre bilar. Två risiga och en lyxbil. En knarkuppgörelse där narkotikan från Mexiko lastades över från en ena till den andra bilen. Men gränspolisen var ensam. Och vi var tre bilar. Smart guy, han valde förstås bossen. I lyxbilen.

Så han kom ut på prärien till oss som sträckte på benen och tuggade på ett äpple.

Border Control-bilen innehöll även en stor hund och ett antal gevär och revolvrar.

Sen hade vi trevligt tillsammans i minst en timme.

Det tog längre tid innan jag började uppskatta episoden med polisen i Virginia, alla polisstyrkor var larmade för att leta efter blottaren. Och det var jag som stannat vid vägkanten för att kissa. Jag lovar att det var jobbigt att föras tillbaka till the county-limit och uppbådet från Rappahannock.

Hur många gånger har jag mutat polisen? inte en aning. Men oftast i Argentina.