Hämnden ska serveras iskall

Den nitiske polisen fick till slut vad han tålde

MOTOR

I åratal hade Den Nitiske trafikpolisen terroriserat vanligt hederligt folk. I lokaltidningen omskrevs han med jämna mellanrum för sina fina prestationer på idrottsbanan. Grabben från den lilla byn som blev polis och som gjorde karriär som elitidrottare. Rena svärmorsdrömmen, enligt tidningen.

Men de som kände honom, eller som råkade ut för hans myndighetsutövning, var inte lika imponerande. Han såg aldrig genom fingrarna, fann aldrig en förmildrande omständighet, nöjde sig aldrig, som kollegerna, med ett ajabaja.

Vad det än står i lagtexten arbetar alla poliser med en gråzon. Annars blir jobbet outhärdligt. Både för poliserna själva och för allmänheten. Det gäller trafikpoliser lika mycket som närpoliser eller de som jobbar med ekonomisk brottlighet eller otukt. En trafikpolis kan plocka fram bötesblocket när det gäller en känd buse, men säga ajabaja till en tant. Rättsosäkert? Knappast. Det är så livet fungerar. Men vår Nitiske polis är annorlunda.

Ja, det har gått så långt att hans kolleger helst inte vill jobba tillsammans med honom. Hans nit ger polisen dåligt rykte. De andra poliserna känner sig illa berörda i hans sällskap.

En dag förra hösten hade polisen en rutinkontroll i samhället på den stora riksvägen, bara ett par kilometer från byn där Den Nitiske bor. Den Nitiske och en kollega vinkade in bilar, blåste alkohol och kontrollerade att allt var i sin ordning.

Så stoppas en bil med släp och Den Nitiske säger till kollegan: Den där får du ta, kolla höger bakljus och bromsljus på släpet. De funkar inte!

När kollegan blåst, tittat på körkort och varit allmänt hövlig, som ju trafikpoliser brukar vara, går han och tittar på släpets belysning. Mycket riktigt: Höger sida är släckt.

Bilisten invänder och förklarar genom bilrutan: Men du, det är ju din kollegas släp, säger han och pekar på Den Nitiske! Han har släpet uppställt på min grusplan och jag brukar få låna det.

Men nu är det inte förbjudet att ha ett släp med trasigt bakljus parkerat på grannens tomt. Bara att köra med det. Och det var ju just det som grannen gjorde.

En annan gång hade kanske kollegan sagt: Ajabaja, fixa det när du kommer hem. Kanske till och med skrattat åt att det var hans Nitiske kollegas släp, och dragit händelsen som en anekdot vid fikat på stationen nästa dag. Men med Den Nitiske i närheten tillåts inga straffeftergifter. Så fram med bötesblocket.

Den nitiske polisen med allvarliga empatistörningar fortsätter ett par meter bort på samma p-ficka med sitt som om inget hänt samtidigt som kollegan skriver rapport och lämnar över böteslappen till hans granne. Och när Den Nitiske efter utfört värv kör hem till gården i byn anar han inte ens att förhållandet till grannen förändrats. Och det gör han kanske inte förrän årets första snö faller över byn ett par veckor senare.

Den Nitiske sätter på kaffet, äter frukost, gör lite morgongymnastik och tar en dusch, precis som vanligt. Men när han går ut till bilen för att köra in till stationen några mil söderut är hans uppfartsväg inte plogad. Konstigt! Det är 75 meter ner till grinden och hans framhjulsdrivna bil får kämpa sig fram.

Han kör ett par meter. Fastnar, backar, tar sats, kommer en bit till.

Men så tar han upp mobilen och ringer grannen: ”Du har glömt att ploga upp till mig. Har det hänt något, frågar han?”

”Nej, jag har inte glömt att ploga. Och jag har inte glömt hur du satte dit mig i höstas för att bakljuset på ditt jävla släp var ur funktion!”

Den Nitiske biter ihop. Kommer fram till grinden med stinkande koppling. Men bara för att finna att grindhålet är igentäppt av en drygt metern hög kompakt snövall vars konsistens liknar betong.

Den dagen kom Den Nitiske för sent till jobbet, något som aldrig hänt tidigare.

Epilog: Nu undrar ni kanske om Den Nitiske lärde sig något av händelsen?

Nej, inte alls. Han köpte en snöslunga, och insåg att vintern 2010 skulle bli den jävligaste på en mansålder, men annars hände ingenting. Han bet ihop och är lika nitisk som någonsin, för hans empatistörning tycks vara av bestående karaktär.