Etanolfiaskot skylls på mig

Pressen får bära hundhuvudet för att miljöbilister känner sig lurade

MOTOR

Riksrevisionen sågar etanol som bilbränsle. Inte undrar. Inte kritiserar. Utan totalsågar! Det är första gången en statlig myndighet över huvud taget ifrågasätter Sveriges satsning på etanolbränslet E85.

Ni minns hur det började: Bilhandlaren Per Carstedt i Örnsköldsvik importerade hundra amerikanska Ford Taurus konverterade till etanol i början av 1990-talet. De fick Naturskyddsföreningens utmärkelse ”Bra miljöval”, men efter ett test i Teknikens Värld där det visade sig att bilarna hade en glupande aptit på bränsle, värre än någon annan personbil i Sverige, åkte de stolta dekalerna av fortare än kvickt.

Men den motgången hindrade inte Carstedt från att fortsätta lobba för etanolen.

Han fick snart med sig sin barndomsvän Maud Olofsson (C), Miljöpartiet (och därmed Socialdemokraterna), och kommunerna längs Norrlandskusten gick in med flera hundra miljoner kronor i Carstedts nya bolag Sekab, som skulle tillverka svensk etanol av sådant som blir över i skogen.
 

Riksdagen tog beslut om att alla bensinstationer måste sälja etanol, trots protester från småmackar på landsbygden, inte minst i Carstedts och Olofssons hemlän Västerbotten med långa avstånd, kalla vintrar och minimalt intresse för E85.

Men maskineriet rullade på. Snart skulle hela Europa köra på etanol, påstod nya näringsministern Maud Olofsson. Biltillverkarna tvingades konvertera motorer till E85 och skattereglerna gjorde under ett par år i början av 2000-talet att E85-bilar var det enda som gick att sälja. I södra Sverige. Resten av landet och EU höll sig kallsinnigt och mackdöden tog fart när redan olönsamma stationer inte hade råd med E85-installationen.
 

Bilistorganisationen Gröna Bilister kidnappades av Carstedt (som tog plats i styrelsen) och organisationen blev den viktigaste propagandaapparaten, trots att medlemstalet aldrig översteg 1 000 personer.

Jag var till en början väldigt ensam om att ifrågasätta satsningen på etanol. Jag hävdade att bränslet var dyrt att framställa och olönsamt, att det inte hade de påstådda miljöfördelarna, att det medförde stora ekologiska problem när det odlades i tropiska länder, att det om möjligt var ännu mer olämpligt om råvaran var majs, och en totalkatastrof om råvaran var överblivet osäljbart Sydeuropeiskt vin. Och när det gällde Sekab; att produktionen av andra generationens etanol, på svensk skogsråvara var oändligt långt bort i framtiden.

Och – att etanolbilsförare gärna tankade bensin om det var billigare...
 

Jag sa i en tv-debatt med Per Carstedt för många år sedan att hans andra generationens etanol var och förblev en produkt som inte lät sig framställas i annat än i småskalig laboratoriemiljö. Han hävdade att jag inte kände till de senaste framstegen.

I dag erkänner Sekab, efter att jag fått medhåll av Riksrevisionen att ” det tar lång tid att få tekniken kommersiell”.

Men märkligast i de senaste veckornas debatt om etanolen är väl ändå Sekabs förklaring till att etanolbilsförare tankar bensin: ”I (Riksrevisionens) rapporten lyfts det även upp att en del etanolbilsförare tankar bensin i stället för etanol. Ingenstans i utredningen berör man den mediala smutskastning som biodrivmedel har utsatts för /.../ Många bil-ägare har de facto påverkats av det som har sagts i medier om etanol och har agerat därefter. Om de flesta som har införskaffat etanolbilar har gjort det av klimathänsyn så är det inte konstigt att köparna efter den mediala stormen känner sig lurade och väljer att tanka bensin i stället för etanol, särskilt som priset på etanol fortfarande är högre.”
 

Jaha, så nu är fiaskot mediernas fel! Jag sa från allra första början att det brådstörtade införandet av etanol och etanolkonverteringen av motorer var ett farligt experiment med oss bilägare som försökskaniner.

Och vad hände? Jo, många etanolbilar har problem. Ägarna får bärga bilar till verkstad och efter reparationer får de rådet att tanka varannan tank bensin. För annars riskerar problemen att komma tillbaka.

Jag har alltid pläderat för låginblandning, om vi nu ska ha etanol i bränslet. Eftersom det inte kräver någon ny infrastruktur och inga speciella motorer.
 

Hittills har vi haft fem procent etanol i den 95-oktaniga bensinen, till synes utan problem för motorerna. Nu har EU bestämt sig för att höja inblandningen till 10 procent.

Vad det betyder är inte riktigt klarlagt.

Sannolikt klarar alla nya bilar inblandningen, men äldre bilar kan få problem. Vem tar då ansvaret? Maud Olofsson? EU? Eller kanske Per Carstedt och Gröna bilister?