Rädda – för regeringen

Collin: Ingen vågar kritisera ministrarnas svek mot Saab

ISKALLA Fredrik Reinfeldts regering, inte minst Maud Olofsson, har länge uttryckt sig negativt om Saab – men ingen vågar ifrågasätta industripolitiken öppet.
ISKALLA Fredrik Reinfeldts regering, inte minst Maud Olofsson, har länge uttryckt sig negativt om Saab – men ingen vågar ifrågasätta industripolitiken öppet.Foto: Foto: ANDREAS BARDELL
MOTOR

Det har gått två år sedan näringsminister Maud Olofsson sa att ”Volvo och Saab tillverkar fel bilar” och arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin fyllde på med ”man behöver inte vara hjärnkirurg för att förstå att de bygger fel bilar”.

Ett halvår senare, när slutet verkade nära för Saab, föreslog Maud Olofsson att ”Saab-fabriken kan börja bygga vindkraftverk”. Finansminister Anders Borg och statsminister Fredrik Reinfeldt har hållit sig borta från Saab-affären, men den 27 april i år kunde Reinfeldt inte vara tyst längre: ”Det är klart att jag är orolig att Saab inte producerar och säljer bilar med vinst som folk vill köpa”.

Sedan finanskrisen slog till för snart tre år sedan, och bilindustrin började krisa ett halvår senare, har regeringen inte sagt ett enda positivt ord om den svenska bilindustrin.

Skulle Volvo vara ägt av Kina om regeringen signalerat ett bättre industripolitiskt klimat i Sverige? Skulle Saab fortfarande hänga på en skör tråd? Knappast.

Jämför med vilket land som helst i Europa, regeringarna har gått in med kraftfullt stöd till sin bilindustri. Eller USA där Obamaregimen blev storägare

i General Motors för att förhindra en till synes oundviklig konkurs. Republikanerna ville låta GM gå i putten, men det federala krisstödet räddade biltillverkaren (och jobben) och efter dryga året går förra Saab-ägaren GM med rejäl vinst och aktien har lyft kraftigt.

Varför hörs ingen kritik mot regeringen Reinfeldts agerande? Det är lätt att tro att kritiker saknas, att alla tycker som regeringen. Men tystnaden kan förklaras med ett enda ord: rädsla.

Alla är rädda. Saab och Volvo själva, självklart. De har varit besvikna över den borgerliga regeringens ointresse och okunskap om bilindustrin från första början, men av ren självbevarelsedrift alltid hållit tyst.

I dag säger en ledande tjänsteman på Saab: ”Vi kan inget göra. Staten har lånegarantin, ingen här skulle säga ett ord till dig och riskera att bli citerad. Då blir det bara ännu värre”.

Så har det låtit i två år nu. Jag har hört samma sak från Volvos högsta chefer som från Saab.

I dag har vi ringt runt till personer som jag vet är kritiska till regeringens västsvenska industripolitik. Mellan fyra öron instämmer de. Men ingen vågar stå för sina åsikter. De är rädda.

Rädda för sin egen del och rädda att skada Saab.

Saab-chefen Victor Muller är en udda fågel i det svenska näringslivet och kämpar likt en Don Quijote mot väderkvarnarna Reinfeldt, Borg och Olofsson.

I går lyckades han än en gång med det omöjliga, att sy ihop en Kina-affär. Den här gången med importören Pang Da som lovade förskottsbetalning på 30 miljoner euro, 270 miljoner kronor för 1 300 Saab-bilar.

Lika mycket som EIB (Europeiska Investeringsbanken) enligt avtal skulle ha skickat över till Saab för snart en månad sedan. Pengar som behövs för att betala underleverantörerna och få i gång produktionen. Trots alla kriser och allt negativt som skrivs har Saab i dag order på 5 000 bilar, plus de 1 300 bilarna till Kina. Men inte pengar för att få igång produktionen. Ett moment 22 som förlamar Trollhättan.

Vad händer nu? Antingen lyckas regeringen på något märkligt sätt stoppa även Pang Das pengar och Saabs konkurs närmar sig allt mer.

Eller så är Pang Da-affären av den karaktären att den trots allt går igenom. Då tänker kineserna köpa fler bilar. Både splitternya 9-5 och ännu nyare stadsjeepen 9-4X är perfekta för den kinesiska marknaden. Och den akuta krisen för Trollhättan är undanröjd.

Då blir det svårt för EIB att hålla inne med de utlovade aprilpengarna och lika svårt att fortsätta trilskas med Vladimir Antonov. Då kan Saab äntligen ta sig ur den onda cirkeln. Och då kan det gå som för General Motors, från en till synes oundviklig konkurs till rejäl lönsamhet på mindre än

ett år.