Bakom rutan kan vi skrika – och svära

MOTOR

Förra veckan blev jag vittne till ­eländet igen. Två medel­ålders män, den ene knappt 50, den andre kanske 40. Prydliga. Den yngre av de två har mobilen i örat när han plötsligt stöter till den andre. Inget allvarligt, det skramlar till lite bara.

Men han som står och väljer bland tomaterna i Konsumhallen och just fått sin kundvagn påkörd, blir som tokig. Utan ett ord plockar han upp en djupfryst fläskfilé och drämmer till den andre i bakhuvudet. Först far telefonen, sen 40-åringen själv. Men den djupfrysta fläskfilén fortsätter att slå mot den ­liggande kroppen.

Nej, det är förstås inte sant. Kundvagnsilska förekommer vad jag vet inte alls, möjligen renderar en påkörning vid grönsaks­avdelningen en kommentar, men mer blir det inte.

Så man undrar – vad är det som sker med oss bilister? Varför blir människor så mycket argare i trafiken än på Konsum?

Jag tror att det är fönsterrutorna. Vindrutan, sido­rutorna och bakrutan. Bakom dem kan vi skrika och svära åt medtrafikanterna. Vår bil är vår borg. Där gör vi som vi vill. Där får vi utlopp för våra aggressioner.

Vår bil är också vår främsta frihetssymbol. Med den tar vi oss vart vi vill, när vi vill. Och nästan hur vi vill. I varje fall ska ingen annan Svenne komma och störa oss under färden.

Och det är här det spricker. Någon tränger sig. Gör en snäv omkörning. Kör för ­sakta, så ljuset ­hinner slå om till rött. Eller tar p-platsen på Ikea som jag just spanat in.

Jag är redan irriterad på den där idioten som stötte till min kundvagn på Konsum, men där bet jag ihop. Trots att han var jävligt oförskämd som inte såg sig för. Och sen trasslade Visa-kortet i kassan, och när jag skulle in i bilen hade en gammal amerikansk van parkerat så nära att jag knappt kom in genom ­förardörren.

Så smockan hänger i luften när en gubbjävel i en Volvo 740 byter fil utan att blinka, så att jag måste ställa mig på bromsen, så att Konsumkassen i baksätet välter ner på golvet. GUBBJÄVEL! Nu ska du få känna på hur det känns att tvärnita.

Jag drar om, tränger mig in framför Volvon och ­ställer mig på bromsen.

Jag ser i backspegeln att gubben först inte fattar ­någonting. Jag tror att jag ska få in honom i bak­luckan. Men då åker han ­tamejfan på stryk.

I sista sekund bromsar han. Och jag som byggt upp en massa adrenalin under en timmes tid har äntligen fått ro.