Volvo är det mest svenska av alla svenska varumärken. Trots att personvagnarna ägs av amerikanska Ford.

Och nu är personbilarna i kris. Försäljningen rasar, förlusterna i år kan hamna runt fyra miljarder kronor.

VD:n Fredrik Arp lämnar företaget

i dag, den sista september, och kritikerna, framför-allt bil- och ekonomijournalister i svenska medier, analyserar varför det gick fel.

”Det är Fords fel. Det är Arps fel. Men framförallt är det fel på modellerna. Bilarna är för stora och motorerna för törstiga. Det saknas miljöalternativ.”

Det stämmer att Ford inte varit en god ägare. Leif Johanssons viktigaste argument när han sålde personvagnarna och halva varumärket till Ford för snart tio år sedan lät så här: ”Volvo är en liten tillverkare och kan inte utveckla framtidens bränslesnåla och miljövänliga motorer. Volvo behöver en stark ägare med resurser att ta fram nya motorer.”

Och försäljningen var helt enligt tidsandan – 1990-talet var de stora företagsfusionernas tid. Små fristående företag ansågs inte ha en chans i framtiden.

I dag har vi facit. Ford blev en tung överrock och Detroit har ett närmast maniskt kontrollbehov. Allt som görs i Göteborg ska godkännas på andra sidan Atlanten i Detroitförorten Dearborn.

Den platta organisationen utan störande hierarkier i Göteborg kunde inte hävda sig gentemot den tusenhövdade kadern av mellanchefer på olika nivåer i Dearborn, som alla vill göra skäl för lönen.

Samtidigt visade det sig att Ford inte hade någon framförhållning alls när det gällde ”framtidens snåla motorer”.

Det blev tungrott och trist stämning på Hisingen samtidigt som de nya motorerna uteblev.

Tyska BMW kan symbolisera motsatsen. Den lilla, men stolta bayerska bilbyggaren har aldrig varit seriöst till salu. Och sedan Volvo såldes till Ford har BMW haft en

sensationell utveckling med kraftigt ökad försäljning OCH förmågan att förutspå framtiden så att nya bränslesnåla motorer, ja hela drivsystem, kom fram i exakt rätt tid.

I dag ligger BMW kanske fem år före Volvo när det gäller låg förbrukning.

MEN – BMW ligger efter Volvo när det gäller krocksäkerhet.

Tidsandan klarar bara av ett ämne i sänder. Drevet drar åt ett enda håll.

I dag handlar det om miljö. Den bil som drar en halv deciliter mer är en mijöbelastning och den som köper bilen en miljöbuse.

Jag själv har aldrig diskat i rinnande vatten, aldrig duschat en halvtimme, aldrig slängt matrester eller stält värmen på mer än 20 grader inne.

Men alltid haft säkerhetsbälte. Och på den tiden våra bilar inte hade bälte bak hade ungarna hjälm!

Alltid dubbdäck. Aldrig utnyttjat möjlig-heten att köra däcken till sista tiondelen av en millimeter. Och det oavsett tidsandan.

På 1990-talet när många svenska bitidningar (inte minst Teknikens Värld där jag arbetade då) ”krävde” sexcylindriga motorer i Volvo och Saab höll jag en låg profil och förespråkade snåla fyror med eller utan turbo.

Det är bara tio år sedan tidsandan ville ha större bilar, större motorer och bränsleförbrukningen inte spelade någon roll.

Då skaffade Volvo sin första (och sista?) V8. Då bestämde Saab att nästa 9-5 ska växa i storlek.

Då sa vi bil- och ekonomijournalister ”äntligen!”. Sån var tidsandan.

När jag började fundera på den här krönikan rasade världens börser. Ekonomin började likna 1930-talets depression. Dagen efter rusade börserna, i Stockholm slog den alla tiders rekord med plus 8 procent, efter ett uttalande från Amerikas riksbank.

Den låga dollarkursen som varit Volvos riktigt svåra problem senaste året har gått upp tio procent på ett par veckor. Kanske kan Volvo börja tjäna pengar i USA igen.

När dollarkursen rasar får Volvo och Saab större problem än alla andra biltillverkare, för att hemmamarknaden är så liten.

När BMW, Mercedes och Audi får samma problem med dollarn ställer tyskarna upp som en man och handar inhemskt. Och de är många. De köper tre miljoner bilar varje år.

När Volvo och Saab får problem reagerar vi svenskar med förlängda märgen och kritiserar våra egna märken för allt mellan himmel och jord och – handlar utländskt!

Men även om vi ställde upp som tyskarna, fransmännen och italienarna så är vi alldeles för få. Vår hemmamarknad är för liten. Den räcker inte för att rädda produktionen. Ens om vi ville.

Men visst spelar det roll vilket val vi gör: Köpa svenskt eller köpa import.

Räkna med att 2009 blir ytterligare ett tungt år för Volvo. Men att det faktiskt kan vända efter sommaren.

•XC60 blir en succé, helt säkert. Jag tror att XC60 är Volvos bästsäljare om ett år och ytterligare ett par år framåt.

•De nya snåla dieslarna V50, S40 och C30 Driv-e som presenteras i Paris i dag blir också en framgång.

•Volvos tuffa bantningsprogram med 2 000 uppsägningar under hösten är nödvändig för att komma ur krisen. Det går inte att tillverka mer än man kan sälja.

•Engelsmannen Stephen Odell är visserligen inte svensk, men bilman! Och det är det viktigaste just nu. Fredrik Arp hade inte rätt känsla för bilarna. Och då kan det aldrig bli rätt.

Volvo – och Saab – har alla chanser att överleva. Men vi svenskar kanske skulle fundera på att göra upp med jante, bli lite mer ödmjuka och framförallt försöka se mer än ett problem samtidigt. Klimatfrågan kan inte överskugga vår egen säkerhet, eller ens hur barnen har det i baksätet. Nej, inte ens om vi ska ha jobben kvar i Sverige om fem år.