Myter uppstår för att några har en dold agenda och sprids för att andra vill tro på dem. För tusen år sedan trodde folk här i Norden att det var guden Tor som slog med sin hammare när åskan gick, och det finns fortfarande folk som tror att Jesus kunde gå på vatten.

För bara två, tre år sedan trodde en majoritet av svenskarna att etanol skulle bli framtidens bilbränsle. I dag tankar ingen E85 av fri vilja. Taxi Stockholm gör det, av religiösa skäl, även om förarna är motvilliga. Polisen gör det också, mot sin vilja, även om det ringa energiinnehållet i soppan tömmer tanken så fort att bovarna kommer undan.

Att fossila bränslen är orsaken till växthuseffekten tror fortfarande många. Trots att bevisen saknas. Det är så med myter. De behöver inte bevisas.

De flesta myter är dagsländor. De kommer, binder en trogen skara, men sen avslöjas charlatanerna, och allt återgår till det vanliga. Anhängarna glömmer snabbt, förnekar och hittar en ny myt som en tid gör livet lite tryggare.

Problemet är allt elände de troende ställer till under sin tid som sektmedlemmar. Vetenskaps­mannen Urban Hjärne var en av de värsta häxjägarna på 1600-talet men kom till sans och försökte senare få stopp på häxbränningarna. Andra jagade vidare, eller förnekade all inblandning.

Samma sak med Nazi-tidens tyskar. Efteråt var det få som erkände att de deltagit i jakten på judarna. Eller här hemma, hur många läkare pratade efteråt om att de tagit initiativ till steriliseringar i rasrenhetens tjänst?

En av dagens farligaste myter handlar om dubbdäck. Enligt den till synes samstämmiga kören forskare är dubbar farliga för hälsan. Om man inte dör, vilket enligt ­debatten är det mest sannolika, får man andningsproblem allergier, astma och cancer.

De som skapar en myt har alltid en dold agenda, de är sällan själva troende. Ofta är drivkraften makt, andra gånger pengar. När det gäller dubbdäcken handlar det enbart om ekonomi, om man får bort dubbarna minskar asfaltslitaget och kostnaderna för nyasfaltering.

Al Shabab och Al Qaida hittar självmordsbombare bland fattiga ungdomar utan utbildning och lovar dem en fribiljett till paradiset. Claes Tingvall och Ulla Hamilton värvar välutbildade journalister för att sprida sitt budskap.

Alla har läst artiklarna om att vinter­däck utan dubb är lika bra somdubbdäck. Och att dubbar dödar.

Journalisterna är så uppfyllda av sin uppgift att de inte lyssnar på de andra röster som trots allt finns i debatten.

SVT citerade för ett par veckor sedan en forskare i Luleå som testat däck och kommit fram till att däck utan dubb till och med är bättre än dubbdäck, även på is. Men riktigt så enkelt var det inte. Forskaren säger till Aftonbladet att han försökt få en rättelse, men nej tack från SVT.

Samma dag som SVT sände ­reportaget om Lule-forskaren, den 20 oktober, avskaffades dubb­restriktionerna i Trondheim.

Har vi läst om det? Nej. Har norrmännen läst om det? Ja, det har skrivits några rader i Trondheim, naturligtvis, men i Oslo och Bergen som har kvar sina straffavgifter på dubbdäck har tidningarna inte ­skrivit ett ord.

Varför avskaffades dubb-avgiften på 1 200 norska kronor per år? Ingen enda norsk journalist tycks vara intresserad.

Kan det bero på att vintrarna i Trondheim (som ligger på samma breddgrad som Östersund och Åre) inte lämpade sig för en bilpark helt utan dubbdäck?

Försäkringsbolaget If har undersökt dubbanvändning i olika delar av Sverige och kommit fram till att norrlänningar kör dubbat. Tingvall och Ulla Hamiltons analys är sannolikt att norrlänningar är dumma, men If, som ju måste betala för alla buckliga bilar och skadade människor drar slutsatsen att norrlänningar helt enkelt är bättre bilförare och förstår att dubbat är det enda som fungerar.

Vi andra skulle kanske dra lärdom av norrlänningarna. Annars väntar om inte annat höjda försäkringspremier.