Upp till camping

Snillrika husbilar från 1960 talet på turné genom sommar-Sverige

1 av 3
 
MOTOR

På 1960-talet byggdes två snillrika husbilar på en liten verkstad i Ramsele. Under skalet av trä och plåt fanns mekaniken från Saab.

Det som kunde ha blivit en ny svensk industri slutade med att de båda prototyperna försvann åt varsitt håll. Den ena fullständigt spårlöst.

Nu är de mirakulöst återförenade och i sommar blir det Sverigeturné!

Verkstadsinnehavare Torsten Johannesson i Ramsele lagade bilar och maskiner. Han uppfann sådant som ingen annan uppfann. Verksamheten startade på 1940-talet med utskrynkling av förkrigskärror under bar himmel.

Tak över firman löstes med ett förmånligt lån av en godhjärtat granne och med älvarnas storskaliga utbyggnad på 1950-talet hade en skicklig reparatör alltid fullt i dörrhålet.

Biltjänst AB blomstrade och idéer var aldrig en bristvara. Därtill var Torsten Johannesson omvittnat envis till sin läggning, något som sönerna Anders och Lennart Johannesson är snabba att intyga.

Ilskan blev en galen idé

Så såg jordmånen ut. Nu behövdes bara ett frö och det såddes helt oväntat under en husvagnssemester i Norge 1963. När familjens nattläger vid älvstranden skulle brytas satt ekipaget obönhörligen fast i lösjorden. Ilskan omvandlades till en galen idé, som tog fysisk form redan samma höst. Varför inte bygga en helt självdragande husvagn?

En Saab 92B 1956 fick agera grundämne. En krockad. Modellen har en tvåcylindrig tvåtaktsmotor på 28 hästkrafter. Torsten gav en hundring och trimmade maskinen till 30 hästar jämnt. Innerskärmar, torpedvägg och motorrumsgolv fick vara kvar, liksom torsionsfjädringen. Till detta paket fogades kraftiga längsgående rambalkar och där bak återanvändes Saabens fjädring och hjulupphängning.

För säkerhets skull kompletterade Torsten bakvagnen med fyra skruvfjädrar för viktens skull. Rattstången var lodrätt och gick att vika undan helt och hållet, kanhända för en extra sovplats? Förarstolen var lika hårt vinklad och erbjöd multifunktion som hallmöbel. Det var bara att lossa och flytta.

Lätt och stark kaross

I snickeriet tillverkades nu en funktionell jättelåda med krökta hörn fram och bak. Aluminumplåten limmades dikt an vilket gjorde karossen på kompositvis lätt och stark. Inredningen hölls enkel men inte utan finesser. Gasolspis och skafferi fanns inom armlängds avstånd och bordet var hydrauliskt höj- och sänkbart och bildade i nedfällt läge tillsammans med soffgruppen en generös dubbelsäng. 1700 timmar tog projektet.

Nyfikenheten från tidningarna var stor då den trefärgade sensationen smattrade ut i landskapet. Rullande sportstuga, husvagnsbuss – hur skulle den tituleras? Skapelsen var ändamålsenlig, om än lite långsam. Marschfart: 55-60 km/tim.

Vid det här laget hade Lennart flyttat hemifrån. Anders däremot fick på nära håll ta del av fortsättningen, som hantlangare till sin far, inte sällan till långt in på småtimmarna. För Torsten var långt ifrån nöjd med förstlingsverket och när myndigheterna vägrade att godkänna bilen (på grund av för högt framaxeltryck) satte han beslutsamt igång med husbil nummer två.

Farsan kunde gå ut mitt i natten och genomföra någon lösning som han tänkt ut i sömnen. Byggandet tog 123 dagar.

Modernare Saab-delar

Den nya husbilen var likvärdig i storlek, 4,75 meter lång och två meter bred, men nu byggdes den på modernare Saab 95, med idel fabriksnya komponenter. Motorn var en trecylindrig tvåtaktare och den här gången användes ingen plåt från någon donatorbil. Rattväxeln byggdes som förra gången om till golvspak, men ettans introverta växellägen gjordes något mer begripliga, som en vanlig bil, bara spegelvända. Den nya karossen andades ett sakligare 1960-tal bortom föregångarens lite truliga stil med förortskök och 50-talsmönstrad linoleummatta. Nu blev det snickerier i teakfanér och kromlister på karossen. För att inte tala om spegelvända grillgaller från Amazon, flott och uppseendeväckande. Karossen lackades mörkrött och varmgrått, finishen var utsökt.

Det anlände paket och lådor hela tiden. Delarna kom direkt från Saab ANA i Nyköping, minns Anders Johannesson, som så småningom slog in på samma bana som sin far med bil- och maskinverkstad i Borlänge. Storebror Lennart gick samma väg, i Torstens verkstad i Ramsele, med samma företagsnamn telefonnummer och alla verktyg på invanda platser.

Surret om serietillverkning tilltog, inte minst efter en visning på Tekniska Mässan i Stockholm. Hugskottet fick inslag av allvar. Nyligen funnen korrespondens visar att Torsten Johannesson brevväxlade med Saab i Trollhättan om att få köpa förmonterade drivpaket och när tidningarna 1965 kastade sig över Johannessons sensationella vagn strömmade frågor och propåer in. Johannesson annonserade också efter samarbetspartners vilket lockade fram intressenter både i Sverige och Finland.

Enkelt reklamblad

I det enkla reklambladet framhölls nyttoaspekterna med detta nya fordon.

”… resandebil, bostads- och servicevagn för resemontörer, uppackningsvagn för modehus m.m m.m.” Priset i serietillverkning förutsades hamna runt 20 000 kronor.

Ettan och tvåan sågs ihop under en kort tid. En enda svartvit bild togs, mer av misstag. Sedan for den klenare av de båda bröderna iväg söderut, mot Dalarna för ytterligare ett fruktlöst försök på Svensk bilprovning. Tvåan såldes 1968 till skogsmästare Nils Bäckström i Täby som omedelbart satte igång med att korsa landet på längden och tvären. Så småningom flyttade han hem till Jokkmokk och tog den märkliga husbilen med sig.

Husbilarna modifierades

Torsten Johannesson var nog mer en uppfinningarnas man än storföretagaren. Sanningen är också att han var för tidigt ute. Svensken hade nätt och jämnt vant sig vid husvagn. Biltjänst återgick till att vara Ramseles klurighetscentrum och minnet av de båda rullande lådorna bleknade snabbt i byn.

Husbil nummer två modifierades så småningom med radiomottagare, vattenreservoar, backlampa och den 18 juni 1976 med en helt ny Saab V4-motor, en operation genomförd på Bil & Motor i Bredbyn till en kostnad av 5 253 kronor. Nu hade den hela 65 hästar! Marschfarten ökade drastiskt. Nils Bäckström nötte på och när det en dag blev tio minuter över målades hela karossen om i buteljgrönt (förutom dörren!) med grov pensel.

Nils Bäckström insjuknade och sonen Björn Lindell fick lov att hämta hem bilen från den avbrutna turen i Västergötland. Det tog inte lång tid förrän Nils dog och bilen gick därmed i arv, med nya resor, företrädelsevis mellan Nordkalottens bästa fiskevatten. Under en hel vinter fungerade husbilen som tonårsretreat hemma på tomten i Jokkmokk.

När mätaren stod på 7 650 mil var det dags att sälja.

En rullande redaktion

Startsträckan för tidningen Klassikers redaktion var overkligt kort då annonsen trillade ut på nätet hösten 2006. Vi hade hört lösa rykten om dess existens flera år tidigare och vi köpte oss inte bara en riktig kelgris, utan en högst kapabel rullande redaktion med en OBS-faktor inte ens möjlig att mäta.

Stommen visade sig vara hårt angripen av röta, men tack vare Anders Johannessons envishet och skicklighet är den nu återställd till originalskick, inklusive ny lack. Tapet- och gardinfrågor återstår ännu att lösa. Den senaste operationen omfattade nytt elsystem och förbättrad kylning.

Att ha Anders som ansvarig för drift och löpande renovering är det närmaste man kan komma en 100-procentig fabriksgaranti.

Klassikers husbil rullar fint i landsvägsfart, lite kinkig vid sidvind, men tryggt och stilfullt med ett avgasljud som mest påminner om en rally-Saab. Och man sover bekvämt i aktern.

Ettan hittades i skogen

Men var hade ettan Storebror tagit vägen?

Den mildgula, blå och röda husbilen omgärdades av rykten varav torgvagn var det mest fasansfulla. Sportstuga med sjöutsikt låg närmast sanningen och någonstans i dess dunkla förflutna viskades det om någon sol- och vårande person som haft lådan i skogen som huvudnäste.

För det var i skogen den hittades.

Ett tips hamnade oväntat i knät på Anders Johannesson som störtade ut bland tallarna söder om Borlänge, bara några mil hemifrån.

Där låg den. Den hade använts som sommarstuga sedan 1970-talet. En skogsmaskin hade precis massakrerat bakdelen, resten av karossen svajade vid beröring. Inredningen var mest att likna vid grävlingsgryt  och markägaren stod just i begrepp att avrunda det hela med en dunk bensin och en tändsticka. En räddningsaktion var av nöden tvungen. Men bara att ta den till farbar väg var ett stort projekt  och sedan?

Tack vare ett upprop på Svenska Saabklubbens internetforum for till slut en till tänderna rustad styrka ned från (företrädelsevis) Östersund, ett gäng som sedan formerade sig till Föreningen Saab 92h. H som i Husbil, med ett första vällovligt syfte: RÄDDA!

Mödosam renovering

Lådan lyftes varsamt ur skogen i armarna på en manlig skogsmaskin. En tid senare provade föreningens drivande kraft, Lars Julle Olofsson, mest på skoj, att dra igång motorn. Den fungerade perfekt efter mer än 40 år utomhus! Även ramen hade klarat tiden förvånansvärt bra, liksom hjulupphängningar och vissa delar av kaross och inredning.

Föreningens arbetsinsats blev monumental och när man väl samlat in medel och fått ihop en arbetsvillig kärntrupp (med bland Anders Johannesson) avverkades problemen ett efter ett i ett furiöst tempo. På mindre än två år stod husbilen helt färdig och nybesiktigad. Det krävdes en rekonstruktion av karossen där mängden kontaktlim kunde mätas i dunkar. Textilier, kulörer, linoleumgolv, lukt och ljud har återställts med antikvarisk noggrannhet, en process som finns livfullt beskriven på föreningens hemsida (saab92h.se).

Storebror är den råare typen. Inte precis något fartåk. Den lätt framåtlutande körställningen känns bäst igen från den fysiologiskt mest lämpade positionen vid… ja, det är i alla fall inget man förknippar med bilkörning.

Bjud oss på frukost

I sommar kan man se de båda unika husbilarna på rull, i en kompakt, målmedveten karavan som klippt ur En ding ding värld, strävande norrut. Start Ystad 10 juli. Mål i Ångermanland och Ramsele en vecka senare.

Inga vägar är spikade och expeditionens exakta position kommer att uppdateras på . Bjud oss på frukost! Tipsa om de bästa vägvalen. Eller haka på några mil i vår hyllning till Torsten Johannesson, den egensinniga pionjären från Ramsele.

Text & foto:

Claes Johansson/Klassiker

FAKTA

Hallå där...

…Claes Johansson, redaktionssekreterare på tidningen Klassiker, som gör husbilsresan genom Sverige.

– Ja, vi börjar resan lördagen den 10 juli klockan 12.00 från torget i Ystad, sedan har vi en vecka att ta oss till husbilarnas födelseort Ramsele. Det är en årlig motorträff där uppe som vi ska bevista. Husbilsföreningen har sitt årsmöte så det blir som en träff för de som stöttat projektet. Firman och byggnaderna finns kvar precis som det gjorde på 60-talet.

Hur kom ni på den här idén? Det är ju inte varje dag man åker genom landet med klassiska husbilar.

– Det började egentligen redan i höstas då vi skrev om den ena bilen, sedan började folk ringa och villa att vi skulle komma till olika mässor och träffar. Nu gör vi det hela mer koncentrerat och folk får komma till husbilarna i stället för tvärt om.

Förutom startplats och slutmål har ni ingen detaljerad resväg, utan ska låta läsarna leda er genom Sverige.

– Vi har en grundidé till resväg, men vi kommer att blogga hela vägen på klassiker.nu och hoppas att folk vill tipsa oss om vägar och var vi ska stanna. Förhoppningsvis blir vi bjudna på fika också, skrattar Clas Johansson.

Här intill kan vi läsa ditt reportage om husbilarna och deras historia. Men att åka med sådana här rariteter är väl också att riskera att bli stående någonstans med motorhaveri?

– Får vi ett motorhaveri så blir det intressant. Men vi tar med en extra motor i bagaget, den är ju inte större än att man i princip kan ta den under armen. Men vi hoppas att det går bra, vi ska ju vara i Ramsele den 17:e och resan kommer ju ta en stund, om man säger så.

– Och trots att bilarna är gamla så är de extremt välbyggda. Han var ju ett snille, Torsten Johannesson som byggde husbilarna.

Vilka är ni som åker?

– Vi blir fyra stycken. Anders Johannesson, Torstens son och tekniskt snille, Saab-galningen Niclas Söderberg, min dotter Frida och jag själv.

Då är det väl bara att önska lycka till.

– Jag hoppas att många kommer med förslag på färdväg i vår blogg, och att de hänger med en bit på resan i sina egna klassiska bilar.

Jonas Bladh