På tur med ett riktigt rostigt original

Folkabubblan från 1949 stod 30 år i en lada

1/9
MOTOR

Vill du hänga med på Sverigeresa till Hälsingland i en av landets äldsta Volkswagen, frågade redaktionssekreterare Claes Johansson. Den är helt genuin, försäkrade han, och mekaniskt perfekt.

Så kom det sig att vi en kväll i oktober står på Gunnar Olssons gård utanför Uppsala för att hämta den bil som ska ta oss ut längs Tidernas Väg upp mot Ånge. På gårdsplanen står flera tidiga folkabubblor i mer eller mindre komplett skick. Gunnar pekar på en av den.

– Den är det, säger han.

Jag skrattar till i tron att han skämtar men Claes reagerar inte och bilen har faktiskt en ny nummerskylt. Klyschan ”orört originalskick med patina” får här och nu en djupare innebörd.

Så kan bara en bil se ut som legat ute i skogen i decennier. Lava och mossa har fått fäste på det som är kvar av den krackelerade lackeringen, resten är ytrost. En egendomlig kontrast utgör strålkastarna och navkapslarna som blänker som nya.

– Mekaniskt är den helt ok, försäkrar Gunnar och ger oss en snabblektion i hur -49:an ska köras. Inga konstigheter utom helt osynkroniserad växellåda.

– Får ni inte i en lägre växel är det bara att stanna, säger Gunnar. Det luktar utmaning och efter att dyrt och heligt lovat Gunnar att absolut inte tvätta bilen, drar vi ut i natten med Claes vid ratten.

Jag som vet att Claes inte till fullo behärskar dubbeltrampandets ädla konst väntar mig fruktansvärda skrapanden från växellådan, men det blir bara några svaga knäppningar när han växlar upp.

– Det går ju bra det här, säger jag uppmuntrande och väntar spänt på den första nedväxlingen. Mycket riktigt, skrap, skrap, han får inte i växeln. Men han fuskar genom att koppla ur och rulla in på bensinmacken där vi ska tanka.

Förvånade blickar möter oss vid pumparna, och trevande frågor. Och det får vi vänja oss vid. Vi är ju rätt vana vid att färdas i uppseendeväckande fordon, men sällan något som uppmärksammats så mycket som denna VW.

En helrenoverad Folka kan passera obemärkt men denna av tidens tand starkt anfrätta bil berör. Många har svårt att veta hur de ska förhålla sig till den. Efter den vanliga inledande frågan om årsmodell blir det ofta tyst. Följdfrågan om man gjort i ordning den själv platsar inte riktigt.

Men bilen accepteras av de flesta, knappt någon tycker att den borde renoveras. Det tycker inte jag heller, ett skick som detta går ju inte att skapa på konstlad väg. För 25 år sedan hade istället renläriga anklagat oss för att med en sådan här bil skada ”hobbyn”.

Med full tank styr vi ut ur Uppsala och sätter kurs mot Gysinge, vår första anhalt. Bilen rullar på fint och det börjar nästan kännas normalt att färdas i denna primitiva urfolka. Industrimotorn brummar förnöjsamt bakom oss och vindbruset är inte så högt. Efter några mil slappnar jag av i passagerarstolen och jag slutar nästan tvivla på att bilen ska hålla resan ut. Då slocknar plötsligt ljuset när Claes ska återgå till helljus. Kolsvart!

Skräcken hugger tag i mig men Claes behåller fattningen, håller rak kurs (fast vi troligen befinner oss i en kurva) och trampar en gång till på avbländningsknappen. Då kommer ljuset tillbaka!

– Glappkontakt, lyder diagnosen. Nu rör vi inte avbländningsknappen mer!

Utan nya incidenter anländer vi till slut till den gamla bruksorten Gysinge där vi ska övernatta. Vallonsmedjorna är sedan länge nedlagda men bruksmiljön från 1700- och 1800-talen är intakt.

I Röda Bruket, ett bostadsområde från tidigt 1800-tal, finns Gysinge Centrum för Byggnadsvård. De säljer reservdelar till gamla hus samt färg och material som kulturhusrenoverare behöver. På vinterhalvåret har de begränsade öppettider så något besök kan det inte bli denna gång.

Nästa morgon startar VW:n snällt i det fuktiga oktobervädret och jag sätter mig vid ratten för första gången. Tidiga folkor skiljer sig en hel del från de senare, interiören bjuder på mycket mer 1930-talskänsla. Av VW Typ 1 har jag annars mycket liten erfarenhet. Jag har bara kört korta sträckor med ett par stycken och det var länge sedan. Min första bil var en Morris Minor och det innebar på sitt sätt ett avståndstagande till den tyska Folkvagnen.

Fylld av fördomar och med känslan av att sitta oskyddat långt fram med bilens vikt som en svingande slägga bakom mig avverkas de första milen under spänd tystnad. Trots torr vägbana kör jag som om det vore ishalka, jag har ju hört historierna om vad pendelaxlarna bak kan ställa till med och befarar bakhjulssladd utan minsta förvarning.

Men inget händer och mitt förtroende för bilen ökar längs väg 272:s kurviga sträckning från Gysinge över Österfärnebo och vidare förbi platser som Bastfallet, Långängarna och Årsunda till dagens första stopp i Sandviken. Den är ju riktigt rolig att köra! I rimliga farter är den lätta överstyrningen positiv för kurvtagningen. Styrningen är precis och gången förvånansvärt stadig på dålig väg. De mekaniska bromsarna räcker bra till.

Vi marschar runt 80 på mätaren men av övrig trafik att döma är verklig fart troligen något högre. Ägaren Gunnar hade rätt. Mekaniskt är bilen helt i ordning även om den ser ut som en fornlämning.

Ett särskilt kapitel är förstås den osynkroniserade växellådan. När VW äntligen fick synkronisering skrev biltestpionjären civilingenjör Bertil Björkman om VW-ägarna ”att förut körde de VW trots växellådan (som protesterade men i regel höll), nu kan de rentav köra för växellådans skull!”

Uppväxlingar i lugn takt med paus i neutralläge går ganska bra och ännu bättre vid dubbeltramp, det vill säga att kopplingspedalen släpps upp när spaken är i neutralläge och sedan trycks ned igen. Tysta nedväxlingar går oftast – men inte alltid – med dubbeltramp och mellangas. Det gäller att hitta rätt takt. Ett-två, ett-två!

Snart korsar vi landskapsgränsen mellan Gästrikland och Hälsingland och stannar vid Lingbo träkyrka som ligger högt uppe på en ås.

Nästa anhalt är Kilafors Herrgård. Där är vi väntade och får en visning av herrgården som inte är så gammal som man skulle kunna tro. Den uppfördes 1938 på grunden till den gamla herrgården från 1700-talet som därför rivits men vars flyglar står kvar. Ordet jetset fanns inte på 1930-talet men skulle ha passat in på ägarna till Kilafors Bruk och därmed till herrgården. De var bröderna Axel och Arne Johnson, kända för sin gästfrihet och sina överdådiga fester för skådespelare och annat känt folk ur tidens Stockholmsocietet.

För dessa fester planerades den nya herrgården med många inbyggda partytrick. Lönndörrar leder från stora salen och från biblioteket in i en bar i glas och krom som är som hämtad från ett art deco penthouse i New York. I källaren med biljardrum och riddarsal fanns också en gång en skjutbana som någon senare ägare gjort om till en mycket lång bar, säkert världens längsta. Mycket känd är den av Isaac Grünewald ritade trappan som använts i otaliga svenska filmer för hjältinnans entréer. Den fanns också i studiokopia i Stockholm.

Herrgården var också barndomshem för den kände tävlingsföraren Uffe Norinder, son till Arne Johnson. Denne störtade med dödlig utgång när han 1940 gjorde en uppvisningsflygning inför församlade gäster vid herrgården. Uffes mor gifte om sig Norinder och familjen satt kvar på herrgården in på 1970-talet då den såldes. Den drevs som hälsohem några år men är sedan 1981 restaurang och hotell. Vi äter av restaurangens thaibuffé, utmärkt i och för sig men knappast i bröderna Johnsons anda. Det lilla museet som tidigare berättade om herrgårdens unika historia är numera utställningslokal för att marknadsföra thailändska semestervillor.

Vi hastar vidare så som det nu kan göras i en VW från 1949.

Till slut hittar vi i byn Långhed en gammal mackbyggnad av typen sittande hund och med den får Claes nöja sig. Enligt text på byggnaden har man där inte bara haft däckverkstad utan också sysslat med något som heter moiija.

Nästa nedslag blir i Edsbyn, känt för möbler och skidor. Där har man inget Folkets Hus utan ett Folkets Hem. Den ideologiska bakgrunden till detta är höljd i dunkel. Intressant är också Centrumhuset, en numera nästan utrymd affärsfastighet från omkring 1950 som en gång måste ha varit Edsbyns stolthet, med breda panoramafönster och långsträckta balkonger. I det gamla konditoriet med samma namn har Erikshjälpen nu dragit in med en rikhaltig och ordningsamt sorterad loppmarknad. Även där gör mina medresenärer märkliga fynd och sedan begrundar vi över en kopp kaffe i caféet tidens flykt och denna byggnads framtid. K-märkning är önskvärd men inte trolig.

VW:n får sedan sträcka ut på landsvägarna genom skogar och böljande öppna landskap. De rika Hälsingegårdarna med sina vackra och framför allt stora byggnader ligger tätt. Vi stannar vid en gård i Ovanåkers socken som heter Tutabo, ett bra namn och en bra bakgrund att ställa VW:n framför. Huvudbyggnaden har ungefär samma patina som bilen och det beror på att gården genom arv tillfallit en familj som redan på samma sätt fått två lika stora gårdar till. De kan ju bara bo på en av dem.

Innan vi anträder hemresan kommer vi ihåg att vi ganska länge kört med bensinkranen i läge reserv. Vi frågar var bensinmacken i Trönö ligger.

– Det har inte funnits någon här på länge, blir svaret. Om det går att låna bensin? Näe, här kör vi bara på diesel från farmartank, det är ingen som har bensin.

Lösningen blir till slut dyr alkylatbensin i handelsboden, det är så det blivit i mackdödens Sverige. Vi hade föredragit gammaldags bränsle men Folkan som inte missat ett hjärtslag på hela resan går rent och fint även på den här soppan.

Resan med VW:n besannade de gamla reklambudskapen ”Ännu vet ingen hur gammal en VW kan bli” och ”Den bara går och går”.

Vid hemresan tog vi utan att tveka omvägen om Söderhamn för att kunna besöka det genuina Rådhuskonditoriet med dess orörda inredning från 1940-talet. Sedan gick resten av vägen som en dans och vi återställde inte utan saknad vår färdkamrat till dess ägare.

Det kändes sedan väldigt anonymt och tråkigt att åka hem från Uppsala i en modern – och blank – bil.

Text: Bo Legelius
Foto: Claes Johansson, Bo Legelius