”Jag känner mig som en cowboy”

MOTOR

Harley-Davidsons modellutbudet för 2010 är spikad.

Serien innehåller både standardmodeller, customhojar och dessutom fyra helt nya modeller.

Fat Boy Special
Foto: HD
Fat Boy Special

Ute i the Badlands väster om Sturgis i South Dakota provkör jag Harley-Davidsons alla modeller, men mest de nya modellerna inför 2010.

Den nya mattsvarta looken gör att jag inte alltid kan spegla mig i en kromad framlykta, men för varje tur ser jag ändå i mitt inre en allt hårdare bild av mig själv. Jag känner mig allt mer som en äkta cowboy som rider sin springare rakt in i solnedgången utan att flacka med blicken.

Redan efter en halv dag på HD:n känner jag hur min personlighet börjar förändras. Solglasögonen åker på. När jag stannar för att tanka känner jag att min gång börjar likna den vaggande gången hos Zeb Macahan.

Vid omkörningar växlar jag gärna ner mitt för fönstret på bilen jag kör om. Vid nästa tankning väser jag ur mungipan ”fill her up, son”. Clint Eastwood släng dig i väggen.

Det enda jag saknar nu är ett gevärshölster på vänstra gaffelbenet, med en halvautomatisk Winchester hagelbössa.

”Make my day”.

 Min största idol

Harley-Davidson är väl den mest sägenomspunna och mytiska motorcykel som forfarande tillverkas. Smeden hemmavid hade en. Han kallades för Spritten och körde en Knucklehead från 40-talet. Vi småkillar hörde lång väg när han kom, och rusade ut till vägen för att vinka. Om han var på bra humör kunde vi få åka med i trälådan som var lastutrymmet på sidovagnen. Spritten har varit död i evigheter nu, men han är fortfarande min största idol trots att han varken var skitig eller orakad. Dessutom var han tunn som en sticka och bara två äpplen hög. Han såg inte ett dugg farlig ut i dagsljus, men i den dunkla smedjan, med ljuset från ässjan fladdrande oroligt över hans ansikte satt jag ofta ljudlös och spanade in hans trolleri med glödande järn.

Tiderna förändras. Numera är det tandläkare och byråkrater som brukar lämna det städade livet redan på torsdag, då de hoppar över rakningen inför helgens utflykt. På fredag eftermiddag fullbordas förvandlingen med fransade skinnkläder, pannband och frisläppt isterbuk. Blicken blir hårdare och kroppsspråket utstrålar en nyfunnen säkerhet. Helt plötsligt har personlighetsförändringen och grupptillhörigheten skapat en ny typ av rebeller.

Vi mot dom. En för alla. Alla för en. Efter helgen återgår allt till det normala igen. Det enda som avslöjar kontorschefens dolda identitet är slipsnålen med en HD-motor.

 Självförtroendet växer

Totalt sett är jag imponerad av körbarheten och hur lätta de stora hojarna är att manövrera. Den förhatliga garagevändningen är efter några vändor ett minne blott. Du kan åka hur sakta som helst utan att sätta ner fötterna. Det är bara självförtroendet som är begränsningen, och det växer oanat med hojen.. Jag känner mig verkligen som en cowboy. Vacker och odödlig. Uppkäftigare än vanligt. Till och med lite farlig. Om jag skaffar en lösfläta och låter skägget växa sig lite vildare får jag nog gå före i kön till macken. Kanske till och med hustrun behandlar mig med lite mer respekt.n

Ellving Solli