Mersmak på Åland

Belönande vägar för upptäckare på två hjul

1/14
MOTOR

Det är med domnade gommar vi skjuter ut oss från färjan i Eckerö. Sånär som på sju rutinerade pensionärer i en i övrigt oktobertom matsal har vi under någon timme eller så selektivt arbetat oss igenom en berömlig buffé i alla dess steg och utvikningar och där emellan överdoserat på sjösjuketuggummin.

Några sjöbjörnar är vi inte. Men taktiken fungerar. Sjösjuka är det sista vi tänker när Åland välkomnar med en beckmörk, isande blötkram.

Regnet är vasst, horisontellt. Våra kläder som nyss bildade ett bergsmassiv på matsalens golv förefaller plötsligt vara dimensionerad för sommarlätt strosande. Min grandiosa getaway med fem fulla urvarvningar av den

kartongsnygga X4-motorn på 125 kubik och 15,4 hästkrafter fryser till is redan efter någon halvmil. En bufféstinn kropp har stelnat. Bilar och långtradare från Grisslehamn lufsar förbi och där kommer reskamrat Stefan Wulff, med avspänd halvgas på sin Suzuki T250.

Så långt dag ett.

Över en klen yoghurt och en sågspånsmacka, vilka tar 45 minuter att leta fram efter pensionatvärdens luddiga instruktioner, stiger bildfragmenten till ytan. Om hur regnet slutligen nådde in i kalsongerna, om hur vi famlade i mörkret efter en nyckel i en brevlåda, om hur vi mitt i natten ramlade in i ett utkylt pensionatsannex. Men idag är det en ny dag och bara svinkallt, inget mer. Förutom blåsten då.

Ständig havsutsikt

Vi vecklar ut Eckerölinjens principkarta. Det räcker för att förstå Ålands storhet. Här är 6 500 öar och 27 500 invånare. Havsutsikt bakom varje vindsned tall. Man gillar kommuner (16 stycken) och bankkontor (23 stycken), de senare i regel fyrkantiga till utformningen. Av erfarenhet vet vi att ålänningen som typ inte bär några spår av den inåtvända vresighet som annars kan känneteckna öbor. Till de goda egenskaperna ska också räknas

in den vackra dialekt som utan

förvarning drar iväg åt ett oväntat, lite gammalsvenskt håll.

Enligt böckerna steg Åland upp ur havet för sådär 10 000 år sedan. Efter en händelsefattig sten-, järn- och bronsålder följde en lika småtrist medeltid. Med ryssarnas

överhöghet befästes Ålands strategiskt viktiga läge, öriket var den sista utposten åt väst. Men imperiets fall 1917 blev bara början på nya spänningar. När ålänningarna själva antydde att man ville tillhöra moderlandet Sverige svarade Finland med tukthus för upprorsmakarna.

Det blev till slut en vacker kompromiss som alltjämt – sedan den 9 juni 1922 – fungerar något sånär smärtfritt, med självstyre inom Finlands gränser och en stark språklig och kulturell koppling till Sverige. Konstruktionen skulle lätt kunnat urarta i ett bisarrt skatteparadis med kasinon på var och varannan kobbe. Men ålänningarna är klokare än så. Ägandet av fastigheter är strikt reglerat till de bofasta. Därmed behåller byarna sin karaktär; lite nötta, aningen sömniga, och framför allt, aldrig tillgjorda.

Shell-samlare

Vi börjar hos Niklas Pelin som utsetts till Ålands positivaste person 2005. När det gäller bilar och njutbart skrot är han en känd profil, som det brukar heta. De aktiva åren inom politiken ligger bakom honom, liksom sjömansyrket. Nu är han vaktmästare och tatuerare. Intresset för Shell har gått i spinn sedan vi träffades förra gången för sådär 20 år sedan. I lillgaraget möter två fullmatade, helgula väggar bestående av oljeburkar. Det är inte lågmält. Men effektfullt. Strax intill har Niklas byggt en hel museimack och fyllt på med grejer.

– Nästan allt kommer från Åland, säger Niklas. Ibland lämnar folk bara av saker vid grinden.

Ålands första moderna mack med elektriska pumpar invigdes i Mariehamn 1954. En flott Shell-anläggning där föreståndaren bodde på övervåningen. Den revs på 1980-talet, men Niklas räddade bokstäverna som nu pryder det utskjutande taket. Runt knuten eskalerar upplevelsen. Karln är rena magneten och järnhalten verkar inte vara avgörande. Skrotet kommer flygande ändå, från hela arkipelagen, koagulerar i små roströda stilleben. Niklas pekar på en trave dörrar.

– Där är lite blandade Ford, trettisju och trettinie. Jag hittade dom här i kommunen. Golvet var lite finare, så det lade jag under tak.

I det hemtrevliga storgaraget

bygger Niklas sin drömbil. En Ford 1932 roadster i klassisk hotrod-tappning. V8:an är ett konstverk med förgasartrattarna dekorerade med fintandat krompynt från Cadillac -59 bakljus.

– Karossen har jag gjort själv, du vet jag gick en sån där kurs i plåtbearbetning. Det tar tid, men det går. Det blir moderna bromsar från 1946. När man ska besiktiga räknar dom procent. Man får inte byta ut mer än 50 procent av originalbilen.

Storslagen lunch

Vi repar liv i våra fjunhojar. Min 125:a kan inte bli mer åttiotal. Kantigt, sportigt och gjutna hjul. Stefans lite sansade -72:a har rötterna i sextiotalet, med skruvade tank-emblem och päronformade ljuddämpare.

Storslagen lunch är inplanerad på restaurang Nautical i Mariehamn, inrymt i samma byggnad som Sjöfartsmuseet, byggt 1949. Det är urtjusigt och originalskick, ända ner på armaturnivå. Stilen är sjöfartsanstruken senfunkis, med stolta bogskummande fartyg dramatiskt porträtterade i olja. Man ser framför sig redare i dubbelknäppta kostymer som efter cigarr och avec tar ett viktigt affärssamtal i den modernt integrerade telefonhytten i foajén.

Utsikten över den fyrmastade barken Pommern och lyckan över linnedukar en helt vanlig tisdag gör att vi nästan glömmer bort att klaga på den lätt snedseglade biffen, men den trevliga personalen, korrekt ekiperad i svart och vitt, uppfattar signalerna och kompenserar rikligt med dessert. Så tar sig äkta service ut. När vi dinerat färdigt är det lika tomt och stilla som när vi kom. Måtte Nauticals unika atmosfär överleva totalrenoveringen som just dragit igång. Hösten 2011 har vi svar.

125:an kan hävda sig

Över Lemland och Lumparland har Wulff ett klart övertag med sin 250-kubikare, men frågan är om inte Föglö är bättre dimensionerat för en 125:a. Ön tar slut när Stefan lagom snärtat i den så omsjungna sjätte växeln. Det är knappast en slump att Åland marknadsför sig speciellt till motorcyklister. Vägarna är belönande och en tvåhjuling går alltid att klämma in på en sommarknökad färja.

Svårt att kliva av hojen

Från färjeläget i Svinö in till Mariehamn kör jag på ångorna. Motvinden har tagit ut sin rätt. Med en lekrelaterad semesterskada i den del av ryggen som många vill påstå heter något annat och därtill ett skrotigt vänsterknä är jag övertygad om att någon sytt in ett skruvstäd i min dyna. Med svårighet bänder jag mig loss vid macken i Mariehamn, som en sämre John Wayne. Stefan studsar som vanligt vigt av sin hoj.

Vi skyndar rakt österut i solnedgången. Mot Bomarsund och det som en gång var Ålands största byggnadsverk. Den enorma fästningen var inte ens färdigbyggd när den under några blodiga dagar 1854 fick det lika eggande som glestandade utseende den har idag, en tung inramning för den lilla campingplatsen på udden. De ryska trupperna hade inte mycket att sätta emot då ett 40-tal franska och engelska fartyg ankrade upp i Lumparviken och släppte lös eldkraften. När striden var över sprängdes resterna av granitborgen på ett sätt som gav full näring åt en ruinbesatt tioåring. Jag kunde aldrig sluta räkna kulhål den där tältsemestern 1977.

Vilse i mörkret

Vid Chips AB har vi dålig koll på var vi är. Bomarsund ligger bakom oss i nattmörkret och vi ska till Kvarnbo Gästhem.

– Ni är i Haraldsby, säger Martin Cromwell-Morgan i telefonen, varpå en vägbeskrivning följer.

Min bredbandsstrålkastare plockar poäng, den är vår machete i täten. Vid Saltviks kyrka intill gästhemmet är det full brandkårsutryckning! Det visar sig vara falsklarm. Mannen som rusar till kyrkan med sonen i barnvagn och skägget

på svaj är vår värd på gästhemmet. Men också kyrkvaktmästare.

– Man får vara mycket här på Åland. De flesta har minst två jobb, säger Martin när situationen lugnat ner sig.

Medan vår värd ombesörjer inkvarteringen av Stefan kvistar jag iväg efter skaffning. Storcykeln har saknat tomgång de senaste tio timmarna, något som påverkat körstilen högst väsentligt. Och nattmecka utan nattmacka, never. Det löser sig med att ladda batteriet. Ändå blir vi kvar i Martins verkstad, en högst besjälad rakmurad sak från 1935, med spröjs i massor och en djupt liggande oljedoft i materialen. Med bar i mitten.

– För 25 år sedan åkte jag och min kompis förbi här och kikade in genom fönstren.

Martin med hustrun Ella köpte Kvarnbo på känsla 2001. Stället hade varit övergivet sedan 1970-talet och husets imponerande takhöjd var väl egentligen det enda som var i bra skick.

Indian i verkstan

Taket var gjort av plåt som bärgats från ett skeppsvrak, bara en sådan sak. Medan Ella bytte karriär och utbildade sig till kock och sommelier gjorde Martin renovering till sin huvudsyssla: 20 rum och kök och 540 kvadrat! Om gästhemmet är själfullt, gammaldags och charmigt, utan att för den skull bli sockersött, är verkstan en råbiff. Här såldes och reparerades redan på 1920-talet Harley-Davidson och en och annan Indian. Nu är det bara Indian, Martins stora passion. När Martin stampar igång sin bruksmaskin, en svart Indian HPD är det på vippen att våra magra japaner förvandlas till två blöta fläckar.

Martin berättar om Indian-vänner världen över, man är en enda stor familj, och den senaste turen med sin Indian Chief 1944. Fyrahundra mil till Skottland utan antydan till skruvstäd i sadeln, klen tomgång eller gnäll. Å andra sidan small vevaxeln av, turligt nog hemma i Saltvik. Ett lågt fnys hörs från Suzukihåll.

Nästa dag är det rent av sol. Vi säger hej då till Martin och sonen Hugo. De är på väg till dagis i vardagsbilen, en Ford F100, som i ett tidigare liv var grovarbetare i New Yorks hamn.

Bilskrot med stort utbud

En bit bort vid Saltviksvägen går vi på bilskrot. En respektingivande Sisu vaktar grinden som ett tempellejon, men bara man anmäler sig hos Frej Jägerström i ”Socialkansliet” går det fint att ströva fritt. Frej verkar vara van vid drömmare.

– Ni måste titta på ungarna också, säger han och ler när katterna kommer på tal. De bor flott i egen husvagn och allt.

En portabel press äter sig genom bilhögarna och metallen staplas hyreshushögt mellan björkarna. Turligt nog får udda existenser generell dispens och bara utbudet av roliga herrgårdsvagnar är gör resan värd. Här ligger också de utrotningshotade sjuttiotalsjapanernas navkapslar för den som undrar. Allihop.

Äppelodlingar doftar ljuvligt

Med några timmars kvar till färjan hinner vi med äppelodlingarna i Västanträsk. Klimatet är gynnsamt i sänkorna och fruktfälten sträcker ut till solmogna fartränder på båda sidor av vägen. Vi vill till och med påstå att det ligger en söt och äppelljuvlig doft i luften. Eller så är vi bara fåniga. Palla är inte att tänka på. Brottslighet på en ö slutar garanterat i polisingripande vid kaj.

Men fotografera lite frukt vill vi och från ingenstans kommer ännu en genomtrevlig ålänning och överlämnar både äpplen och fyra liter nyskördad äppeljuice, bag-in-box. Den surras fast på pakethållaren för perfekt kylning. Och som alla vet är iskall äppeldricka en riktig huskur mot sjösjuka. n

TEXT och FOTO CLAES JOHANSSON