Störst går inte alltid först

Världens minsta bil - Peel P50 – fungerar oväntat bra... oftast

1/10
MOTOR

I allmänhet tycker vi att amerikaner är feta och lata. Det är fel. De är egentligen bekvämlighetens mästare. Om något går att göra snabbare och enklare – och gärna från bilen – då är det klart som fasiken att det är det enda sättet att göra det på. Bankomater, filmbutiker, kaféer skulle alla ha drive in om det bara gick att lösa. Bra för dem. Att skala bort ett par timmars jobb ger fler timmar på gymmet eller vaxningssalongen.

Fundera över det en stund. Föreställ dig hur mycket tid som de, eller vi allihop, skulle kunna spara om allt kunde göras från bilen. Om du till exempel kunde köra till affären, glida in genom dörren, flyta fram längst gångarna och i farten plocka med dig ett paket dasspapper. Kanske är enda anledningen till att vi inte gör så att våra bilar ständigt sväller och inte får plats. Om det bara fanns något... mindre!

Något som Peel P50. Bara 137 centimeter lång är den enligt Guinness Rekordbok världens minsta bil, och den tillverkades bara i 50 exemplar år 1962 i Peel på Isle of Man. Och nu gör den comeback, med nya ägare som hoppas sätta den lilla bilen på kartan igen. Vem vet – den kanske hittar ända till USA.

Minisamling på 300 bilar

Det finns faktiskt redan en Peel P50 i USA. I Madison, Georgia – en gammal stad i södern med ett postkontor, ett stadshus och en sheriff med släpig accent. I utkanterna av stan finns ett museum som trängs med den mest osannolika hop av bilar som kan ses på amerikansk mark. Över 300 mikrobilar med allt från Messerschmitt till Isetta – och till och med ett par Smart. Det är den största samlingen av minibilar i världen, hopsamlad av Bruce Weiner över de senaste 15 åren. Stjärnan i Weiners show är en klarröd Peel, en av 20 orginalbilar som fortfarande existerar. Den borde förmodligen stå bakom sidenrep, men eftersom vi flög hela vägen hit till Georgia låter Bruce oss ta ut den på en vända. Bra kille!

Som att vara i en kartong

Jag öppnar den bakhängda dörren, kryper ihop och tar mig in med rumpan först, för att sedan vika in benen. På insidan känns det som att vara i en kartong. Här finns inget som inte absolut måste vara här. Det finns inget snyggt ytskikt, ingen stereo, ingen värme.

Ratten är normalstor, men allt annat är pyttelitet. Tre pedaler hänger ned som teskedar, med fult synliga kablar som går till gas, broms och koppling. Det finns en växelspak bredvid ratten. Tryck den från dig för att få in ettan, dra sedan spaken mot dig för att lägga i tvåan och trean. Men det finns ingen backväxel. För att svänga runt måste du kliva ur och använda handtaget på bilens bak – bara att lyfta och svänga runt.

Som en livrädd råtta

För att starta bilen drar du i en spak som tänder den 50 kubik stora tvåtaktsmotorn. Den hostar i gång som en gammal gräsklippare, så ljudligt att du knappt kan höra dig själv hosta av avgaserna. Den behöver full gas för att köra i väg och kopplingen är trixig att ha och göra med. Jag kör mot huvudgatan men tvekar vid korsningen som en livrädd råtta, och överväger en på liv och död-sprint över vägen. Med bara 5 hästar att tillgå är Peel ruskigt långsam, och dess toppfart är ynka 61 km/tim. Om du kommer ihåg din första gång på rullskridskor så förstår du också hur stabil den känns – även rakt fram. Det sitter ett hjul bak och två fram, men jag är inte riktigt säker på att alla tre pekar åt samma håll. Men självförtroendet växer för med varje kurva och efter ett tag börjar jag tro på att den inte kommer att välta. Även om det hela tiden känns som att den kan göra det.

Lämnar vägen för affären

Låt oss vara ärliga; det här är ingen bra bil på allmän väg. Så, efter fem minuter på motorvägen, bestämmer jag mig för att testa den inomhus. I mataffären. Medan de andra köpsugna parkerar i avlägsna hörn på den jättelika parkeringen kör jag upp på trottoaren, genom de självöppnande dörrarna och direkt in i gång fyra (sötsaker).

Bekvämt? Det blir inte bättre än så här. Konfunderade pensionärer hytter med sina käppar och ungar skriker när jag rullar förbi. När jag sträcker armen genom skottgluggen i rutan för att plocka åt mig en sockerkaka kommer en man, vi kan kalla honom Arga Larry, marscherandes mot mig.

– Grabben, du har skitat ner här inne. Se till att få ut den där saken härifrån!

Han har en poäng – den rykande tvåtaktaren är inte idealisk för inomhusbruk. Den nya bilen kommer att drivas på el, och det känns som en naturlig utveckling för lilla Peel.

Ny funktion

Födda i efterkrigstiden erbjöd mikrobilarna billig och enkel transport för massorna. De var inte designade för bekvämlighet, utan för att ge folk chansen att ge sig in i den motoriserade världen till ett överkomligt pris. Men allt efter som planeten har börjat snurra snabbare har de fått en helt ny funktion: att göra ett stressigt liv lite lättare.

Minibilar över hela världen

Peel-ägarna vet förstås detta, men de känner också till märkets värde, och kommer att sälja massor med prylar för att hylla Peels historia. Till en början kommer bilen att produceras i små volymer – det finns planer på 50 bilar – men när de är sålda, vem vet då vartåt det barkar? Man skulle kunna tänka sig fabriker runt om i världen som spyr ut Peel-bilar.

Medan Arga Larry tittar på klämmer jag in mig i hytten och kör ut på gatan igen. Dags för lunch. Nu kunde jag ju lätt ha åkt till en drive in, men där får ju vilken bil som helst plats. Så jag bestämmer mig för en mer bokstavlig äta i bilen-upplevelse. Eftersom är ungefär lika stor som en stol finns det ingen anledning till varför jag inte kan parkera direkt vid bordet. Och det är precis vad jag gör, på uteserveringen till ett pizzahak, och demonstrerar samtidigt bilens mångsidighet för folket i Madison.

– Oh, jag älskar din bil! säger de.

– Åh, vad har du för förbrukning på den där?

– Runt 0,28, svarar jag.

– Jäklar! Men ta inte den där upp på motorvägen bara, då lär du dö, svarar de på bred sydstatsdialekt.

En robust bil – typ

Dö? Jag? Knappast. På sextiotalet fanns det två versioner av P50, en med plastkaross och en gjord i glasfiber. Vi kör den senare. Det kan kännas som att man kör runt i jättarnas land, men Peel är robust. Typ. Oturligt nog så blir glasfiber vekare med åren, och vår bil har ett halvt århundrade på nacken.

Efter lunchen är det dags att återlämna Bruce ögonsten i samma skick som när vi åkte i morse. Men redan efter några sekunder har jag en stor jävla långtradare i baken. Det är som en scen från Spielbergs ”Duellen”, där en försäljare blir jagad av en galen långtradarchaffis. Dåren kör in i försäljarens orange Plymoth om och om igen tills sedanen ser ut som ett dragspel. På något sätt funkar ändå den bilen, tack vare ungefär 12 meter backlucka som tar emot smällarna. Det enda som står mellan mig och att bli krossad till döds är några millimeter av... ja, det kunde lika gärna varit papier maché. Och just då lägger min motor av. Den bara dör. Jag har kört för fullt, 61km/tim, ett tag och den lilla mopedmotorn blir överhettad i värmen. Och väljer just det här tillfället att tacka för sig.

Lastbilen väser och kränger

Bakom mig väser långtradaren när han pumpar bromsarna och släpet kränger ut i vägbanan. Desperat drar jag i spaken för att få liv i motorn igen, men det finns ingen livsgnista. Så jag styr höger och stannar mot den hårda kantstenen. Ledsen Bruce, den här är slut.

Så är det, Peel är knäckt. Men den är också briljant. Kanske ska vi inte se på Peel som den ultimata allroundbilen. Tänk i stället att den skulle kunna vara en jolle till ett mycket större fordon, som en yacht eller stor bil. Du skulle kunna köra upp din Peel på flaket till en pickup (den väger trots allt bara 60 kilo), tillryggalägga många långa mil, för att sedan köra ned den och använda den i stan, till exempel när du ska till affären eller för en lätt lunch.

Känns som en riktig bil

Visst, du skulle lika gärna kunna använda en moppe eller en Segway. Men Peel P50 känns som en riktig bil – destillerad och krympt till en liten låda ful med rolig körning.

När motorn har svalnat och kvällen nalkas kliver jag in i bilen igen och kör ut ur stan. Den här gången får jag följe av en stram polis. Jag har definitivt inte kört för fort. Kanske körde jag förbi en stop-skylt? Kanske har han fått tips från Arga Larry? Eller så vill han bara jävlas lite. Just som ljudet av ”den långa färden”-banjos börjar höras i mitt huvud kommer vi fram till en kö. Jag ser ett hål och klämmer mig fram. Vår vän polisen fastnar. Min Peel är fri.

Så väldigt... bekvämt!

Text: Dan Read Foto: Daniel Byrne, Top Gear Magazine