Loppet en sidosak vid Monacos GP

Jeremy Clarkson: Jag satt med André Villas-Boas och Sky Sports programledare Georgie Thompson. Det kändes som om jag bodde i en skvallerblaska.

MOTOR
Jeremy Clarkson, programledare för Top Gear.
Jeremy Clarkson, programledare för Top Gear.

Sport är bra, sport är kul, sport är hälsosamt. Men hur är det för åskådaren? Det kan vara bra, det kan vara kul och det kan helt klart vara ohälsosamt.
Tidningen The Sunday Times, där jag också skriver en krönika, gav mig en biljett till herrarnas 100-metersfinal i den där hopp- och springtävlingen i London. De hoppades att jag skulle skriva något om detta märkliga nio sekunder långa ögonblick. Men eftersom jag avskyr friidrott av hela mitt hjärta, mina lungor, mitt huvud, min mjälte och min lever tror jag att det var mycket bättre att skicka dem en text om varför jag sålde biljetten och hur mycket jag fick för den.
Jag menar allvar. Jag kan inte tänka mig något värre än att flänga runt i den stekheta huvudstadens kollektiv­trafik, med alla bakterier och smittor som frodas där, för att se om en kille som jag aldrig har hört talas om kan springa snabbare än några andra killar som jag inte heller har hört talas om. Och som kommer från en rad länder jag inte känner till.
Tresteg? Helt ointressant. Stav­hopp? Lika meningsfullt för mig som latin. Slägga – ja, vad är grejen med det? Om man har armar som timmer­stockar kan man väl göra något vettigt med dem? Typ slå elakingar på käften. Jag har den största respekt för idrot­tare som Rebecca Adlington och Sir Redgrave, som viger sina liv åt att upp­nå fulländning, men jag vill inte titta på när de gör det, lika lite som jag vill ha dem hängande över axeln när jag skriver detta.

Det är lite annorlunda med fotboll. Nyligen var jag på Champions League-finalen i München och hade hur trev­ligt som helst medan Chelsea dök upp från ingenstans, precis som britter­na på 1940-talet, och knep vinsten mot skyhöga odds. Det gillade jag verk­li­gen. Det gick ju inte lika fort som herrarnas 100 meter, men trots att jag både lunchade med vänner, såg matchen och hoppade upp och ner tills kreditkortet sprack var jag tillbaka i min egen säng i England klockan tre. Och klockan fyra sov jag efter att ha lämnat ett antal retsamma med­delan­de på min kompis telefonsvarare. Han är ett Spurs-fan.
Sedan finns racing. Några dagar efter fotbollsmatchen åkte jag till Monaco för F1-loppet. Det skulle starta på söndagen klockan 14, mone­gaskisk tid. Jag kom på torsdagen. Här följer mina minnen av vad som sedan hände: Vi landade i Cannes och åt lunch på La Réserve i Beaulieu. Rosé­vinet var utsökt och club sandwichen saknar motstycke i den kända delen av universum. Därefter kördes vi i en stor van till Columbus Hotel i Fontvieille. Där drack jag tusen drinkar ihop med mannen som en gång ägde Arrows-teamet. Det visade sig att han också var nigeriansk tronarvinge. Sedan steg vi ombord på en liten båt som förde oss till 35-metersjätten där vi skulle bo de närmaste dagarna. På vägen dit stötte jag ihop med Michael Fass­ben­der, som var i Monaco med den irländ­ske skådespelaren som sköt Michael Caine i filmen ”Harry Brown”.

Vi bestämde att vi skulle ses senare och dricka tusen drinkar till, så vi bytte nummer och jag tog en drink. Sedan var det plötsligt senare, och jag var ombord på ett vidsträckt fartyg tillsammans med en massa indier, och satt tillsammans med André Villas-Boas och Sky Sports programledare Georgie Thompson. Det kändes som om jag bodde inuti en skvallerblaska. Det var då Fassbender dök upp. Då hade det börjat ljusna, alltså var det sovdags.
Har du någonsin försökt hitta ett sovrum på en lyxkryssare? Det är rätt svårt, främst för att korridorerna rör sig hela tiden, och precis när man tänker att nu kan det bara inte finnas fler däck så får man syn på ännu en trappa och inser att jo, det finns det. För att göra saken värre är samtliga dörrar identiska och man vågar inte öppna någon av dem. Till slut, utan att använda mer än tankekraft, hittade jag ett rum som kan ha varit mitt, och somnade. Tio sekunder senare åt jag frukost och undrade vad jag skulle ägna dagen åt.
 

Det var fredag, en dag då inga träningar förekommer, så team­che­fer­na kan ha möten och smörja spon­so­rer och tvinga förarna att bära löjliga märkeskläder och göra meningslösa krumelurer i folks autografblock. Själv åt jag lunch med den svenske mannen som sålde Skype. Jag träffade en kille som hade köpt Bristol Cars och som har försett nästa generations London-taxibilar med en elmotor per hjul, väl­digt smart. Han ville absolut att jag skulle följa med på en sväng och som väl var hade han bilen på kajen vid båten där han bodde. Så jag hoppade in, och en halvtimme senare hade vi vänt. Och tio 
sekunder efter det var vi framme vid min båt och gissa vem som ringde då? Ingen mindre än Jools Holland (musiker, programledare) som satt på en annan båt i närheten ihop med Eric Clapton – i detta nu! 
 

Senast jag var på Monacos GP hade jag en biljett som gav mig rätt att sitta i ett träd på en kulle i regnet. Men dess­­värre blev jag inlåst på polis­stat­io­nen i Cannes kvällen före tävlingen och inte utsläppt förrän den var över. Den här gången var jag ombord på Jools Hollands båt som var något större än Isle of Wight.
Vid något tillfälle under dagen försökte jag få tag i någon från Lotus team, som jag hade bestämt mig för att stötta. Men på något vis hamnade jag i stället på en flytbrygga fullklistrad med Red Bull-loggor och det gick inte att ta sig där­ifrån. Det fanns en landgång, men mitt i vägen var en stor kranbil som höll på att sänka nya Renault Alpine ner i havet. Det såg ut som om det skulle ta en stund, så jag bestämde mig för att ta tusen glas vin. Plötsligt stod jag ansikte mot ansikte med en äkta Formel 1-förare.
Han hade Red Bull-kläder från topp till tå, sa att han tokgillade TopGear – och jag hade ingen aning om vem han var. Jo, jag visste att han inte var Webber eller Vettel. Kanske någon av Toro Rosso-pojkarna? Vi småpratade tills någon drog iväg med honom för att han skulle krafsa ner meningslöst kludd i autografjägarnas block. Alpinen var fortfarande inte nedsänkt så jag gick tillbaka till den flytande ön. På väg dit lyckades jag skära mitt finger på någonting men det gjorde inte så mycket, för ombord fanns – kaptener på super­yachter tän­ker på allt – en 180 cm lång dansk tjej som jobbade med att sälja glasögon men som inte hade något emot att ha mitt finger i sin mun hela natten. Mycket trevligt.
 

Sedan började det ljusna igen, och det var dags att knyta sig. Men det måste ha hänt något, för nästa gång jag kvicknade till var det måndag. Jag hade missat tävlingen på något sätt. Helt och hållet. 
Jag tror att man kan hävda att det hade varit irriterande i vilken annan sport som helst. Om jag exempelvis hade åkt hela vägen till München för att se Champions League-matchen och sedan sovit mig igenom alltihop, då hade jag varit rasande.
Men det är något visst med Monacos GP. Det är en sådan orgie i överdrifter och flärd att det där lilla mellanspelet när bilarna kör runt mest känns som en bullrig grej vid sidan av.

FAKTA

Publiceras i samarbete med Top Gear Sverige.

JEREMY CLARKSON © BBC MAGAZINES BEARBETNING: INA BERGSTRÖM