Extrem överlevnad: VW Amarok genom Namibia

1 av 20 | Foto: John Wycherly
MOTOR

Det enda som håller oss vid liv är pickupen som VW hoppas ska erövra Afrika. Varje haveri, spelar ingen roll hur trivialt, resulterar obönhörligt i att vi steks till två medium rare-biffar. Bokstavligt talat.

När vi forsar fram på en dammig grusväg på de öde och ganska otrevliga vidderna i södra Namibia visar Amarokens termometer på 54,5 grader. Som köttentusiaster kan berätta råkar detta också vara tempen inne i en medium rare biff. Detta betyder att om fotograf Wycherley och jag själv skulle råka tappa bort Amaroken så skulle vi på bara några timmar vara helt genomstekta. Tillagade, delikata och till slut uppätna av zebror.

Där vi studsar fram i, hmm, entusiastisk fart, svalt omslutna av Amarokens luftkonditionerade hytt undrar jag om tempmätaren kanske överdriver en smula. Jag knappar ner förarsidans ruta och träffas hårt och direkt av en brutal, torr hetta, som från en jättelik ugnsfläkt och mina ögon sugs torra och lungorna börjar flämta. Fort upp med rutan igen och slutsatsen är att Amaroken inte alls överdriver. Att få motorstopp nu skulle definitivt vara detsamma som en brunbränd stekdöd.

Aldrig i helvete att någon människa skulle hitta oss innan vi hade nått upp till exakt rätt temp med rosa centrum och bästa ätbarhet. Vi har inte sett någon annan bil eller en levande själ de senaste sex timmarna. Senast vi passerade ett fallfärdigt skjul (övergivet) var för 12 mil sedan och senaste affären (stängd) var ytterligare 15 mil bort. Hur gör folk här i trakten om de behöver nåt? ”Jag kilar ner till affärn efter lite mjölk, älskling. Ses i september.”

Bilar är ingen lyxvara

Ringa efter hjälp? Inte en chans. Här finns ingen täckning, och även om det fanns: vad skulle vi säga till räddningstjänsten? ”Hej, är det Namibias räddningskår? Vi har kört fast. Ordentligt. Var vi är? Tja, Namibia? Närmare bestämt? Ledsen, inte en aning. Jag ser … sand. Och stenar.” Det finns inga byar här och få vägskyltar. Och om ens bil har en benägenhet att krångla så utnyttjar vägarna detta: vägar med lösgrus som också på ett ögonblick växlar från tjock sand till stenhård tvättbräda, med gupp som får en att må illa och här och där stenbumlingar av hundstorlek.

Välkommen till Afrika. ­Biltillverkarnas sista utmaning. Det märke som vill besegra den tuffaste av de bebodda kontinenterna har precis detta att slåss mot. Och om man råkar vara Volkswagen så är det just sånt här som den nya, skinande blanka pickisen måste överleva för att skåpa ut Toyota som Afrikas kung. Europas största biltillverkare tar diskret över Kina, och även Sydamerika. Men den afrikanska vischan är en mer svårknäckt nöt.

Bilar är ingen lyx här, inget bekvämt alternativ till tåget eller ett sätt att slippa ta på sig cykelmunderingen för några timmars hårdkörning. De är verkligen livlinor. Inte ens i de mest ödsliga delarna av de skotska högländerna behöver man vänta mer än några timmar innan en annan bil kommer förbi ens egen havererade kärra. Inte dagar. Absolut inte veckor. Men om motorn ger upp mitt i öknen blir man a) död och b) medium rare.

Det betyder att bilvärldens obönhörliga trendsättande, nyheter och teknik åtminstone utanför de större städerna är helt betydelselös. Stopp-start? Aktiv fjädring? Bara en sak till som kan paja. Glöm trafikmeddelanden och DAB-radio. Här ute betyder driftsäkerhet och oförstörbarhet allt.

Decennier av misshandel

Därför är Afrika Toyota-territorium. Sedan 60-talet har kontinenten dominerats av, först, FJ – Japans enkla svar på den första Land Rover-serien, som Hammond körde i Bolivia – och senare Hilux. Varför? Därför att de helt enkelt vägrar gå sönder. En mängd provkörningar inspirerade TopGear till att utnämna Hilux till Världshistoriens Mest Oförstör­bara Bil. Det faktum att bilen knegar på oavsett om den har drunknat, brunnit eller begravts under hundratals ton grus är skälet till att Afrika älskar den så mycket. Det är därför man ser 40 år gamla exemplar som fortfarande gnisslar omkring i öknen, på savannerna och i djunglerna efter decennier av misshandel.

Dock är inte heller den nyaste Hilux ens i närheten av att vara lyxig, trots namnet. Den är en stor, burdus flodhäst, som frustar av fröjd när den fått upp farten och med en hytt som ska vara lätt att torka ren om man exempelvis blivit tvungen att dunka ihjäl en blodtörstig leopard mot ratten.

In på scenen kommer Volks­wagen. I Wolfsburg hoppas man att Amarok ska ge någon sorts aning om billiknande finess till en marknad som betraktar digitalklockor och elektriska fönsterhissar som misstänkt nya påfund. Man kan köpa bilen med Volkswagens senaste, tystaste dieslar och en bekväm åttastegad automatlåda, och dessutom kan man botanisera i hela tillbehörs­listan. Bilen är tyst och hyfsat sofistikerad, och man kan ligga i motorvägsfart utan att öronen tar skada. Fint i teorin, men låg ljudnivå och hög utrustningsgrad räknas liksom inte i Namibia såvida inte pickisen det handlar om kan överleva en särskilt vidrig domedag. Så, Volkswagen, bevisa nu att bilen klarar de tuffaste förhållanden och vi lovar att beundra skinnklädseln och den delade klimatkontrollen.

Förrädiskt fäste

Just därför har vi tillbringat en vecka i ett av Afrikas tuffaste områden, under ihärdiga försök att knäcka en Amarok. Hittills har vi inte lyckats. Men lita på att vi har försökt! Så när som på att knuffa den nerför ett stup eller attackera med Kalashnikov har vi verkligen gjort allt som stått i vår makt för att köra sönder den här bilen. I går körde jag uppför en lodrät ravinvägg med sylvassa stenar studsande mot däck och chassi. I morse rasade jag 150 meter utför en nästan vertikal sanddyn och skrek som en fångad gris hela vägen ner. Amaroken löste båda uppgifterna med stoiskt kamellugn. Sand, klippor, stenfält, Amaroken har svalt allt, och alltihop på vanliga fullpumpade standarddäck. Jag är motvilligt imponerad.

Och förutom att köra över alla dessa stenbumlingar och att glida omkring på sanddynerna klarar den oräkneliga mil av guppiga hjulspår med förrädiskt fäste som ger kilometerlånga dammplymer efter passagen.

En nysning från döden

Att attackera de här ­vägarna i skaplig fart är inte precis avkopplande. Vägens lutning ändras sekund för sekund, och djup sand försöker dra hjulen från vägen eller så försöker ett plötsligt stenhårt underlag få hjulen att studsa. Bara för att göra det hela lite mer spännande piskar en hård sidvind över vägen och pepprar Amarok-karos­sen med sand och småsten. Jag känner hur greppet varierar från hjul till hjul och lirkar försiktigt bilen i rätt riktning utan några häftiga rattrörelser. Viktigare än allt annat är att inte krascha.

Sanningen att säga vet jag inte så noga vilken hastighetsgräns som gäller här, och det verkar också sakna betydelse. På de här vägarna är inte omsorgen om körkortsinnehavet det väsentliga utan en önskan att klara livhanken. Det är liksom ingen risk att man plötsligt blir överraskad av en annan bil. Man ser mötande bilar på mils avstånd, tack vare dammpelarna de kastar upp. Människor? Inte på 30–40 mils avstånd åt något håll. Om man gör fel – nyser och vinglar av vägen, träffar en rejäl stenbumling – så voltar man några hundra meter och sedan dör man. Jag har ingen aning om hur mycket adrenalin och skicklighet som krävs för att brottas med en F1-bil men det är nog en baggis mot att ratta en bra dieselpickis längs en rak väg i Afrika.

Stillsam och mjuk

Och apropå diesel så har vår Amarok en bra sådan maskin – Volkswagens nya 4-cylindriga 2-­litersturbo som ger 180 hästkrafter och biffiga 418 Newtonmeter. Man förväxlar den förstås aldrig med en silkeslen BMW-sexa men som pickis­motor måste man säga att det är en stillsam och mjuk sak – och viktigare ändå: den klarar galant temperaturer på 50 grader och mer. En fyrcylindrig turbodiesel låter ju inte särskilt upphetsande men här nere betraktas den som smått sensationell. Vi stannade häromdagen för att tanka i Kotzenshoop, precis vid gränsen till Sydafrika, och där spankulerade ett par khakiklädda vitingar över för att skärskåda pickupen.

– Amarok, stönade den större, mer skinkliknande av de två när han läste emblemet. Han hade 70-talsmustasch och bröt på Afrikaans, något som kan få det enklaste ord att låta som om talaren tänker slåss.

– Turbo, va?

Innan jag hunnit svara jakande blandade sig den andre, marginellt mindre skinkliknande khakikillen aggressivt i konversationen.

– Och vad är det för fel med det då?

Han lät osannolikt nog som om han kom från Skottland, fast med lite Afrikaans, och det var precis så märkligt som det låter. Han viftade mot sin slitna Land Rover Defender 110 där varenda karosspanel verkade ha klarat av en mycket lokal trafik­olycka.

– Den där har turbo och har rullat 50 000 mil utan problem.

– Det stressar motorn, svarade Skinkansiktet med auktoritet. Och kan man fixa den när den går sönder?

Han viftade med en korvliknande arm mot sin dubbelhyttade Hilux, en bil som var så bucklig att den fick Defendern att framstå som om den vore sprillans ny.

– Den där har ingen turbo men har gått 75 000 mil, fortfarande fast som en ankrumpa.

Få kända romantiska dikter har skrivits på Afrikaans.

– Tjaha, och vad har du för förbrukning i den där? fnös den afrikaanske skotten. Har du tur drar den väl inte mer än 2 liter milen. En Land Rover drar sällan mer än 1,5. Det är just det som är problemet med Toyota-folk. Ni är stolta över er höga bränsleförbrukning. Vad gör ni när ni får soppatorsk mitt i ingenstans? Det är ju skillnaden mellan liv och död …

Växlar nästan telepatiskt

Jag lämnade khakigänget åt sitt gafflande för att köpa dunkvis med dricksvatten och några kilo ­biltong, en sorts sega köttbitar gjorda på kor som fötts upp på en diet av dåliga tv-serier och kvällstidningarnas kommentarsfält. När jag smög förbi tio minuter senare höll de fortfarande på med sitt ältande.

Det var förmodligen tur att jag inte nämnde att vår Amarok inte bara hade en trendig turbo­diesel utan också automatlåda. Bra är den också: den 8-stegade ZF-transmissionen – en låda som vi redan sett och beundrat i Touareg, Phaeton och andra – är den bästa av momentomvandlare och växlar nästan telepatiskt. Den vägrar också att låta sig luras av knaggliga stenbeströdda vägar eller snabba ryck i sanden. Att göra en pickup avsedd för ökenbruk mer komplicerad kan tyckas vara ett recept för katastrof men Volkswagen säger att automat­lådan faktiskt tillför, hmm, enkelhet: eftersom åtta utväxlingar kan täcka ett så stort område gör den att man inte behöver lågväxlar. Tydligen har lådan bara fem rörliga delar (vilket knappast verkar vara tillräckligt) och eftersom den kan hålla varvet där det gör som mest nytta minskar det också slitaget på motorn. Jag hoppas det är så. Jag har ju ingen större lust att ha stjärnrollen som uppsvullet, gamhackat lik i nästa David Attenborough-dokumentär.

Varning för kudu

En tröst är ju att det verkar osannolikt med attacker från lejon och leoparder här ute. Ett så kalt, livlöst landskap kan inte föda tillräckligt mycket bytesdjur för att hålla ett rovdjur på gott humör, och därför håller sig Afrikas största och mest stortandade rovdjur helst på den mer fruktsamma savannen. Trots det ser man då och då en del vilda hästar, springbok och zebror i ravinerna. Hur fridsamma de där hästarna med randig pyjamas än kan förefalla så har jag en känsla av att de hellre än att tugga på stråna i en fnösketorr sandhög sätter tänderna i en välnärd och saftig engelsman – de har nog inga problem med att överge sin vegetariska diet.

Se också upp för kudun, som är en stor och välbyggd hjort med vridna, rakbladsvassa horn som är en och en halv meter långa. Ett handjur kan väga 300 kilo med större delen av vikten i vindrutehöjd, allt placerat uppe på spindeltunna ben. Som läsaren säkert förstår är det inte kul att köra på en kudu. Urinvånarna har två strategier för att undvika kudu­krockar. Det är inte så enkelt som att hålla ögonen öppna därför att kudu-hjortarna är a) imponerande välkamouflerade, b) mycket snabba och c) lättskrämda av bilar, vilket betyder att de har en obehaglig vana att dyka upp från ingenstans och korsa vägen framför bilen. Strategi Ett är att köra mycket sakta så att man vet att det går att stanna i tid. På grusväg innebär det att man knappast kan köra fortare än 30. Strategi Två är att köra så fort det bara går, enligt den förhoppningsfulla teorin att man hinner förbi innan kudun får för sig att hoppa upp på vägen. TopGear satsar naturligtvis på den strategin.

Problemet med Strategi Två är att det blir en hel del damm. Detta är finkornigt som mjöl och lyckas ta sig in precis överallt och med lite fukt blir det som en seg pasta. Och jag talar inte bara om bilen. Dammet letar sig in i delar av kroppen som man skulle kunna tro inte hade en chans att bli dammiga. Jag känner nu att jag inte bör orda mer om saken.

Med tanke på den brännande solen, dammet som tränger in överallt och den döda jorden så är det svårt att förstå hur människor kan överleva här. Men det gör de, och klamrar sig fast i detta det hårdaste av landskap. I går körde vi igenom någon sorts samhälle, en röra av kanske två-tre tusen pyttesmå vasshyddor uppträngda mot en solbakad, dammig kulle. Knappt hyddor ens; de flesta var mest vindskydd, enkla skärmar för att hålla den värsta solen borta. Inget rinnande vatten, inga avlopp, bara några flätade hyddor och några korrugerade plåtaffärer, inklusive, intressant nog ”LIVING2GETHER BAR AND DRIVING SCHOOL”, en rätt osannolik kombination av bar och bilskola.

Ingen bil för lokalbefolkningen

Jag började snacka med en tonåring vid namn Albertus Seister. Jag vet att hans namn stavas på det sättet för han skrev ner det och beordrade mig att nämna honom i texten. Albertus berättade för mig, och han gjorde det med lika stor känsla som om han läste busstidtabellen, att hans föräldrar var döda och att han försörjde sina systrar genom att plocka pappersskräp runt om i stan för en dollar eller två om dagen. Han betraktade sig som en av de lyckligt lottade, för han hade ett jobb. Jag inser att du inte köper TopGear för att få din månatliga dos av socialrealism, men det vore fel att inte påpeka att när det gäller bilförsäljning i Afrika så handlar det om den lilla, huvudsakligen vita minoriteten som kan drömma om att kunna köpa en ny bil. De flesta pickisar i de här trakterna går långsamt genom systemet. Eller uttryck det så här: det lär dröja mycket länge innan någon i den stan kommer att köra en Amarok.

Men kommer den stora VW-pickupen att fortfarande rulla på 2030-talet, slamrande vidare långt efter sina första 50 000 mil? Jag skulle våga satsa en slant på den saken. En veckas hårdkörning av traditionell TopGear-typ kan inte jämföras med 20 år och 75 000 mil av misshandel i händerna på namibiska bönder, men den här bilen känns fullständigt oförstörbar och redo att tackla vad än denna kontinent drabbar den med. Visserligen är inte hela Afrika lika torrt och övergivet som södra Namibia men några allmänna sanningar finns ändå: vägarna är påfrestande och ibland finns de inte ens, och om man får ett maskinhaveri så lär det dröja mycket länge innan räddningen kommer.

Amaroken verkar klara utmaningarna. När den slirar sig uppför en lång, dammig sluttning slår det mig hur bra bilar är på att överleva. Särskilt stora, biffiga pickisar som denna. Definitivt mycket bättre än människor. Sätt en pickis i 50-gradig värme eller 20 graders kyla, och den rullar bara vidare. En människa blir snabbkokt eller stelfrusen.

Ingen varning för ravinen

Över krönet och från ingenstans rullar den mest hänförande utsikt ut framför oss: en monstruös 500 meter bred spricka tvärsöver landskapet. Den är lika djup som bred och längst ner ormar sig en flod fram. Detta är, upptäcker jag senare, Fish River Canyon, världens näst största, efter Grand Canyon. Här finns inga skyltar, inga geologiska beskrivningar, ingen varning för att bilisten riskerar att braka rätt ner i ett av naturens under, eller ens att det finns här. Det gillar jag. Här ute sköter man sig själv. Vill du överleva? Förvissa dig då om att bilen klarar uppgiften. Och se upp för mördarzebrorna.

Sam Philip
Översättning: Peter Haventon © BBC Magazines, publicerad i Top Gear Magazine #241, 2013