Så skriver han själv om olyckan

NYHETER

HALLEN

Jag krockade i går. Det var mitt fel. Jag mötte en timmerbil som drog upp en massa snörök och såg ingenting på ett par sekunder, förrän jag stirrade rätt in i baken på ett bilsläp.

Jag hade gjort precis det jag skrivit om och varnat för i alla år: missbedömt riskerna.

Vi var uppe i Jämtland för att testa jeepar i vinterföre. Det var stora säkra bilar med nya bra vinterdäck, men i snörök är alla bilar lika.

Snöröken är som en vägg. Allt blir vitt och alla referensramar försvinner. Den som inte upplevt det kan jämföra med att slå av strålkastarna efter ett möte i natten.

En flicka jag kände försökte köra om en bil i snörök och frontalkrockade. En kollega som låg i snöröken bakom en liten lastbil en gång fick ytterspegeln avsliten av en mötande som han aldrig såg skymten av.

Så jag känner till riskerna.

Mött timmerbilar

Ändå har jag mött många timmerbilar under åren utan att sakta ner till 50, 40 eller kanske 30 kilometer i timmen, för att vara på säkra sidan.

Det är ju så lätt att köra enligt hypotesen att det inte finns något gömt där i snöröken (eller i mörkret, för den delen).

Innan jag mötte timmerbilen låg det en personbil med släp ett par hundra meter framför mig. Långt bort, tyckte jag, även om avståndet minskade hela tiden.

Men efter mötet med timmerbilen, när släpet dök upp i snöröken, stod det nästan still! Föraren skulle in till Hallens elektriska och hade nästan fått stopp på bilen innan han skulle svänga av.

- Jag hade på blinkern, sa han till mig efteråt.

Jo, det hade han säkert. Men i kraftig snörök syns inte ens ett helljus mer än tjugo meter.

Jag hann flytta foten till bromspedalen innan det smällde.

Släpet vek sig och jag sladdade över i mötande körfält innan jag körde om släpet och Passaten som var kopplad framför, fortsatte en bit och stannade på vägens högra sida.

Fronten intryckt

I min bil, en Hyundai Santa Fé som just fått fyra stjärnor för sin krocksäkerhet i Euro Ncap, hade båda främre krockkuddarna löst ut. I övrigt såg bilen hel ut, tills jag gick ut och tittade på fronten...

Men det såg värre ut vid den andra bilen. Passaten i höger dike, släpet i vänster och en massa släpvagnsdelar överallt.

Men föraren själv, och hans hund, såg pigga och oskadda ut.

Osannolik tur

Vi hade en osannolik tur båda två att det inte slutade värre.

Att det inte kom ett möte till bakom timmerbilen. Att vi hade så säkra bilar. Och att vi båda hade bältet på.

Det gick bra den här gången. Men snöröken ligger kvar och väntar på nästa offer. För det är säkert, att trots att vi känner till riskerna så saktar vi inte ner tillräckligt mycket för att vara riktigt säkra.

Robert Collin